Reggaetermer!

bäst ja e tyst innom musiktermerna me tanke på att ja kör från data. men bra frågor, ja tror ja har svaren men ja håller undan..

Blessed love fyllesnack

Bra tråd, jag fattar inte ett skit av vad Sizzla säger trots att han har varit nästan ensam i min playlist i 5 år, lol!

ska är en älder musik stil grundand på RnB och mento från slutet av 50-talet och till miten av 60talet medans roots reggae är scenare reggae musik från 70 talet med religösa texter om rastafari. där i melan kom både rocksteady och grund formen av reggae.

soundclash är när två sound system möter varnadra i en clash och publiekn avgör segraren med ljud och aplåder.

Basen bullrar, från alla håll strömmar människor, unga som gamla för att njuta av det senaste på något av de många soundsystemen i staden. Ur högtalarna strömmar amerikansk soul, rhythm & blues och het jazz, amerikansk svart musik att dansa och att älska till.

Platsen är någonstans i downtown Kingston, någon gång under sent 50-tal och de många och väldiga soundsystemen har under en längre tid varit kvarterens hjärta och puls. Här träffas man för att umgås och för att njuta av vad soundsystemets deejays lyckats få tag på från någon av de amerikanska färjorna nere i hamnen. Bilden är nu, och har så varit under en längre tid, att styret är engelskt, medan musiken är amerikansk. Jamaica har fortfarande att se fram mot oberoende och, den innovationsrika och betydelsefulla musikscen som någon gång under 1959 tar sitt avstamp.

Då antalet radiostationer under 1959 snabbt mångdubblades var det ett viktigt steg bort från det engelska styret, men framförallt innebar det ett större utbud av vad den amerikanska scenen hade att bjuda. Rykande färska rytmer från Miami, Nashville och New Orleans garanterade dans på något av Kingstons många soundsystem. Samtidigt fanns det ett växande behov av något eget, musik som talade till den Jamaicanska befolkningen, musik som förstod dess drömmar och dess ofta hårda vardag.

Konkurrensen mellan stadens soundsystem var stenhård, och för att behålla sin plats och sina besökare var det nödvändigt att spela unika skivor, och att alltid vara ett steg före i utvecklingen. Scenens främsta soundsystem deejays var, då ”nöden krävde”, inte sena att själva ta sig ton eller ta plats i producentstolen. Den Jamaicanska scenen stod inför en förändring och när de bittra konkurrenterna, soundsystemens giganter, Duke Reid, Prince Buster och Clement ”Coxsone” Dodd alla hängav sig till skapandet av Jamaicansk musik, innebar det en avgörande punkt i Jamaicas historia.

Historierna är många om varifrån termen ’ska’ ursprungligen kom, men mest tyngd tycks ligga bakom historien om hur ”Coxsone” instruerade Ernest Ranglin hur han skulle lägga tyngden på baktakten ”ska … ska … ska”. Ernest Ranglin var på den här tiden en av de ledande musikerna på den Jamaicanska scenen, och trots att konkurrensen mellan de tre stora, Duke Reid, Prince Buster och Coxsone var hård, jobbade Ranglin för dem alla tre samtidigt. Faktum var att trots bitter konkurrens mellan de tre stora, och trots att stor vikt lades vid vem som släppt vad, så var det mer eller mindre samma musiker, samma band som jobbade för dem alla. Bandet bestod av: Val Bennett, Roland Alphonso, Don Drummond, Stanley ”Ribs” Notice, Rico Rodriguez, Oswald ”Ba Ba” Brooks (brass sektion), Ernest Ranglin eller Jerome ”Jah Jerry” Hines (gitarr), Theophilus Beckford (piano), Cluett Johnson (bas) och Arkland ”Drumbago” Parkes (trummor). Beroende på för vem bandet spelade, kallade de sig ”The Duke Reid Group”, ”The Blues Blasters” eller ”The All Stars”.

Alla var de från Jamaica och alla var de stora musiker vilka kände att något stort var på väg att hända, något de alla var en del av. Med en tung jazztradition och den stolta nationalitetskänsla som vid den här tiden fyllde Jamaica, var något nytt på väg att skapas. När landet 1959 äntligen på allvar började slå sig fritt från det engelska styret, och viljan att också frigöra sig från det amerikanska kulturarvet växt sig starkare än någonsin, det var då som en ny, Jamaicansk musikstil utkristalliserade sig, skamusiken var född.
Trots att musikens födelse i många avseenden kan te sig spontan, som en naturlig följd av vad som pågått på Jamaica, och framförallt i Kingston, under en längre tid, var så inte fallet. Snarare var det resultatet av musikers och producenters strävan efter en egen identitet; och det var framförallt dessa producenters innovationsrikedom som innebar det viktigaste steget mot denna identitet. De tre stora (Reid, Buster, Coxsone) jämte Edward Seaga har för evigt skrivit in sig i Jamaicas musikhistoria och vikten av deras strävan under några heta år kring 1960 kan inte nog betonas, samtidigt som The Skatalites, jämte Bob Marley har spelat den kanske mest betydande rollen i Jamaicas världserövring.

Den nya Jamaicanska musiken skulle dock inte komma att erövra landet utan att tvingas forcera en mängd hinder inneboende i landets kulturetablissemang. En ”institution” vilken såg ska som den arbetarklass rörelse den inledningsvis var, och därför av rent snobberi vägrade ge den det radioutrymme den så hett eftertraktade och utan tvekan förtjänade. Hade det inte varit för eldsjälar som Sonny Bradshaw, hade det förmodligen inte funnits något utrymme alls för ska på de ofta korrupta radiokanalerna, alla i händerna på de stora amerikanska skivbolagen. Bradshaw sökte dock, med sitt ”Teenage Dance Party” en yngre skara lyssnare och reste varje vecka landet runt och gjorde radio live för och med unga dansare, unga dancehall besökare. Trots Bradshaw och hans ”Teenage Dance Party” var radioutrymmet försvinnande litet för den nya Jamaicanska musikkulturen, och istället kom landets många soundsystem att dra ett tungt lass för spridandet av skamusiken.

Vad som slutligen kom att forcera bort vad som fortfarande släpptes av
R&B och Jamaican Boogie var en samling musiker, flera av dem unga och hungriga, ivriga att visa vad de gick för, ivriga att göra ett avtryck i historien. Lloyd Knibbs, Tommy Mc Cook, Lloyd Brevette och Jackie Mittoo kom att 1963 skapa kärnan i The Skatalites, ett band ursprungligen skapat för att spela ska, ett band som var ett resultat av och en återspegling av ett fritt Jamaica. Ska slog sig nu på allvar in på den Jamaicanska kulturkartan, och radiostationerna kunde nu inte längre stå emot den växande massa törstande efter ska, vilken var resultatet av flera års ivrigt spelande på landets många soundsystem; samtidigt som utbudet av ska växt explosionsartat sedan de första trevande stegen på slutet av 1950-talet. Jimmy Cliff, The Maytals, Derrick Morgan och många andra sällade sig till skaran redan bestående av The Skatalites, Prince Buster med flera, och det var med hits som ”Phoenix City”, ”Guns of Navarone” (båda The Skatalites) och ”Al Capone” (Prince Buster) som ska slutligen på allvar slog sig in i musikkulturens finrum. Nu tvingades över- och medelklass ungdomarna inte längre gömma sina ska skivor och dansa hemma med låsta dörrar för att undvika att förfära sina föräldrar. Ska var nu på allas agenda under flera år, och innovativa producenter och talangfulla sångare och musiker kunde, efter många års slit, kassera in på skamusikens popularitet (även om de som i ärlighetens namn plockade hem de verkliga summorna pengar var producenterna; medan sångare och musiker ofta lämnades med en bråkdel av vad deras skivor spelade in).

När låten ”Train to Skaville” släpptes 1966 kom det att markera slutet på en era. Skamusikens popularitet hade varit på nedgående under en längre tid, och den krävande dancehallpubliken sökte nu efter något nytt, något som bättre beskrev den tidens strömningar. Trots att låten tagits namnet ”Train to Skaville” passar den musikaliskt mycket bättre in under epitetet ”Rocksteady”, nästa store musikstil att komma ut från Jamaicas innovativa musikflora. Skamusikens tid på Jamaica var över, men samtidigt hade den gjort betydande avtryck både i USA och Europa, och framförallt hade Englands betydande västindiska befolkning tagit musiken till sina hjärtan.


SAXAT FRÅN SKAWARS

wha a gwaan rasta? love HIM yes I! nuh dem things gwaan when I an di I mash dem things down!

BLESSED LOVE JAH!, RASTAFARI!

haha bästa är att det ändå inte är så jävla seriöst och oftas mäst går ut på att jah är en cool lirare som välsinganr oss eller eller att babyon är bad sammt kanske att homos är skit. bara skrika på lite folk hajar grund konceptet ändå.

BANGARANG!

från min egen mening så är Jah ALLT! allt är seriöst, med tanke på att man lever. sen hur mycke man själv tar på allvar är upp till var och en. right?
frågar du mig så får homos va homos. likadant som att man mixar hundar förutom att dom kan föröka sig. de kan inte två män eller två kvinnor. men raser kan. om man nu kan kalla de för raser. vi är en sort av ett liv. och så e de. ta vara på de du kan och lev så väl som du kan!

ja kan bara tacka Jah för mitt liv! vem annars? ge mig ett svar på de så ska ja bli atiest.

hahaha säger inget om vad du tror eller svamlar om. säger bara att det brukar vara sensmoralen i det flästa texter inom roots reggae. så allt skrikande ohc konstiga ord brukar man inte vara allt för svåra att gissa sig till.

själv är jag agnostiker åd jag tycker det är totalt korkat att en människa skulle kunna veta vilken av alla jävla religioner som fin är den sana tron lika lite som jag kan prika in rätt lottorad varje dag. det jag dock vet är att om man lever ett hygligt reko liv så hoppas jag att vilken det är nu som är den sana tron belönar än med rätt mit straff efter döden om det kan se att man har ett hysat rent hjärta och sammvette. att säga att man vet vilken tro som är rätt är att gå rätt långt tycker jag.

va kan lite tro skada?

kan inte skada mer än i slutet om man trode fel, fins 45656376756256246 saker att tro men minst 70% av dem hävdar sig vara den ända rätt tron och du måste vara den trogen för inte bli straffad i allt från skärs eldar till allt möjligt sjukt. att sen sätta sin tro till en av dem som är minst lika trolig som den nästa är ofta helt otroligt galet med tanke på oddsen. uppenbarligen har du inte satt dig in i mer än någon promille av alla religoner. sen att tro på en religon som är så otorligt ung som rastafarisimen måste vara att gambla ännu mera med sitt efter liv då det rent loggiskt och statistikt sätt borde vara mer troligt att tex hindusimen är mer korekt med tanke på dess ålder m.m. jag spekulerar bara.

sen har många nötter gjort sjukt mycket korkat på grund av överdiven tro på massa dravel så tro kan skada otorligt mycket om du nu vill ha ett svar på det.

ni har nog fått helt fel intryck av vad denna tråd skulle handla om. här diskuterar man inte religion..

tack för svaren och ställ fler frågor folks

storpajsarn: skärselden hamnar man i hur man än gör om man ser de sådär. du måste va rätt deppig om du håller på sådär. lite sorligt å se att nån måste va så skeptisk till en så fin sak.

jo men det fins ju 4565765767 fina saker och tros uppfatning. jag är jväligt opptemisitsk då jag vet om den gud ller whats ever existerar och är god kommer känna igen mig som en reko kis med goda intentioner gentenmot andra. så jag behöver nog inte oroa mig. som merc sa så är vi väl mycket off topic. men den här white rasta diskutinen kan vi ta i en annan tråd.

vild gissning: one drop är ett slags beat? alltså vilka taktslag som markeras, om man inte markerar ettan..

Merc: One drop är som sagt ett beat man gör med trummorna. Hur det är med taktslag har jag ingen aning om, bara att one drop är vanligast inom roots reggae. Lyssna på Bob Marleys låt One Drop så fattar du ungefär ;) Det finns en annan variant när man slår på kaggen varje takt så det blir svängigt som fan.. Vad det heter har jag ingen aning om men lyssna på Real Situation av samme herre som det förra exemplet.

NU undrar jag vad capleton med flera dancehallartister menar när dom säger "NOW WAAN YA NYAM!!". Betyder det typ "lyssna till det här" eller "ta till dig av min information"? Har för mig att "Nyam" kan betyda äta eller ta typ..

Fridens

påve: steppers eller rock

Har också klurat på det där senaste... tacksam ifall någon kunde upplysa så jag kan fullända min jamaican patois.

http://niceup.com/patois.txt .D

Min svenskalärare vrider sig i graven

One drop på skawars

skrewface: why daat?

men på skawars de kallar det "tredje taktslaget" vilket är om man räknar dubbeltempo, dvs åttondelarna som fjärdedelar. Det spelar egentligen ingen roll hur man räknar, bara man hör skillnaden.

vad är den allmänna förklaringen till skillnaden mellan ragga och dancehall? jag har aldrig fattat det.

och vad kallas egentligen den stil som inte riktigt är roots reggae men samtidigt inte dancehall.
med artister som typ Fantan Mojah, Gyptian, Morgan Heritage..

kallas det soga?

help me!

merc: jag skulle kalla både fantan, gyptian å morgan heritage för ny-roots..

merc: dancehall brukar man kalla reggae för dansgolven från ca 1979 och framåt där texterna inte är lika renläriga. Ragga är engelsmännens benämning på "digital" dancehall (från 85 och framåt, men kanske främst soundet som infinnes i dancehallrytmer nyare än 1990).

Soca är typ "Latin dancehall", kanske främst från.. puerto rico?
nån av de andra spansktalande öarna iaf.

detär "reggaeton" du pratar om nu , från puerto rico, på spanska.

soca kommer från trinidad och kan väl mer beskrivas som "karneval-dancehall"

soca är väl typ alltid smöriga singjays? eller är jag fördomsfull om jag tror det?

fan sten hårda toastare som rigerar den scenen just nu ju. har du inte lyssnat på det senaste fotbolls hitsen.

Skrew:
Det finns troligen fler än din svenskalärare som vänder sig i graven...

Går alla som skriver i den här tråden på heroin eller? Jag har aldrig sett så mycket spåniga dumheter skrivna i en enda tråd.