Någon som känner igen sig?

Nu ska jag leka låtsaspsykolog och påstå att det framkallar känslor av något du varit med om tidigare. Kanske någon släkting eller vän som gått bort, och som du inte har klarat av att komma över.

(Alla i publiken nickar förstående.)

xpertize
precis vad jag har tänkt på med. Men faktum är att jag aldrig har varit med om något sånt som har hänt. Alla mina släktingar och vänner lever och mår bra. Jag har aldrig varit med om att något hemskt har hänt någon nära till mig förutom min kanin när jag var kanske tio och tro mig det har jag kommit över.

Allt jag vet är att första gången jag kände detta var när två barn omkom i en brand, men dom kände jag inte heller, mer än att jag hade pratat med en av dom EN gång och det var kanske ett hej.

Ja, så funkar jag med! Jag har också lätt att bli rörd av alla möjliga saker som händer. Kan känsloknarka som fan när de visar t ex Extreme Home Makeover, och liknande program.
Men även om det är något positivt, som typ någon corny och riktigt dålig ballad i Melodifestivalen eller när några ungar vinner Vi i Femman så får jag gåshud - fastän jag tycker att det är löjligt.

Det värsta är ju såklart när hemska saker händer. Flodvågskatastrofen i Asien var en bitch, och nu när Monica Zetterlund dog. Barn kan jag inte ens läsa om längre, det blir för mycket.

Jag tror att vissa bara har närmare till sådana känslor. Är "känsligare" för andras känslor. Och har också kanske för mycket tid att ligga och grubbla över sånt...

Tänkt utifrån, så kanske du kommer över dessa tankar.
dvs så att du ser händelsen, på ett annat perspektiv. Du skall alltså inte delta i den.
Folk dör, på ett eller ett annat sätt. Så är det bara.

Så tänker jag.
Som när min far försvann, min familj blev rätt nere och så. Jag själv satt mig inte i den situationen, utan tänkte utifrån. Den tanken kom upp direkt när jag fick reda på att han kom bort.
Jag är den som jag var innan han kom bort. Man märket ingen skilland som jag ser på det. Samma sak med min bror.
Inte ens mina närmaste vänner vet om det. Jag tror iallfall inte det, jag kanske har sagt någongång till någon.

Det jag mest stör mig på, när exempel en vän hur är det med farsan. Så berättar man.
Som svar får man en klapp på axeln eller en kram=/. Jag är en sån person som inte gillar beröring. Dem ger alltid ifrån sig ett: Jag beklagar,ledsen.synd,berätta mer,förlåt. ect så blir dem så extra rara och fina.
Jag försöker undvik detta genom att inte helt enkelt inte svara på den frågan ärligt
-"Han bor i stockholm".Vilket han gjorde med
.


Just det tanke sättet funkar för mig, och för ett par till som jag känner. Det var utav dem som jag fick lära mig det. Farsan till han som lärde mig det är psykolog. Jag vet inte om det funkar för dig, men men,
Man måste genom gå en massa övningar för att kunna fatta detta tanke sättet och få det i sig. men aja lycka till,

Be Happy!

uggh!

Fast ärligt, att reagera så på att ens farsa har dött är inte normalt. Det är betydligt värre än att gråta åt hemskheter som drabbar andra.

Yepp that's me!