Konversationer med främmande människor

ibland när man väntar på bussen händer det ju att någon pratar med en. men jag kommer ihåg en gång för nått år sen när det var jättekallt och blåste mycket så kom en tant på att alla som stod vid busshållsplatsen(ca 7 pers) skulle ställa sig i ett hörn och kramas för att hålla värmen. Kul grej :)

drar alltid till mig 30-40 åriga alkisar eller tjackpundare som ska snacka med mig på bussen eller torget o shit. men men dom kan va kul o snacka med ändå orkar inte gå in nå mer på det nu :)

Det värsta var väl för nån dag sen, en tjej på absolut max 25 år kom fram till mig när jag vänta på tåget. Hon såg lite speciell ut... hm.. I varje fall hon sätter sig bredvid mig på bänken där jag läser Metro och lyssnar på musik. Hon har antagligen försökt prata med mej länge för hon puffar till mig så jag tar ut lurarna och kan höra henne...

"Hej, tycker du inte mina hundar är fina?"
"Jo, visst superfina... hm"
"Det är 2 och 3.5 år gamla"
"Jaha...."
" De är av rasen.. bla bla bla. Har du ingen hund?"
"Jo"
"Vad för någon ras?"


And so on..
Var väldigt lycklig när tåget kom och jag kunde välja delen för allergiker :)

En gång när jag var och hälsa på släkt i Spanien, gick jag in i en engelsk matvarubutik och skulle köpa nåt gott till mig.
Biträdet var en äldre man, cirka 60 år ifall jag ska gissa.
Han trodde jag var från England och började prata om ungdom ar och lita llt möjligt och jag svarade typ bara yes och no. Fick rabatt på det jag vill eha så de ca: fem minutrarna var inte i onödan.

Min kväll hade varit allmänt deprimerande, och på natten så satte jag mig i stationshuset och väntade på mitt tåg.
En något mer deppig lodis satt mitt emot mig på en bänk och vi började föra en smått otydlig konversation. Det jag uppfattade och la på minnet var en tragisk, men realistisk, kommentar.
"Man lever bara en gång, som tur är."

massa pundare och alkisar frågar mig om jag vill hänga med dom och röka eller nått, o massa kärringar påpekar på att det e såååååå kallt ute och yadi ya.. ibland orkar man fan inte.

Nej, visst gör man inte det.

Varför ska man slösa tid på "random objects" när man själv är den som är mest intressant. Vad jobbigt det är när någon kommer och sätter sig brevid en på tunnelbanan och känner för att byta några ord.

vet inte den där människan att häromkring sitter man på sin plats och håller tyst, om man kommer på någon annan med att råka slänga ett öga på en gäller det att snabbt titta tillbaka så att blickarna bryts. Om någon ens skulle råka stöta till en, ja då ger man en hård blick tillbaks man svarar inte "det är inga problem" när de ber om ursäkt (som om det skulle hända)

Här i Sverige (speciellt Stockholm) sköter vi oss själva!
kommer det någon och pratar med oss nickar vi bara, låter orden gå igenom det ena örat och ut genom det andra. Sen känner vi oss nöjda över att "tack och lov att inte jag är så dum" och visst känns det bra att ha gjort någon annan en tjänst genom att vara duktig och se intresserad ut.

Den typiske Svensken är lika torr&trist som dig själv som aldrig vågar ta tillfället i akt att ha en "trevlig konversation" som hellre slipper undan och aldrig säger vad han tycker för den delen med. En som klarar sig med några få vänner och sin familj och ogärna träffar andra.

Att kunna föra en "trevlig konversation" med en främling kan man bara göra om har hyfs och kan vara artig. Det kan inte folk häromkring, varken du i Sverige, i Stockholm eller jag som sitter här.

Frågar man mig ser det likadant ut på skolorna, på arbetsplatser ja överallt förutom hemma. Först när man kommer hem då kan man släppa loss, sätta sig vid en rutten internetcommunity och skriva strunt och se om man kan göra sig förstådd om vad man egentligen tycker.

kalabash

mmm... fast det mest svenska måste fan vara att gnälla över hur tråkiga och inåtvända alla svenskar är.

borde jag känna mig träffad när du skriver så? jag känner mig inte övertygad. Kom med en motivering isånafall.

tanken var att du skulle haka upp dig på mig för att jag skrev så men inte att man skulle fortsätta sura. Utan att man åtminstone kunde försöka att ta åt sig litegrann och förstå att man själv egentligen är lika trist som alla andra runtomkring en och sen försöka göra något åt det. Ta det hela med en nypa salt.

Att försöka prata med någon annan på tunnelbanan är alltid en start.

en del tycks inte förstå att surhet smittar så lätt.

hahaha... nej, det är bara en iakttagelse. Det är bara det att det verkar så jävla inne nu med uttryck som "härligt osvenskt" och så vidare. Och jag förstår inte behovet av att klaga på sitt eget beteende hela tiden. Men det har väl med att göra med att folk har en idealbild av utlandet.

Jag fortsätter gärna att uppfattas som tråkig istället för att sporadiskt börja prata med folk stan. Men jag förstår ändå inte vad det har för samband och jag känner inte att jag saknar några konversationer med främlingar. Visst är det ofta trevligt med trevliga människor som säger något, men ibland är man trött och orkar inte prata heller. Det är det bra att folk i Sverige respekterar. Kort sagt: Man kan vara en jävligt rolig person utan att gå runt och prata med första bästa.

NU är jag iofs JÄLVIGT off topic och förtjänar kanske ett njurslag. sorry

haha senast;
en tant tirrar på mi nkille i tuben. ja märker att hon stirrat sig fast vid honom. sen utbrister hon:

-vilka gnistrande svarta ögon!

hahaha coolt han blir uppraggad av en tant, jag ba mm ja håller med. sen sa hon med d et har ju du också!

blinda kärring. jag är förfan brunögd.


har haft samtal med fyllon, då vi diskuterat deras gamla trubadurinnen

tensta-barn, blå linjen är idealet för en debatt i poltik vem du ä nsitter med

en fjortonårig fotbollskille då ja hade tråkigt och babbla på med honom. jävligt blyg var han men han hälsar o ch snackar med mig varje gång han ser mej nu. vi bor i samma område tydligen :S

Satt på bussen påväg till sthlm med polarna för våran bulgarien resa i somras.
Och eftersom vi var ojämnt antal och bussen var full så fick jag sitta bredvid en okänd tant.
Jättetrevlig var hon,kände Etype irl och allt möjligt,verkligen en fascinerande människa.

Trevlig som jag var råkade jag somna mot fönsterrutan i bussen lite senare.
Och glömde helt bort hon.
Sen småvaknade jag,ni vet när man sover men ändå uppfattar vad som händer runt omkring en?
Och hörde polarna snacka skit om mig typ och hur jag sov med öppen mun,så jag vände mig om,skrek rakt i öronen på tanten till mina polare att de ska hålla käften eller jag kommer över och slår ner de :)

Undra vad hon trodde om mig då =)

Jag verkar dra till mig hemlösa för de ska alltid prata med mig... själv är jag ju annars läskigt osocial men det kan vara ganska kul :) Man kan diskutera allt möjligt. Så jag kan ju dra en höjdpunkt och så det värsta.

* Bäst var när jag snackade med en gubbe som hade värsta papprena med matematiska formler som han gav till mig, han snackade halvt tyska och halvt engelska och var jävligt smutsig... och så förklarade han att hans formler var förklaringen till ondskan i världen och Bush's krigshets och allt möjligt... Han var rolig :) Tyvärr tror jag papprena är borta...

* Och så det värsta. En heroinist, ca 35 år, som berättade för mig hur hon planerade att ta en överdos nästa dag för att slippa det här livet... Och jag visste inte vad jag skulle säga... Försökte bara visa medkänsla och lyssna... För jag förstod henne ju, förstod att hon inte kände att hon hade något att leva för när hon hade knarkat hela livet och verkligen inte kunde ta sig ur det. Det kommer jag aldrig glömma. Jag vet ju inte hur det blev, men vad är det som säger att ett mirakel skedde? När en person har bestämt sig för att ta livet av sig är det oftast otroligt svårt om inte omöjligt att stoppa henne/honom.

För ett par år sen va jag på väg från sthlm hem med min mamma.
Då kommer en gammal liten tant och säger till mej att hon ser att jag är speciell och att hon vill följa mej hela livet.
Så jag fick en ring av henne. jag skulle bära den hela livet och så att hon kan känna igen mej när vi träffades igen..

Jag har kvar ringen.

När jag skulle hem från Barcelona i höstas, så hade jag inte sovit någonting alls på hela natten utan kom direkt till flygbussarna från nattklubben vid en kl 5 tror jag.

Jag tänkte sova hela biten (1och halv timme) till flyget. men då får jag sitta brevid en spanjor, som börjar tugga direkt, han frågar sjuka frågor och jag försöker förklara för han. Till exempel så frågade han varför vi hade så högt självmordsantal i Sverige och hur mina föräldrar kunde släppa iväg mig till barcelona helt sådär.
Sen sa han att skulle till Paris för första gången i sitt liv, då fick jag sitta o förklara hur fin den staden var och vad man kunde göra i staden.

Sen skiljdes vi åt på terminalen, den människan kommer jag aldrig mer se igen hoppas jag.

haha, bästa ja svär, en rolig alkis kom till mig och min polare vid Nils ericson terminalen, väntade på en brud skulle komma, så han satte sig bredvid oss ocg hade en systembolaget påse med öl i glas, den billigaste sorten man kan hitta där inne, iaf så börja vi tjöta med han och hans kulle bjuda oss på bärs, tyvärr kunde man inte dricka pågrund av att man hade med tanke gett blod den dagen, men iaf allmänt trevlig va snubben, han berätta hela sin livshistoria, sen skulle han ta upp påsen och tappa hela skiten så alla hans bärs klirrades, ville tycka synd om han, men tyvärr så är juh alkolism någonting jag inte stöder så att vi gick efter de för att bruden vi skulle träffa kom juh, hehe ...

hmm, förra veckan på gbgcentral upptäckte jag att det stod en gubbe brevid mig, när jag stod lutad mot väggen och messade en vän. Jag struntade i det, men efter ca 5min knackade han mig på axeln. Det visade sig att han skulle förklara för mig att han hade inplantat i huvudet, inplantet var gjort av för honom okända varelser, som han trodde var utomjordingar. Men att dessa 'implantat' var mycket känsliga för mobilstrålning, och att jag borde tänka mig för innan jag riktar mobilen mot någon. Jag försökte ta mig ur samtalet, men det var lättare sagt än gjort.

en annan gång fick jag och en vän sällskap av en man på en nattbuss. han kallade min vän för Siv hela resan, samtidigt som han förklarade hur oskuldsfull hon var och hur mycket han älskade henne. Jag fick lova att alltid ta hand om henne, eftersom hon behövde någon som skyddade henne. När han senare skulle gå av gav han oss båda en potatis med orden 'tyvärr fröknar, men jag har ingen öl att bjuda på, men jag hoppas det går lika bra med den här.'