När föräldrar skiljer sig Hej. mina föräldrar var gifta i över 30 år o nu skiljer dom sig. morsan mår skit, hon var deprimerad redan innan o säger att hennes liv är slut o att hon inte vill åldras ensam o hon kan inte lita på män o kan därför inte börja om med någon annan. min pappa behöver bo själv, det är påfrestande att leva med min mamma. hon typ säger att hon gö allt hemma o s¨ånt,fastän min pappa gjort mer än henne dom senaste 10 åren iaf. hon är typ fast i det förflutna, hon kan ha typ 5timmarsgräl o mnågot som min farmor sagt för 30 år sen, som hon låter ghå ut över min papa. så när han inte palat bråka mer har han lagt sig i vardagsrummet istället. då följer hon efter och bråkar o gapar hemska grejer typ 4 på natten, sen ska farsan upp kl 6. inte så jävla kul, han jobbar med maskiner o det e farligt, man måste vara pigg o fokuserad. så har självklart alla hört grälet, jag har fått trösta min lillebror, tröstat min mamma o lugnat min pappa. så har det sett ut i stort sett hela min uppväxt. visst har det gått kansek ett par mån mellan de riktigt stora grälen. men ändå, det har varit jobbigt o jag mår inte bra. inte mina syskon heller. mina föräldrar går inte ihop. det funkar inte att ha dom i samma lägenhet, det går bara inte. o min pappa tycker om mamma, men jag tror inte att han älskar henen för han har tagit så mkt skit o fått lida så mkt. min mamma är alltid helt uppe i sig själv. pratar man med henne så går hon igenom allt hon gjrot på jobbet I DETALJ. dvs hon säger först hackade jaggurka, sen skicade jag paprika, gjorde dressing, sen diskade ja glite sen sa min arbetskamarat såhär, så svarade jag blabla. ringer man henne så berttar hon typ i detalj vad hon gjort på jobbet. hon pratar BARA om sitt jobb. hemma, i telefon, med sina väner osv. alla tycker det är jobbigt. senast jag pratade med henne grät hon o var fötvivlad för dom skiljer sig. gången innan så snackade hon enbart om sig själv. ja frågade "hur är det med A och B?" o hon svarade inte utan fortsatte flera ggr att bara prata om sig själv. a o b är mina äldre systrar. hon märker inte själv hur hon är. vi har konfronterat henne o sagt hur vi upplever att hon är, så har hon fått sammanbrott o säger att hon ska ta livet av sig för hon är en så dålig mamma osv. jag älskar henne, men det är svårt att ha henne som mamma. jag har kämpat så mkt för vår familj. men det går inte o det är lika bra att inse. men hon mår så dåligt o jag vet inte hur ja ska hjälpa henne. min bror är 15 o bor varannan vecka hos dom. jag är 20 o bor 40 mil från dom, hos min pojkvän. när vi ber henne gå o prata med kurator osv så säger hon ju bara att ingen hjäper till hemma o allt e så jobbigt typ. hon ger hennes version o då får hon till svar att det är vi andra som ska bättra oss mm. men hon måste gå till en psykolog men vägrar. för hon tror vi tycker hon är sjuk i huvet o ska spärras in typ. hon har fått lugnnde medel me nanvändet det inte. hon får typångestattacker o kan tex inte förlja med till farmor för att farmor sa nåt elakt en gång. hon ältar o ältar o har aldrig kommit över någonting som hänt i hela henes liv. vad ska jag göra? min far kan verkligen inte o vill inte bo med henne. hon behöver få hjälp av proffs, hon behöver mediciner o nån som kolalr så hon tar dem. vad är det för fel på min mamma? det är inte bara det att hon är som morsor är, för till o med utomstående har sagt att npgot inte är som det ska.¨ snälla hjälp. om nånhar det som jag så skriv gärna. för det gör ont i hjärtat.