ÄgerDig jag håller med dig, det märks när nån menar det dom sjunger och att dom vill visa det. Som Jill Scott säger, ''det spelar ingen roll hur bra du sjunger/spelar, eller om du kan all musikteori eller har perfekt gehör. Kan du inte spela av hela din själ gör du inte soul-musik.'' kan artisten sjunga/spela bra så är den duktig, men kan den förmedla känslan den vill förmedla och man som lyssnare förstår EXAKT vad man menar och att man som lyssnare får samma känsla, då får jag ett sjukt stort leende och ''goosebumps'' (hittar inte svenska ordet). Detta händer tyvärr inte ofta, krystat var dagens ord ja.. Detta ställer däremot vissa krav på lyssnarens mottaglighet för att det inte ska vara tråkigt och för musiken för att fylla någon mening vilket kanske förklarar varför hjärndöd (modern!) R'N'B alltid kommer vara större än känslomässig ''Soul'' Sen kan det vara olika nivåer på produktionen. Cody Chestnutt och D'angelos ''Voodoo'' är två bra plattor men på olika sätt, men dom har nånting gemensamt. man är i rummet som dom spelar in i och dom pratar med en... Stylus-One Står James Poyser med som producent, damn, kör på! Lite B-3 Hammond står inte helt fel det heller, inte särskilt vanligt i dagens soul kanske... Ferdie håller med om det där med hip-hoparna till viss del. t ex Timbaland eller Neptunes är jag rädd för att de ska röra mina artister medans nån som t ex Jay-Dee är en sån stor begåvning att han klarar av att få Erykah, Amp & Dwele att låta sjukt bra.... (visste ni förresten att det var Amp Fiddler som visade hur en MPC funkar för Jay-Dee och att det var han som introducerade honom för Q-Tip och grabbarna som sen fixade hans genombrott?) Tack för det Amp, och för en fet skiva!
''If life was prison, music would be the yardtime''-Gift of Gab