Varför är jag så depressiv?

jag känner en del som är jävligt deppiga. helt utan anledning, och det har visat sig väldigt ofta att det är saker som sitter i det under medvetna. behöver ju inte vara så, men jag skulle rekomondera att gå och snacka med nån psykolog av nåt slag. Kan vara jävligt skönt att bara prata liksom!
peejz

det är konstigt att det uppfattas som "fel" att man är nere eller nått egentligen, man kan ju inte alltid vara glad lixom...

_Steel_: Grejen är att jag litar inte på psykologer för fem öre. Har dock ingen erfarenhet av psykologer, men det känns bara fel på nått sätt.

päronpung: Men jag är väldigt sällan genuint glad, men däremot väldigt ofta depressiv.

Dr.Octagon

depressioner är väldigt vanligt i vår ålder. Själv hamnade jag i den situationen nu, mår dåligt och gråter mycket...fastän mitt liv är perfekt. Pluggar till det jag vill bli, har ett extra jobb, precis blivit sambo med min pojkvän, trivs i min lägenhet etc. Just därför upptäckte jag att nått var fel när jag inte såg någon glädje...eller gjorde det och samtidigt kände mig nere. Tog kontakt med kuratorn på Universitetet som rekommenderade mig att ta kontakt med en läkare.
Jag ringde och tjatade till mig en tid hos en psykiatriker nu den 1:e december...för ingen behöver må så här.

Jag kan vara skitglad stundtals också...men oftast är det för att tränga bort den jobbiga känslan som gnager innuti mig. Nästa sekund gråter jag för ingenting.
Jag känner mig trött...men inte trött för att sova, utan trött och utmattad i själen.

se till att komma iväg till en läkare...

Du måste inte ha nån anledning till att vara depressiv.
Depressivitet kan uppstå av flera olika orsaker, du kan tex må dåligt pga att du just nu inte ser nån glädje i allting runt omkring dig.
Du kan må dåligt pga nått i ditt undermedvetna.
Men du kan också vara depressiv för att du fått det genetiskt.
Det sistnämnda är tro det eller ej den mest vanliga anledningen i grund och botten, tro det eller ej.
Det kan nog därför vara bra att gå till psykiatriker, för att få något utskrivet mot detta.
Eller om du hellre vill, gå till en psykolog och prata ut och försöka lösa det själv istället.

tror en psykolog skulle hjälpa

om man lyssnar på det engelska ordet depress så kan man lista ut vad som menas... du har förmodligen känslor i ditt undermedvetna du inte tagit itu med(och trycker undan)... det är ju så man blir deprimerad helt enkelt... det e just det som är så krångligt... man känner sig deppad även fast man inte "borde det"... man kommer aldrig ifrån att en människas psyke är som ett isberg - bara en liten bit visar sig ovan ytan... det under ytan är svårt att komma åt... psykologer brukar dock kunna hjälpa... lycka till!...

BountyBoo : känner igen mig skrämmande mycket.. :( det enda jag är rädd för är att väl hos en psykiatriker så gör det ännu ondare.. eller så förstår man än mindre? jag är en hejjare på att bortförklara sånt här som höstdepp, fysiska åkommor osv osv, och jag vet inte om jag vill veta om det kan bero på något annat..

Affektiva syndrom (förstämningssyndrom) är vanligt förekommande. I gruppen ingår bipolära (mano-depressiva) och unipolära syndrom.

Sammantaget är risken att insjukna någon gång under livet hela 40% för kvinnor och 20% för män. Ser man bara på depressioner anges punktprevalensen till 5%.

Behandling med antidepressiva läkemedel har ökat påtagligt de senaste åren, vilket anses vara en orsak till att suicidfrekvensen minskat (från cirka 2000 till cirka 1700 per år i Sverige).

Samtidigt som man diskuterar om antidepressiva ibland förskrivs alltför frikostigt, anses det fortfarande föreligga underbehandling av depressionstillstånd.


För diagnosen melankoli kräver man minst 4 av följande symtom:


Uttalad intresseförlust
Oavledbarhet, avsaknad av känsloreaktion på stimuli som normalt ger sådan
Tidigt uppvaknande
Morgonångest
Psykomotorisk hämning eller agitation (objektivt verifierad av omgivningen)
Uttalad aptitförlust
Viktminskning (minst 5% senaste månaden)
Uttalad minskning av sexlust

Det kanske rent av är något i ditt liv som fattas, behöver ju inte vara stort på något som helst sätt men.

Ett djur kanske?

Ok, då ska vi se här..

BountyBoo: I vår ålder ja, men jag har varit såhär sen jag lärde mig att tänka själv, alltså när jag var så pass utvecklad att jag inte levde i den trygga sfären av barndom och ignorans.
Pass på läkare, men tack ändå :)

xavante: Det med genetiskt stämmer nog. Två av farsans farbröder begick självmord, och farsan själv är ingen muntergök. Jag brås dessutom nästan enbart från honom har jag märkt, och folk runt omkring oxå.
Jag vill inte få nån form av medicin utskrivet mot det här, det känns bara som att man bedövar skiten, men det finns kvar.
Som att supa fast under mer kontrollerade former.

Pilsner: Jag vet inte riktigt om det stämmer...visst, jag kan ha en hel drös grejer jag förträngt från barndomen, men jag minns sjukt mycket grejer från den tiden, grejer som man egentligen inte bör minnas....som när jag blev rånad som 3-åring (som förövrigt har lämnat andra psykologiska spår i from av paranoia).
Men visst, mycket möjligt.

ladyinred: Med tanke på att jag inte är självmordsbenägen så bortser jag från statistiken om antidepressiva medel.
Och min viktminskning har ingenting med min depression att göra, utan är ett medvetet och noga planerat val från mig.
Sen kan jag inte påstå att jag kan plocka ut fyra andra av de där påståendena och få de att platsa i min situation..

Empire: Jag har en katt...skulle vilja ha en hund, men det är ingenting jag blir depressiv av att inte ha.

känner igen mig läskigt mycket, men samtidigt är det sjukt svårt att få hjälp. tycker jag iaf.

Dr.Octagon
Jo jag kom ihåg det senare på natten...fan då.

Jag tror iaf det är något som saknas.

Empire: Vad skulle det vara? Känns som att jag har allting jag vill ha.

Ville bara visa att det vanliga folket kan ha fel...
Hoppas att d ordnar sig iallafall

peace

Dr.Octagon
Då har du ju iallafall en gissning på anledning, och du har dömt bort läkemedel.
Då kan du stryka psykiatriker, och då återstår bara vad jag ser att du går till en psykolog.

Det är väl det som är problemet, att du har allt du kan önska: jobb, viktminskning, förhållande, lägenhet etc etc. Det händer inget i ditt liv. Festa är väl för tillfället passé och ger ingenting. Allt är bara tristess. Du har inget speciellt att se fram emot.

Jag är ju ingen psykiatrier, men jag tror att om du går och ser en sådan trots allt (eller mailar eller vad som helst), så kommer svaret bli något i stil med att du måste ändra dina vardagliga vanor här i livet. Du har gått från barndom full av förändringar till att bli ung vuxen och skaffat jobb, eget ställe och hela den biten. Men vad händer nu egentligen? Inget sådär superstort. Det har blivit en vardaglig lunk. Bryt mönstret. Hitta på nåt nytt. Flytta kanske. Gå med i en organisation. Skaffa en ny hobby. Med andra ord: aktivera dig mer. Du säger att du är cynisk och har en mörk bild av världen. Nå, antagligen är det någon/något som ligger bakom detta mörker. Ställ dig och ge dem fingret istället, på något passande sätt och gör världen bättre. Varför? Tja, varför inte? Det kan väl vara bra och så gör du nåt under tiden.

Man ska inte lita på psykologer..

Dr.Octagon
Ut och resa lite? se världen är kanske det du saknar i ditt liv

Evolution: Grejen är att jag har känt såhär i flera år, inte bara nu på senare tid när jag nått alla de mål som jag faktiskt har gjort. Men visst, kan ju ligga nått i det oxå, för när jag ägnar mig åt vissa saker som kan kallas för hobbies så är jag glad och uppåt.
Att flytta är ganska uteslutet, med tanke på att jag köpt min lägenhet, och att jag bor i sthlm och lägenheter inte växer på träd här ;)
Vet inte riktigt vad för sorts organisation jag ska gå med i, för jag är inte politiskt intresserad överhuvudtaget, och jag strävar inte efter att bli scout ;)
Och att ge fingret till allt jag ser mörk på kommer resultera till att jag inte har nånstans att vända mig sen....vill inte bränna alla broar.

amadeus: Förklara gärna lite mer.

Empire: Har ganska nyligen varit utomlands, och visst, det var kul, men jag har inte råd att göra det hela tiden heller :/

arthropod: Du ser negativa saker hos dig själv, och tydligen mest ytliga saker som utseende.
Det är relativt vanligt att tycka att man själv är ful, tjock, inte värdig etc.
Det bör inte förväxlas med mina tankar, för jag hatar inte mig själv på nått sätt, jag ser mig själv som en gud, eller att universum roterar runt mig.

Lönlös: Det där låter som mig, ang. katastroftänkandet.

Som sagt, det blir ingenting med doktorer (inser nu vilket ironiskt namn jag har valt, hehe).

Dragan: Det är synsk.

Cynisk är enligt susning.nu följande: förakt gentemot den mänskliga naturen och medmänniskors lidande; illusionslös; hänsynslös.