Jag kan nog sätta mig in i hans situation en del. Jag bor hemma hos min pappa. Min mamma brukar ofta ringa och fråga om jag vill komma hem till dem och äta mat och sånt. Där bor två av mina bröder. Den ena är 18, så med han är det lugnt. Han är ju vuxen (även om jag är en aning dominant över honom ibland), och vi kan kommunciera på ett annat sätt. Den andre som bor där är bara 12. Trots att vi bor väldigt nära så träffas vi ganska sällan. När hon ringer så säger jag ofta "nja, vet inte om jag har tid/orkar" och liknande. Ofta är det så. Men samtidigt så vet jag ju att de finns. Jag känner dem så väl. De är familj, därför känns det som att jag alltid vet vart jag har dem. Det är en säkerhet och jag behöver inte träffa dem så ofta. Kanske att jag inte riktigt har lärt mig uppskatta det alldagliga sällskapandet så bra. Något sådant är det nog antagligen med din brorsa. Han kanske även tycker att det känns som att det blir aningen krystat att åka iväg och träffa er ibland. Som att det blir en så stor grej. Det är ju liksom bara han som kommer förbi. No big deal. Nåt i den stilen tror jag att han resonerar. Så gör ofta jag. Jag snackar med min mamma rätt så ofta i telefon och så, och det funkar att hålla kontakten så. Åtminstone för mig. Jag tror att han skulle uppskatta om du åkte dit. Det blir bara en person. Att träffa så många på en gång blir lite jobbigt och krystat. Kommer hela familjen blir det en "åh, nu kommer hela familjen"-känsla över det hela. Åker bara du så får nog han lättare att komma till er framöver. Åk en sväng under sommaren. En vecka kanske. Lovar att det blir bra. Jag skulle nog gilla om ett av mina syskon kom och hälsade på mig om jag bodde långt borta. Det blir ingen som är ivägen, och man har mer tid och lättare för att snacka med bara EN person, vilket leder till att det blir lättare sen när man kommer "hem".
The president has been kidnapped by ninjas. Are you a bad enough dude to rescue the president?