Känner någon igen sig?

Känner någon igen sig?

tjej har pojkvän, har tyckt om pojke 2. pojke 2 har tyckt om flicka. det här har pågått i över ett år, det här intresset mellan flicka och pojke 2. ofta har tankar och känslor utbytts som om pojkvän inte ens funnits i bilden. minns starkt hur hon på alla hjärtans dag skriver att trots pojkvännens ansträngningar att göra dagen magisk så saknade flickan pojke 2 för att dagen skulle kännas rätt.
obeslutsam flicka, har orsakat alla tre en hel del smärta. de två förblir ett par. varje gång pojke 2 tar avstånd från röran och går vidare, så börjar flicka utrycka intresse och pojke 2 faller återigen ner i den klibbiga smeten full av ångest och ovetande.

pojke 2 kommer för två månader sedan till en punkt då han inser att han faktiskt är över henne.
genast då han berättar vart han befinner sig, äntligen, så responderar hon med följande dagboksinlägg:
"jag försöker. men långt långt inne i mej. någonstans bland kvarglömda minnen av ensamma höstnätter. där existerar du lika mkt och på riktigt som luften i mina lungor. du tar så sjukt mkt plats samtidigt som jag hela tiden förtänger dej. du kvävs snart. det vill jag också."

(vad fasiken försöker flicka uppnå med sådana uttalanden, förutom mer ångest hos chico numero dos?)

att hon gjort sitt val är lugnt, verkligen. om hon bara kunde vara konsekvent i sitt beteende också.

vi bor båda i göteborg. idag är jag i stockholm, flyger till italien imorgon. hon är i stockholm och medverkar i en filmproduktion. jag nämnde dels att jag har funnit någon som jag drömt om i ett flertal år och att jag skulle vara här idag för en vecka sedan via sms.
denna konversation har hållits ikväll:
"Hello kära Tsatzikipojke. Hinner inte se dig idag. Genrep hela dagen. Men du har väl annat för dig ändå antar jag."
"Some other time Sushigirl.. Flyger till Italien innan solen gått upp imorgon. Mycket att göra in i det sista. Vart än bär det av efter filmen filmats?"
"Tro det eller ej men new york. Fast först jobb i luleå. Lev i italien. Ät god mat. Ciao!"
"Business or pleasure in the Big Apple? Lustig art de där jänkarna, var försiktig.
"Både och hoppas jag. Lovar att ta det försiktigt. För din skull. Men. Ja. Ha det så bra. You. It has always been you. Ses."
Du och dina pseudokryptiska kärleksförklarningar precis innan vi går våra skilda vägar, utan att ens träffas en sista gång när vi är i samma stad. Så väldigt Anna. Anna i all sin bländande skönhet."
"Jag vet. Jag har insett att jag aldrig kommer våga säga det till dig i verkligheten. Så. Ja. Men. All lycka."

Tanken att det finns en viss kombination ord som skulle lösa allt det här är tillräckligt för att förvandla hårstrån gråa.
Jag har inga svårigheter att se att de här orden utbyttes för att jag nämnde någon annans närvaro i mitt liv. Jag skriver det här i hopp om att det finns NÅGON där ute som varit i en liknande situation där det slutat "lyckligt", eller ens slutat. Öka insatsen eller lägg dig, det här att stå stilla känns verkligen... utjatat. Ändå kan ens antydan till vänliga ord från hennes sida vända uppochner på min existens trots alla framsteg jag tror jag gjort.
"Just when I thought I was out... they pull me back in!"