Alldeles för många timmar. Omänskligt många timmar på en buss.
Jag har förträngt den rätta siffran men tror att den rör sig om nånstans runt 30.
Men det var värt det. Allt var värt det.
Jag befann mig i paradiset.

Från första sekunden jag klev av den där bussen kände jag att här hör jag hemma. Det här var min grej. Åt helvete med chartersemestrar. Det är ingenting jämfört med det här.
Det här är vad jag har velat hela tiden. Det här är jag.
En sjukt härlig känsla spreds sig i kroppen och den stannade kvar i 4 dagar till. Sån där känsla som inte kan beskrivas med ord.
Jag skulle göra vad som helst för att få den där känslan igen.

Stekande värme, ihållande hetta, varmt som fan! Men vem tänkte på det? Jag tror inte att någon där tänkte på något annat än just det som hände för stunden. Vi levde för stunden i en fristad som bara var vår.
Smuts, damm, torka. Men vad spelade det för roll? Vi badade i det förmodligen äckligaste vatten vi sett. Och ändå var det så fint. Alla badade. Det var folk överallt.

När kvällen närmade sig åt vi en döner och gick långsamt in på området. Där åt vi crepes med choklad på, stod i långa toalettköer och satt vid chillouttältet och bara tittade på folk. Solen gick sakta ned och gungande musik hördes överallt.
Det här är vad livet handlar om. Det fanns inget annat än vi och vår ö. Plus 30 000 andra människor som kände precis samma sak.

Det är fredagkväll, vi står nästan allihopa och kollar på någon vars musik från och med det ögonblicket jag alltid kommer förknippa med den stunden. Tog en gnobi med ost i tältet bakom. Innan man somnade in hördes Helgas namn ropas ut. Ibland höll dom på i säkert 15-20 minuter.
Jag kommer aldrig glömma, jag kommer alltid älska. Den bästa resan i mitt liv. Den bästa upplevelsen. Jag saknar, jag längtar, jag drömmer varje dag...ta mig dit igen.