Göra slut med flickvän

prata med henne om det. bättre så

precis... om hon inte klarar av att stödja dig eller om hon inte äns försöker e hon värd dig då?

hon visste hur jag kände redan innan hon tog uppehåll. Hon känner mig ju ganska bra. Jag trodde att jag kände henne bra, men det gör jag väl inte.

Ni måste prata...berätta att du kände dig övergiven. Hon kanske inte heller hade det så lätt, du måste även höra vad hon har att säga. Det bästa kanske vore att prata med någon äktenskapsrådgivare elelr liknande. Att gifta sig är inte sååå jätteviktigt ge det lite tid. Hon kanske behövde ett uppehåll för att inse vad hon igentligen tycker...

Som lhabia sa, prata med henne istället för oss.

jag säger som alla andra. prata med henne om det. du vet ju inte hur hon kände vid den tid punkten.
det kan ju ha varit andra saker som utlöste det hela.

men om du tvivla kanske det inte är "den rätte" för dej!

Jag tror att hon hade det jävligt jobbigt hon också. Att hon tog uppehåll kan ju ha många orsaker, men antagligen hae hon det jobbigt.
Prata med henne om saken.

Ibland är det lättare att försvinna när något är svårt eller gör ont. Eller så kanske hon trodde att du behövde tid med dig själv. Det vet inte vi, det vet bara hon.

Det känns som att det är svårt att veta. Hur ger din depression utryck? blir du mycket arg eller mycket apatisk eller gråter du? På vilket sätt behöver du henne? behöver du hennes kramar och lindrande ord eller behöver du henne för att hon håller fast dig när du försöker slänga glas och tallrikar omkring dig? Fundera på hur hennes sitation i det hela ser ut och vad hon tar för skada av att se den person som hon älskar mest må så dåligt samtidigt som hon inte kan göra något åt det.

Är det så att hon ville ha ett uppehåll för att hon inte känner sig lika säker på er kärlek längre är det väl ganska lönlöst. Men tog hon detta uppehåll för att hon inte klarar av att hantera din depression och din ångest skulle jag nog snarare se det som att hon kanske behöver stöd i sitt stöd till dig snarare än att ni inte är menade att vara.

jag vill inte sitta o ge nåra råd..

men utan trygghet så är det inte värt att fortsätta..
dock ska man alltid ge en chans.. om man känner att man kanske kan det.. beror ju på tjejen.. ja vet inte hur hon e liksom.

anledningen till uppehåll brukar ju va för att man inte vill såra eller trycka ner sin partner under en svår betänketid..
eller som en anledning till att fool around me andra..

men det ska kännas tryggt iaf :)
gör det inte det så får man se till att ens läge blir tryggt..

Min depression brukar ge utlopp för kraftig apati. jag kan sitta tyst i flera timmar. ´

Jag vet att det har varit mycket jobbigt för henne. Det är klart att det inte är så kul att ha en pojkvän som är deppig hela tiden. det tar naturligtvis mycket på hennes krafter. Men om man är tillsammans med någon så måste man kunna prata med varandra om saker som är svårt. Hon kan inte hantera det.

Jag ringde henne en natt när min ångest var som värst. Jag behövde bara nån som kunde lugna mig och säga att allt bara var fantasier och vanebildningar i min hjärna. Men hon klarade inte av det och skrek åtr mig att hon inte orkar mer. Det hjälper ju inte situationen för mig. (nu kan denna historia vara överdriven eftersom att jag hade en ångestattack vilket inte ger en riktigt bra bild av verkligheten).

Dumpa henne, vafan "uppehåll" e för sånna som inte vågar dumpa den andra.

en liten varning: ifall du är beroende av henne för att klara av panikångesten kan det bli svårt i framtiden om ni skulle göra slut. du har säkert tänkt tanken men vill bara poängtera, det kan gå riktigt illa med sånt här. har aningen liknande erfarenheter

prata med henne, låter vettigast att göra just nu

jag är inte beroende av henne för att klara av panikångesten. jag är beroende av att prata med någon människa under mina panikångestattacker. Men det spelar inte nån roll, min ångest är helt borta, medicinen funkar.

candide
snacka med bruden bara.
detta e ett stort beslut, låt inte nån från whoa sitta och bestämma åt dig.

Jag har gjort något liknande mot ett ex.. inget jag är stolt över.
Jag ville göra slut när han låg inne på psyket men jag kunde inte, så jag gjorde det nästan direkt efter han kommit hem. Han kanske blev värre för jag gjorde det inte heller så bra.

Jag hade kanske mina själ, jag var 15 och han 19, jag var på tok för svag själv för att kunna stötta honom. Jag hade ju ingen som helst livserfarenhet och jag visste inte vad jag skulle säga eller göra.

Hon kanske kände samma sak?

candide ;

Om du verkligen märker hur illa det tar på din flickvän när du har dina panikångestattacker kanske det är dags att söka stöd någon annanstans. Du kan inte bara fövänta dig att du, bara för att du har lite problem, ska bli universums centrum. Delad sorg är dubbel sorg, för jag tror inte din flickvän mår så bra av att få hela ansvaret till ditt välmående.

Jag säger inte att din flickvän bara ska sticka så fort det blir lite jobbigt för dig/henne, men du kan inte förvänta dig att hon ska ta hela smällen. Sök hjälp någon annanstans om du inte klarar av det själv. mitt råd.

kan hon inte älska dig i nöd är hon inget att ha.. även om du var otrevlig. spydde, skrek var irriterat och sånt





















Älska mig mest när jag förtjänar det minst, då behöver jag det som mest!

Omen22

jag anser verkligen inte att jag är universums centrum, jag tycker inte att jag är värd nåt. jag förstår henne helt och hållet. jag skulle aldrig vilja vara med en person som jag. jag är helt värdelös. jag kan ju inte ta hand om henne. jag kan inte ens behålla den jag älskar mest av allt i mitt liv. jag klarar inte nåt.

Mitt problem är inte detta. Att jag inte förstår henne. Mitt problem är om jag någonsin kommer att lita på henne igen. Om jag någonsin kommer att tro på hennes kärlek. Det gör mig ont som fan att jag känner så här. Jag vill bara gråta, men pga medicinen kan jag inte få utlopp för mina känslor. jag har blivit ett känslolöst monster som inte bryr sig om nåt. Som jag är nu så hatar jag mig själv och hela min existens.

Det enda som håller mig vid liv är hoppet om att en dag kunna leva som en vanlig människa och remeron.

candide ;

ok, då förstår jag dig bättre.
Saken är väl den att du har skapat någon sorts dominoeffekt.
Du har ett problem, som du låter påverka ett annat som i sin tur drar med en tredje sak, osv. och det är i sin tur i någon ond cirkel, med tank på att varje sak som dras ner förstärks resten, och hatet mot dig själv växer.

En annan sak som kan vara är att eftersom du hatar dig själv så mycket lyssnar du inte på ifall hon säger att du är bra och att hon tycker om/älskar dig. Det kan ge intrycket av att du aldrig litade på henne från början, och då är man kanske inte så frestad att vara kvar.

Du måste inse dina problem, och se vad du kan göra åt dem.

Sen, du säger att du förstår henne, ellerhur? Saken är att du måste prata med henne. Du måste fråga om hennes vilja och mål med er relation, och vilka krav hon ställer på dig. Sen måste du förklara vilka av dessa krav du kan leva upp till, och sen se ifall det fortfarande är värt att satsa på det.

Min åsikt, iaf.

Omen22.

Du är en mycket klok person. Det låter helt rimligt allt du säger.

Jag tror redan att jag har kommit underfund med mina problem och förlikats med dem. Jag vet inte om det är medicinen eller om det är jag själv som har gjort det.

Jag ska prata med henne om detta. jag hade inte tänkt att bara göra slut helt plötsligt utan förvarning. det lutar dock mot att jag kommer att göra slut med henne. Jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna lita på henne igen. Jag tucker att det är enormt synd. Hon är en underbar person och jag kommer att hata mig själv för att jag kommer att såra henne. Men det kommer jag att få leva med. jag kommer att få gå vidare. Jag kommer att överleva. hon med.

candide ;

Det känns bra att vara till hjälp.

Det är bra det iaf. Bara du kan ta steget därifrån.
Och jag har hört från folk jag känner att din känslolöshet pga medicinerna bara är tillfällig. De kommer göra dig glad när du vant dig vi dem.

Det gör du bäst i. Men lyssna på hennes version och bestäm dig inte i förväg, tycker jag.

Lycka till..

diskutera det med henne. många snackar om att pauser är samma som att göra slut men jag tycker inte det är något konstigt att man ibland kan behöva vara för sig själv. hon kanske behövde en stund för sig själv för att kunna tackla ditt problem också? prata om det innan du bestämmer dig för att hon inte klarar av problem. lycka till


:P

Den här tråden ä'r förlegad. Jag gjorde slut med henne. Där har ni den underbara uppföljningen, en annan sak, jag ångrar mig så mycket.

Detta har jag sagt till henne. Jag har bönat och bett. Sålt allt vad stolthet heter, men det blev inget.

Jag var otrogen mot mitt ex. Inte mot den här tjejen alltså, utan henne som jag var tillsammans med innan. Jag tycker personligen att det är helt oförsvarbart att vara otrogen. Det är bland det värsta man kan göra. Jag har inget försvar till att jag var det. Och jag har verkligen inget försvar till att jag inte gjorde slut efteråt.

Jag träffade min flickvän (henne som jag gjorde slut med nyligen) under mitt förhållande. Visst jag kunde ha väntat med att göra något med henne. Men det är svårt. så kan inte jag göra. Hon var för vacker och för bra, jag kände ett habegär till henne som jag aldrig tidigare då hade känt.

thecod P22
Så här är det.

Det här rör sig om två tjejer. Den första (A) var jag otrogen mot. Henne vill jag inte ha tillbaka. Den andra tjejen (H) har jag aldrig och skulle aldrig heller vara otrogen mot.

Jag tror att min otrohet mot den första tjejen grundade sig i ett bristande intresse för henne, det är fortfarande oförsvarligt. Men inget jag ångrar. Jag hatar otrohet jag med.

Den senare tjejen är den som jag gjorde slut med, av andra anledningar som ni kan läsa i början av inlägget, men senare ångrade att jag gjorde slut med.

Och till min otrohet, detaljerna som du efterfrågar.

Jag var otrogen ett antal gånger. Jag låg aldrig med någon annanm hånglade bara runt. Vilket är lika fel det. Jag hade inget förhållande vid sidan. Jag gjorde slut med henne den dagen jag träffade min nya flicka. Och då gjorde jag slut för att jag blev blixtförälskad.

Och jag vet att jag är en dålig människa. Jag behöver inte dig för att tala om för mig hur dålig jag är. Jag hatar mig själv för allt ont jag gjort den senaste tjejem och jag tar helt på mig allt ansvar för att vårat förhållande inte fungerade, alla problem ligger i mig.

Till mitt försvar kan jag säga att jag har förändrats. Jag skulle inte vara otrogen nu. Innan brydde jag mig föga om andra, nu har jag ändrat uppfattning. Innan skyllde jag allt på henne, helt fel, felet var bara mitt. Hon var en trevlig tjej och förtjänar något bättre än mig.

Men tack så mycket för dina aggressioner mot mig utan att veta ett skit om hur jag har det. Tack.

thecod P22

Jag förstår inte vad det är med dig. Jag försöker inte på något sätt försvara mitt handlande. Jag vet att det var fel av mig och jag vet att det är svinigt att vara otrogen, men jag står för det. Jag står för att jag har varit otrogen och jag uppmanar ingen att vara otrogen.

Bara för att man har varit otrogen behöver ju inte det innebära att jag kommer att vara det igen. Klart att det skulle kunna inträffa.

Vad vet du om mig?

Vet du om jag har förändrats? Vet du hur jag var innan? Vet du hur jag är nu? Är det inte lite fel att döma utan kunskap?

Jag hatar den person som jag var och jag hatar den person som jag är. Men jag jobbar för att kunna acceptera mig själv.

Och återigen, eftersom att det inte verkar gå in i, jag vet att det var och är fel att vara otrogen. Jag försvarar mig inte så du behöver inte övertyga mig om att det är fel.

Har du själv aldrig gjort något fel?

Nej, jag mår verkligen inte bra. Tråkigt att du blivit bränd. Klart att det är svårt att lita på folk då.

Den tjejen som jag var otrogen mot har svårt att lita på folk. Hon litade aldrig på mig heller. Jag tror att det var en bidragande orsak till att jag var otrogen (läs min tråd om svartsjuka).
en jag skyller inte på henne alls. Allt var mitt fel.

Jag vill verkligen inte vara otrogen längre. På den tiden var jag ute efter att vara otrogen, varför vet jag inte. Det var ren idioti, eller så var det bristande intresse av tjejen jag var tillsammans med. Men det var fel av mig att fortsätta vara tillsammans med henne efter att jag varit otrogen.

Du måste förstå att jag ändrats. Jag var 14 år gammal när jag blev tillsammans med henne, 20 när jag gjorde slut. Det rör sig ändå om en ganska lång tidsperiod.

Jag kan naturligtvis inte lova att jag inte kommer att vara otrogen. Vem kan ärligt göra det? Men jag kan garantera att jag inte vill vara otrogen längre.

Jag tycker synd om dig som har förlorat tilliten till kvinnor. Allt pga en tjej som betedde sig illa mot dig.

Dumpa henne.

jag var kanske inte tillräckligt tydlig, men jag svarade.

Hon har mycket svårt att lita på sin nya kille. Hon låter honom inte gå ut utan henne. Men så var hon när jag var tillsammans med henne också. Så jag vet inte om det beror helt på mig. Men jag är garanterat en bidragande orsak. Men vissa människor har ju ett visst kontrollbegär.

Jag var otrogen många gånger under den tiden.

Det började under den andra månaden vi var tillsammans. Och detta kan jag försvara med att jag var en helt annan person.

Jag var 14 år gammal, stack till Malta på språkresa med en polare. Jag vet att jag gjorde fel. Men jag var 14 år gammal och hade ingen koll.

Resten är inte lika försvarbart. Och det där var inte något försvar heller. Men det är en bra förklaring.

Sen var jag otrogen med två tjejer till när jag var 17

När jag var 20 och flyttade till norrland för att plugga var jag otrogen igen,

När jag var 21 och tillbringade sommaren i Stockholm träffade jag min älskade, det har aldrig känts så rätt med någon. Då gjorde jag slut.

Efter det har jag inte varit otrogen. Och jag vill heller inte vara det. Men nu spelar det ju ingen roll längre. Jag är ju singel och kan inte vara otrogen.

jag hånglade "bara" med tjejer fram till den sista. Henne låg jag med. Och det var då jag gjorde slut. Men det var inte därför, det var för att jag blev kär.

KLart att jag kunde gjort slut med tjejen innan. Jag vet faktiskt inte varför jag inte gjorde det. Så här i efterhand tycker jag att vårt förhållande var dåligt. Jag vet inte om jag någonsin älskade henne och jag anser att jag borde varit mycket ärligare med det.

Men det var jag inte och det är lite sent nu.

jag tycker nu att jag borde gjort slut med henne tidigare. men då visste jag inte bättre. Jag trodde att det var kärlek men det var nog slentrian och bekvämhet. Hade jag vetat då vad jag vet nu så hade jag gjort slut tidigare.

Visst, det är synd om henne att jag behandlade henne så som jag gjorde. Man får inte göra så mot sin partner. Ett förhållande bygger på ärlighet och den utelämnade jag. Men man lär sig av sina misstag.

Av den anledningen har jag nu blivit helt ärlig. Jag ljuger inte om något alls längre. Jag är ärlig med alla mina känslor, som jag dock inte har just nu, men med alla mina tankar om andra.

Jag har inte gått så långt att jag är ärlig med mina onda tankar om människor. Det skadar bara. Men alla goda tankar skadar inte. Så dem släpper jag ut.

Hon misstänkte att jag var otrogen, och hon fick veta det. Hon förlät mig av någon anledning, och ja, naturligtvis bad jag om ursäkt. Men det hjälper som sagt inte.

Vi har ingen kontakt nu, men det beror inte på det. Vi hade en jättefin kontakt och var jättebra vänner tills hon träffade sin nya kille som har förbjudit all kontakt med mig.

Det går inte alls med min henne. Det är helt slut och jag har börjat acceptera det. Jag har ju som sagt inte så mycket känslor så jag vet inte. Detta gör att jag är rädd för att sluta med mina mediciner. Jag tror att om jag får tillbaka mina känslor så kommer jag kanske att ta livet av mig. Men det löser sig alltid. Och ja, det är jobbigt, men har vi inte alla det jobbigt ibland.

Sån är kärleken, man tror att man hittat rätt. Och det tror jag fortfarande. Men hennes svek, som jag ser det, är värre än otrohet för mig. Jag hade hellre sett att hon var otrogen än att hon lämnade mig ensam i mörkret när hon var mitt enda ljus.

Jag vet inte varför hon förlät mig. Hon var väl beroende av mig kanske. Vi hade flyttat till Luleå från GBG och hon hade inte så många vänner.

Hennes nya kille har en massa regler. En av dem är att ingen kontakt med ex är tillåten. Jag känner honom sen tidigare. Han verkar inte vara en bra kille i mina ögon, men jag tror ju å andra sidan inte på regler som måste förjas i ett förhållande. Jag anser, konstigt och dubbelmoraliskt nog, att det måste finnas ett förtroende för varandra. Ett förtroende jag själv känner och som jag själv har brutit.

Jag äter remeron, en medicin som höjer seretonin halten i hjärnan och minskar mina svackor. Antidepressiv medicin alltså. Jag tror säkert att det skulle hjälpa om jag fick någon att prata med. Det svenska systemet för psyk är dock ganska överbelastat och väntetiden är lång. Mina föräldrar är stora bidragande orsaker till min depression så jag har inte de vid min sida. Jag hade min mamma precis som du, men jag sa upp kontakten med henne.

Annars har jag mina vänner. De hjälper mig.

Jag vet inte längre om jag mår så dåligt eller om det bara är något jag intalar mig att jag gör. Jag är ju i ett tillstånd där jag inte har några känslor. Detta tillstånd är enligt mitt förnuft skit, men jag trivs ganska bra med det. Det är ofta ganska skönt att inte bry sig om vad som händer. Men jag vill inte stanna i det resten av livet. Jag kommer att komma ur det, kanske inte snart, men om ett tag.

Vad gjorde din flickvän emot dig? Har det gjort att du har svårt att lita på tjejer i allmänhet? Jag kan förstå om det leder till det, men man kan inte generalisera. Jag vet att det finns människor som jag själv och din tidigare flickvän. Men alla är inte så. Det finns underbara människor på den är planeten och i det här landet. Det kan dock vara svårt att finna dem. Jag har hittat en och är orolig för att jag inte kommer att finna en till.

Nu har jag hittat en tjej som jag trodde att jag var kär i, men jag vet inte. Det kan lika gärna vara så att jag målat upp en bild av henne som den perfekta kvinnan. Och så är det garanterat inte.

Nej, jag kanske inte har det så lätt. Men det spelar ingen roll. jag har ju funnit mig i min situation. Jag har givit upp hoppet. Jag har en syster som jag pratar med.

Jag sa upp kontakten med min mamma för att hon träffade en kille som jag hatade, han var elek mot min syster. Hon har slängt ut honom nu, men jag kan inte ha samma kontakt med henne längre eftersom att det gick för långt. Jag vet inte om jag gjorde rätt i den situationen men jag kunde inte bara låta henne fortsätta att vara tillsammans med någon som var taskig mot min syrra. Hon valde bort mig helt enkelt som jag ser det.

Det är ganska lustigt, mitt ex hörde faktiskt av sig idag. Hon hade hört hur jag mår och ville träffa mig. Men jag vet inte. Det kommer kanske att ge mig något. Det kommer dock att innebära att hon måste ljuga för sin pojkvän och jag vill inte vara en anledning till att hon mår dåligt igen. Det räcker med det från min sida.

Fan vad tungt. Med dina polare alltså? Det kan inte vara lätt. Men jag tycker att du borde försöka lita på tjejer igen, som sagt, alla är inte av samma sort.

Den nya tjejen bor här. Jag har träffat henne ett par gånger och senaste gången berättade jag hur jag kände för henne. Eller inte riktigt. Men jag berättade att hon får mig att tappa orden. Och det är verkligen sant. Jag bara gapar när jag ser henne. Ganska lustigt. Svårt att prata då. men det går över efter ett tag.

I morgon ska jag dela bil med henne till Umeå. Sitta i en bil med henn i 3 timmar. Jag tror inte att hon kan hjälpa mig. Eller så kan hon, men jag tror inte att hon vill. Jag vet heller inte om jag vill ha något med henne. jag är rädd för att knäcka henne. Det är svårt att ha en partner som lider av depression. jag är inte alltid så kul att umgås med. stundvis kan jag vara helt apatisk.

husomhelst så tror jag att allt löser sig. Ljuset och lyckan kommer tillbaka till mig, och de kommer att komma tillbaka till dig med. Kärleken är det svåraste som finns. man lägger ut sig själv helt och riskerar att gå på en mina då och då.