vad gör ni med era liv?

Nu är inte jag så jätteinne så jag fattar vem han är, men hur som helst..
Jag gör inte ett skit med mitt liv egentligen. Jag har inga bestämda framtidsplaner utan bara en massa lösa drömmar.
Jag vet att inget av det kommer slå in (med rätt stor säkerhet) men jag kan ju alltid hoppas.
Jag pluggar egentligen en helt galen linje, för jag ska inte bli något tekniskt (eftersom jag saknar teknisk förmåga). Jag borde gått samhälle, men vem orkar gå där.

Och nu jobbar jag hela sommaren för att få pengar till... ehm. en resa.

Men vad jag gör med livet är en bra fråga.
Super bort det? Tragiskt, ja.

Fast fotboll är roligt att se på så jag längtar till 2006 :D

Sen efter det det får vi väl ta det som kommer, för vem fan behöver en plan när planer ändå alltid går åt helvete? :)

breaky_grl

well... du vet vad internet är... det är stort, gigantiskt... han är en av pionjärerna...
spelar mindre roll vilken genre det handlar om... det handlar om att göra något stort... jag är sjukt imponerad av honom... en tendens till avundsjuka finns med, för att inte tala om att man känner sig lite stressad att göra något :/

Men du är 4 år äldre än mig. Det känns nog lite ner stressande efter 20 års sträcket.
Å andra sidan blir jag grymt stressad av att veta att jag tar studenten nästa år och att jag inte har en jävla aning om vad jag ska göra sen.
Men vadå, jag har klarat 18 år. Klart man fixar 18 till.

Förresten, du har jobb och du har körkort och du har en syster (flaschar kunskaper om dig bara) ta dagen som den kommer. Bara för att du inte uppfann internet eller rester först till månen kan du ju ändå bli något stort.
Åk till mars eller något. Eller uppfinn den där grejen du vet behövs men som inte finns.
Och så skaffar du dig en bra jävla plan som går åt helvete sen, och så inser du att det blev bättre än vad din plan hade tänkt :D

hehe... jobb och jobb, börjar inte "på riktigt" förrens jag flyttar till japan.

men ja... vafan, det finns de som sitter i "sämre" sits än mig rent utvecklingsmässigt...

daviden , jag förstår att man kan känna avundsjuka och kanske tom. stress över sitt eget liv när man hör talas om människor som har "lyckats" i livet, åstakommit dittan och dattan.
Men samtidigt måste man hålla i åtakne att det är inte alla, snarare en på miljonen som har lyckats så bra, en av anledningen till att de kallas pionjärer..

Sen tycker jag man ska ställa sig frågan, vad är det som är rätt för MIG som individ och vad skulle göra Mig lycklig?
Att lyckas, för mig, är inte att vara Bill Gates, Hugh Heffner eller Moder Teresa. Det är att finna lyckan i sig själv, inte i pengar, tjejer/killar osv.
Alla har drömmar i livet och det är självklart något jag tycker man ska sträva efter, men du och jag är 22år och har hela livet framför oss. Det finns inte många som vet exakt vad de ska/vill göra med sina liv när de är i våran ålder.

Jag säger, gör det som känns rätt/gör dig lycklig i nuet och ta en dag i taget. Om du redan vet vad du vill göra med ditt liv, då är det bara att kämpa för att nå ditt mål som gäller.

Jag ska leva mitt liv så, så att när jag är på väg att dö kommer jag inte ånga det liv som jag levde.

då ska man bara hitta sin grej då... uh...

Jag har just tagit studenten och väntar på antagningsbesked för högskolan. Vet inte om jag kommer orka men jag vill bli klar me dmin utbildning så fort som möjligt. Egentligen så är jag inte speciellt säker på att det jag valt är det jag vill göra resten utav livet så ibland får man lite ångest men vad fan ska man göra?

För tillfället infinner jag mig i en håla norr om Göteborg och arbetar för att ha råd med min lägenhet i Stockholm. Ironiskt va? Men som tur är så är det bara för sommaren men det känns jävligt deprimerande att spendera sommaren här för tredje gången. 40 mil från lägenheten, kompissarna och framför allt och alla flickvännen. Jag bor tillsammans med henne sen 2 år tillbaka och visserligen är jag bara 19 år men det känns verkligen som att det finns en chans att det här kan hålla hela livet. Ni kanske jag är naiv eller ung och dum men det spelar egentligen ingen roll. Så jävla deprimerande att spendera sommaren på olika håll pga jag är för jävla lat för att skaffa ett arbete. Trots att man har familjen här och alla barndomskompissar så räcker det inte till. Hurvida jag vill erkänna det eller inte så är jag en Stockholmare nu. Det känns så iaf.

Vad jag hoppas på framtiden är att jag kommer fortsätta att vara tillsammans med henne, att jag orkar plugga klart och får ett jobb som jag trivs med. Jag har inga speciella ambitioner eller drömmar jag vill uppnå. Jag vill inte förändra världen, jag vill bara ha roligt och leva skönt. Har egentligen inte tänkt så mycket på detta men det viktigaste för mig är nog att ha någon bredvid mig genom livet som är på samma våglängd och som fungerar som bäste vän och älskare på samma gång.

Lite tankar och fakta, kanske gled ifrån ämnet lite men jaja...

Jag älskar Sverige, men det känns som att man kastar bort sitt liv om man stannar här. När jag sitter och filosoferar om vart jag är om tio år så är det inte i Sverige iaf. Jag är idag 20år och slutade plugga efter grundskolan, men blir nu tvungen att plugga in gymnasiet iaf. Jag har knegat ett bra tag nu och tycker att det är skit jobbig, jag tänker inte jobba en minut till innan jag har en bra utbildning så jag kan jobba med nått som är kul. Lycka för mig är att min familj och flickvän mår bra och jag själv förstås :)
Jag förväntar mig inte att bli nån kändis och ha en massa miljoner. Men jag förväntar mig att jag är en bra kompis, lillebror, storebror, son, pappa, make. Jag tycker inte att man ska drivas av sitt sug efter status. Men det är ju klart man skulle ju inte tacka nej till ett par millar!

jag ska flytta till en större stad, plugga utav bara helvete och skaffa mig fin kropp flickvän och hund. så när allt det är klart ska jag börja bärsa utav bara heelvete och åka på fotbollsresor med grabbarna, naturligt vis ska jag lira kokrpen, förstahandsvalet är ju Whoa FC om dom finns kvar då ;)

Jag har precis tagit studenten och jag ska försöka uppnå mitt mål , att komma in på juristlinjen genom att tenta upp massa oförtjänta skitbetyg som jag har fått. När jag är färdig jurist vilket är om ungefär fem år ska jag ut i världen och göra sjuka saker och sen så ska jag komma tillbaka till Sverige, bli integrationsminister och fiffla med skatten. På vägen har jag förhoppnigsvis hittat en bra kille med lite vett och honom ska jag leka med lite och sen dumpa honom och påp jakt efter nån ny.
Detta är ungefär vad jag gör med mitt liv. Om jag lyckas uppnå detta, så ska jag sova gott i graven.

Erica

grejen är att jag är lite sent ute hehe...
1998 började jag jobba på ericsson mobile communications ab i lund, jobbade där 1998 1999...
grejen är att jag slutade och gick vidare i gymnasiet - vilket inte gav mig ett jävla skit förrutom en liten biljett till universitets-studier (som jag inte hade behövt om jag jobbar kvar på ericsson och utvecklats där istället).
universitet och högskolor i all ära, men jag hade inte behövt dem... finns utmärkta och VÄLinriktade utbildningar på alla större företag när man vill avancera.
jag ångrar att jag inte jobbade kvar där... men, jag har fått chansen igen, denna gången i japan på kaspersky labs... ska inte behöva ångra något denna gången hehe :)

IraniiiPaj

Du är inte för sent ute iaf! Lite mer knas för mig jag är 20 och ska börja plugga på folkhögskola nu :) Men vad säger dina föräldrar om att du bara softat i 2år? Du är väll iranier :) Jag är halv Iranier iaf, och min farsa lackar fett på mig, min motsa oxå för den delen.

Jag vet inte om jag generaliserar nu men det känns verkligen som om varenda tjej vill resa runt i världen direkt efter att de tagit studenten. Vissa vill finna sig själva och andra reser för att de vill ha sett världen innan det blir en tråkig Svensson. Det känns verkligen som precis varenda tjej vill det, har jag rätt eller fel? Isf varför? Varför skulle man inte kunna finna sig själv i Sverige? Jag förstår att det skulle vara oerhört roligt och att många njuter av att resa men jag har svårt att förstå "Det här är någonting jag måste göra så du får acceptera det"-snacket. Varför sådan press på att resa vid en såpass ung ålder?

C-Line!

Jag förstår vad du menar, men jag tror inte att det generellt gäller kvinnofolket. Jag hör av många vuxna att dom ångrar att dom inte reste mer när dom va unga, det dyker ju oftas upp en massa hinder när man blir äldra tex barn, jobb osv. Att resa när man är färdig med sin utbildning, innan man startar sin karriär i arbetslivet är tycker jag ett bra tillfälle att utforska vår planet.

Har fan inga drömmar eller förväntningar..känns hur grymt som helst

ICantFeelMyLyleggs

Det känns bara hur grymt som helst tills drömmarna och förväntningarna dyker upp! Och det kommer dom en dag att göra.

Jag lever.

Intressant sträng!

Läste idag en gammal artikel i en Ica-Kuriren :) jag hittade hos min mamma. Det var en artikel om "medelmåttor". Ni vet, dom som aldrig sticker ut, inte gör nåt särskilt, nöjer sig med det lilla, offrar fingrar för trygghet. Man kan kalla dom småsparare, kommunalarbetare, rabattkupongssamlare, bingolottoköpare eller vad man nu vill.

Det var folk i artikeln som jobbade lager som jämt fick frågor: Vad ska du göra sen, som om man bara kan göra det tillfälligt... Sen folk som man skulle beskriva som "vanliga människor" som verkade helnöjda med sina liv även fast de inte var fotbollsproffs eller miljonärer. Ämnet är lite kontroversiellt. Är det dåligt att vara en medelmåtta? Är man själv en medelmåtta? Ordet är lite laddat. Precis... som ni skriver... man tycker själv att man bär på nåt unikt, men hallå ärligt talat upp till bevis känns det som,. åren tickar på. Kanske är dom som själva tycker att dom är så jävla orginella dom som nöjer sig med det och på sin höjd ser fram emot nästa fylla eller charterresa medans omgivningen utforskar Tibet eller startar företag.

Jag vet bara fram till iaf att jag till varje pris vill testa mina gränser i alla sammanhang. Hellre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna sin båge!

"live yo life today - not tomorrow"

/hippie-visdom

jag har värsta planen för mitt liv. men den är hemlig. för om jag delar med mig så kommer jag att misslyckas. men ni kommer att komma ihåg mig när jag har lyckats. ^_^ (satsar inte på att bli känd, men "rätt" folk kommer att veta vem jag är)

En sak är det man lever AV, och en annan sak är det man lever FÖR. Själv lever jag dels av mina föräldrar, (ja, här i Sydamerika bor man hemma tills man gifter sej, typ) och dels av att jobba som engelska lärare. Klart jag gillar mitt jobb, livet skulle suga om jag var tvungen att gá upp varje dag till ett skit-jobb, fast jag lever för andra saker; dansa, dela en joint med kompisar dá och dá, sova tills 3 pá eftermiddan med min pojkvän, läsa, dega hemma, kolla pá filmer, käka god mat, resa lite när man har rád, osv osv. Det är viktigt att kunna njuta av sin nu-tid för att livet inte ska va sá taskigt, fast det är oxá viktigt att ha planer för att livet ska fá en viss riktning, om dessa planer nu gár át helvete sá är det en annan sak...See you in China!

är 23 bast, är inne på mitt tredje år som timanstäld. Bor hemma. Har ingen utbildning, om man inte räknar med 20poäng idèhistoria på högskolan, som förövrigt var så jävla tråkigt.
Dock så stör detta mig inte särskilt mycket. Det som stör mig är att jag inte har några drömmar, inga tankar om vad jag vill bli eller göra.
Hur länge ska man gå och vänta på att hitta något som man "brinner" för? Blir det dax att bara hoppa på en utbildning, eller jobb för att man "bör" ha ett jobb eller en utbildning?

"None working generation" jävligt bra låt med stiffbreeze

C-Line
Jag tillhör nog den skara människor du skrev om nyss, som vill ut i världen. Visserligen åker jag inte direkt efter studenten utan 2,5 år senare, men nu är längtan desto större. Anledningen till att jag åker (till Guatemala) är för att jag vill få lite perspektiv på mitt liv i Sverige, och att få lära mig deras språk, och leva på samma sätt som de lever, i deras kultur. Och att bli erfaren på något sätt, jag känner mig som ett blåbär i allmänhet. Det är en spännande utmaning helt enkelt. Nya upplevelser, nya människor, tusentals intryck. Det kommer att bli förbannat kul.

melia: Jag förstår dig och vill inte alls kritisera dig men i mina ögon ser det där ut som underhållning och inte ett måste. Men det är nog sant det du beskriver att det förmodiligen blir förbannat kul. Men om man ska leva sitt liv i Sverige så har jag svårt att se hur man skulle finna sig själv utomlands men du har rätt det du skriver om perspektiv men hur ska man använda det sen? Jag tycker inte att det räcker med att få perspektiv på saker och ting för att finna sig själv, kanske blir lättare men knappast klart. Fast det är ju en annan fråga ;) Men ingen kritik som sagt.

ok. Jag talar för mig själv nu, och jag åker inte för att "finna mig själv", för det tror jag inte att jag kommer att göra (även om jag får perspektiv). Men jag tror att det kan bli lättare att uppskatta saker här hemma efter en sån resa.

alla pratar jämt om vad dom SKA göra med sina liv,
och vad dom HAR gjort.
ingen pratar om vad man verkligen GÖR med sitt liv.
för det är ju vad man gör just nu som är ens liv.
försök leva livet istället för att fundera alltför mycket :)
det är mitt försök till förklaring på din fråga daviden .

hope you like it.

ta de som de kommer-.........

jag gör inte ett skit, pluggar natur för att jag inte har en aning om vad jag vill bli. kommer sitta i kassan på ica om 10 år om det fortsätter såhär.
känns rätt keff faktiskt, att inte ha några mål eller förväntningar.
alla lärare undrar vad man ska göra efter gymnasiet, vad ska jag svara? att jag helt typ lyfter lådor på nåt lager, då blir de helt förskräckta och börjar snacka om att jag har så mycket potential, som om byggarbetare eller liknande var nån man såg ner på.

IraniiPaj

Nee man är ju aldrig för sent ute! Men det blir dock svårare att ta tag i studierna ju mer man skjuter upp det. Tråkigt att problem kom i vägen för dina studier, För min del va det mest att jag helt enkelt inte pallade med skola. Vilken folkhögskola ska du gå i?? för du skulle väll gå på fhsk! eller?


Hoppas det går bra för dig nu =)

Hoppas det går bra för dig mee d:)

Jag ska plugga på Västerårs fhsk, fast på distans. Så jag slipper flytta :) Jag fick en lägenhet i h-by strand den vill jag ha kvar...
Men det kanske skulle va skönt att flytta från sthlm.

Försöker vara en så ödmjuk och god människa som möjligt.

Jag går färdigt skolan. universitetet. Jag försöker vara snäll mot folk om tro att jag skall få snällhet tillbaka.

klart man tänker på vad man kanske redan borde ha lyckats med i sitt liv men inte så att man verkligen gör något åt det.
Jag tänker varje dag idag ska jag bli snabbare ,starkare och mer teknisk i fotboll och visst kankse några dagar i veckan kanske jag gör något åt det men vad som händer veckan efter det skiter jag fullständigt i :P

IraniiiPaj F18
Haha jag såg din bild i nån tråd! Jag vet vem du är, men du vet inte vem jag är hahahahah!

Först & främst ska jag ta studenten. Sedan jobbar jag (& bor hemma) i 6mån - 1 år ungefär. Sen tar jag min kappsäck med guldpengar & flyttar ner till malmö med 2 av mina polare. Där nere bor vi i en fyra, jobbar på vilket skitjobb som helst ( vem bryr sig bara man får cashen?) odlar ganja i garderoberna och gör musik i studion. Förhoppningsvis får vi lite spelningar här & var så man blir sedd.

Sedan, paralellt med boendet i malmö, sparar man cash till olika resor man alltid ha velat göra.. finns ju en massa jävla erfarenheter ute i världen som man aldrig skulle kunna få i sverige.

Det är min plan. Om den lyckas är upp till mig själv, men det är DET som jag anser vara det bästa som skulle kunna hända. ( tills man fyller 27-28 :))

mitt tips e att kasta bort ditt liv på droger...det brukar föräldrar gilla!

Daviden

Jag är ofta inne på samma tankegångar som du och det är smärtsamt och ångestfyllt när man ibland får påminnelser om just andra personer som hunnit med så jävl mkt under sitt liv och fortfarande har en massa shit på gång. Visserligen är jag fortfarande en shorty, men samma känsla kan drabba alla åldrar om man verkligen känner sig 'underlägsen' när det gäller llife-achievments. Men den där känslan gå snabbt över för mig, när ag sysselsätter mig med de små och oviktiga sakerna här i livet. Men dessa skänker mig glädje och stimulans för stunden. Det är oftast på natten eller när man är uttråkad dessa tankar kommer, ofatst när man är uttråkad eller kanske har tid att verkligen reflektera. men jag säger bara: lev på och njut av att du och dina nära är friska och inte lever i misär. alla kan inte bli pijonärer eller revolutionerande. alla kan inte göra de stora världsresorna och ha massa att berätta för sina barn lr sin omgivning. varje människa har sin egen historia och den är lika viktig som nån annans, anser jag. ditt liv kanske har varit fyllt med mkt mer glädje, än den här subben du snackade med. visserigen har säket snubben belönats massor för sitt slit, men i slutändan när han reflekterar om 20 år, kanske han inte värdesätter allt lika högt. jag vet inte vad jag vill säga med detta, men lev livet och ta ärligt talat, en dag i taget. du kan sätta upp mål, som du vill nå. och barriärsmål (dvs om målen funkar, så kan du späda på) men bli inte olycklig, förän du inte ens har satt igång.. börja tänka och se vad du verkligen vill, och gör det.. skit i vad andra tror, släpp alla tvivel, och kör :)