Vi har ett behov att vara duktiga och visa vad vi är kapabla till att göra för att få bekräftelse att vi är bra, att vi betyder någonting. Detta gör att vi hela tiden jämför oss med andra för att kunna hålla måttet så pass att vi blir accepterade eller till och med beundrade. Därför ses den andra människor som rivaler, då de blir ett hot mot att vi ska få vår bekräftelse. För om de gör allting bättre, vem lägger då märke till en själv? Det går att säga att beteendet är inlärt och blir en sorts ryggmärgsreaktion. Redan från att vi är små så tävlar alla, både medvetet och omedvetet, mot varandra. Ex. Vem som är duktigast på att rita på dagis, vem som har bäst betyg, vem som springer snabbast, vem som har högst ”status” och vem som har snyggast kläder. Detta är någon sorts överlevnadsinstinkt; den som är starkast överlever/blir belönad. För så är det ju också, även om det inte alltid är fysisk styrka det handlar om längre. Det är lätt att associera till tävling med vår natur, då detta fenomen cirkulerar i våra liv hela tiden. Då tävlingar består av två eller flera personer som kämpar mot varandra, individuellt eller i grupp, med samma uppgift (eller motsvariga) parallellt, blir det lätt för oss att tänka de separata grupperna som lag då uppgiften är densamma (eller motsvarig). Det blir på något sätt samma villkor. - Från arbetet jag skrev förra veckan i psykologi. Tycker jag besvarar de första frågorna. På sista frågan: är jag mins törsat rival? Ja. Det är du. Alla har en bild och ett mål hur de vill vara och vad de är kapabla till. Och hela tiden så vill man förbättra sig själv genom att höja kraven.
Delam tange barat