Adopterad - Grattis, hur lever livet

Om du känner för det kan du ju gärna dela med dig lite tankar om det. Är det något du går runt och tänker på?

jag har en god vän med adopterade syskon
just nu håller deras föräldrar på med en del släktforskning, bland annat söker upp gamla släktingar och så, alla tycker det är jättekul och så, släktingarna blir glada och det är ett jävla hej och hå ;)
men iaf, jag har undrat lite över hur de adopterade syskonen känner men jag har inte riktigt kommit mig för att fråga.
hur känner du, Ferma, eller någon annan adopterad här, inför släktingar? jag menar mamma pappa och andra nära släktingar får man ju band till eftersom man lever med dom och träffar dom ofta men andra släktingar är ju faktiskt egentligen bara kul att träffa pga blodsbanden? eller har jag kanske fel där?

Att vara adopterade är en jävligt speciell grej, jag är själv adopterad från Indien. Tidigare har jag inte tänkt så mkt på det utan jag har inte kännt det som något speciellt, men de 2-3 senaste åren har jag mer och mer börjat tänka på det och börjat känna att det påverkar mig mer än vad jag tidigare trott att det skulle göra. B.la så fick jag höra en sak som min morsa beskrev att forskare kommit fram till som passade in precis på mig som beskrev en sak jag aldrig någonsin berättat för henne. Och sen finns det ju så många obesvarade frågor, liksom vem är ens riktiga föräldrar?, vad hade man gjort om man inte blev adopterad? skulle man vara levande överhuvudtaget? lever ens föräldrar osv...jag har ingen info om min föräldrar, till skillnad från min syrra som åtminstonde har ett namn. Man kan inte heller se på sitt utssende varifrån man fått vissa drag. Och för mig är det så att jag aldrig får en riktig känsla av att jag hör hemma, men det kan väl delvis bero på jävligt dumma saker min morsa sagt också....

jadu, typ att jag ska vara tacksam att jag är här, att jag ska tänka på hur det hade varit om jag varit kvar i Indien osv...visst jag är jävligt tacksam och jag är lyckligt lottad över att jag får vara här. Men när hon säger på det sättet känns så ökar det känslan av att inte passa in, det känns mer som att jag är någonting de har tagit hit bara för att lätta sina samveten, alltså som en god gärning...

vad har du för jävla morsa egentligen? fyfan så dålig stil att säga eller ens tänka nåt i den stilen om sitt barn.

killen P18

Du skall fan inte vara glad för någonting, du kanske hade varit way mer lycklig om du inte kom hit. Om någon skall vara glad så är det ju dina föräldrar för jag antar att det finns en ganska stor anledning till att dom adopterade. Sådan skit skall man inte behöva höra.

Man kan ju vara lite olika grader av adopterad som jag ser det.
1) Ha inget namn, ingen koll på var föraldrar kan vara etc inte veta något.

2) Veta var föräldrarna är, ha bild på dom och om man har ekonomiska chans enkelt (i resesynpunkt) åka och hälsa på.

sen kan man ju på hemma plan ha det väldigt olika oxå.
Är ju så tyvärr att bara för att man blir adopterad så innefattar det ju ingen föräldra försäkring som betyder att om dom drar dig hela vägen till i detta i våra fall sverige, att dom är vettiga personer som är SUPER anpassade för att ta hand om barn. För jag tycker det är värre och adoptera och sen fucka up barnen än att ha dom biologist. Hela iden är ju att man skall få det bättre.
Jag för egen del är så nöjd med Mor min som man kan vara, she is the best...farsan I leave

Också är det/kan vara skillnad på om man är adopterad fast är svensk. Vet dock inte hur många det är. Har en kompis i england
hon bor med sin adoptiv mamma (vit engelsk) som adopterade henne med sin man (svart karibisk) som sen blev knäpp och fucka upp massa. Nu har hon fått tillbaka kontakten med pappan som har annan familj med biologiska barn. Hennes riktiga mor och far har hon ingen aning om. Hon är mixad mellan vit engelsk och jamaican tror jag det är. Så första familjen är gone och den andra som adopterade henne är lite småwack. Hela släkten engelskt vit och hon är som jag helt "vit" i uppträdande fast bor i förort med massa svarta så hon är lite lost in the head som jag med vad man är och hur man är. Är inte ens säker på att jag fick historien rätt för den är kompliserad. Vi snackade om hur det är när man fattar att man inte är vad man tror man är. Jag som är uppfött i en liten håla träffade kände typ ingen annan mörk person innan typ 9an. Han var sen som ett pluss eritrian så vi var ju inte ens close ändå. Att folk som inte känner en tar en för invandrare och dom som känner en tar en för "vitaste negern i stan" så blir man fan knas ibland. Speciellt när skitungar som är rent statistisk sett har bott i sverige flera år kortare än jag är hobby rasister och säger åk hem och spottar på en så undrar man vart fan man skall ta vägen.

En liten delgivning av mitt liv. som plus har jag nu bott i brixton och london där alla frågar vart i karibien man kommer ifrån och tycker det är wack att jag inte pratar spanska och får hjärnkolapps när jag säger att jag är svensk.

Nä min far blev ju toklack på min morsa, jag gick bara från bordet utan ett ord, pratade inte med henne på ett bra tag. Sedan dess har jag fått höra det en gång till och det har fuckat alla mina känslor för henne. Kommer bli så att så fort jag drar kommer dom inte få mkt kontakt med mig.
Hehehe jag tillhör den typen som inte vet ett skit om mina päron, jag blev övergiven på sjukhuset det är allt jag vet. Detta leder såklart till många tankar om varför...i övrigt är jag nog den mest "vita" person jag känner till, jag är uppväxt i täby med en i stort sett vit släkt utom min syrra och en kusin...dock har syrran anpassat sig till familjen på ett helt annat sätt än jag, och min kusin hon har kontakt med sina "rötter" till stor del. När jag växte upp hade jag endast en mörkhyad vän, resten var vita. Han är är förvrigt liksom jag väldigt "vit" i uppförande. Mina polare tycker att det är ballt att spela "whigger" och leka svart, och många i min klass finner ett stort nöja i att göra en massa coola "hiphophälsningar" med mig, och skryta om hur ghetto dom är. Jag tycker bara att det är patetiskt, så som sagt jag är nog den mest "vite" av alla mina polare...nu svamlar jag bara är alldeles för trött för att sitta här egentligen

Så du blir som några av dom dominikaner som jag känner då kanske. Dom har typ sagt fuck you och dragit från familjen and thats it. Fan jag och min syrra är ganska gott skattade ändå bland adopterade verkar det som...vi gillar ju hemma och mor.

killen - vad menas med att vara vit i sitt uppförande?

Ferma - Hmmm, jag kommer kanske inte göra exakt så, har ju ett relativt bra förhållande ändå, men sämre än vad det ser ut utifrån...men både min mor och jag har båda jävligt starka viljor, och jag har slutat att vika mig för henne. Nu käftar jag emot för att jag vet att jag kan vinna, vilket ofta leder till bråk...

GhettoQueen - Hahaha hmm jävlar vad mkt svammel jag skrev, vad jag menade var att jag snarare passar in i den mall/karikatyr man ofta vill ge av de "tråkiga svenskarna"..det är vad jag menade med "vit", rätt dåligt uttryckt kanske...men jag var trött och min hjärna hängde inte med tll 100%

Litet instick.
Varje gång jag hör någon referera till sina barn med: "Mina riktiga barn" och "Mina adopterade barn" fäller jag en tår som en indian när någon skitar ner.

GhettoQueen F18 : Han pratar nog om Stereotyper

jag är adopterad... känns väl inte på något direkt sätt. aldrig riktigt varit den som reflekterar över hypotetiska saker som vad som skulle ha skett eller inte skett om man bott kvar (sri lanka i mitt fall), osv...

det enda jag undrar är hur min biologiska storasyster är. mina biopäron lägger jag ingen direkt värdering eller undran i, eller ens önskan om att få träffa. varför skulle jag? i don't know them, they don't know me... dem har inte gjort något annat än skapa mig. den jag är idag är den man jag blev formad till i vårt svenska samhälle...

däremot så vore det ur vissa aspekter skönt att kunna veta mer om sitt arv. tex kring eventuella ärftliga sjukdomar osv.

har för övrigt en lilsis adopterad från sri lanka as well, dock inte från samma folkslag, plus en 'vit' storasyster, så ja, familjen är väl delvis mixad. aldrig känts märkligt dock. det är ju vad man växt upp med/till. någon annan verklighet existerar inte, och har aldrig gjort. inte för mig.

btw, för övrigt har vi haft adoptionstrådar tidigare, fast det var länge sedan så en ny var en god idé.

För mig och som Priyan sa så är Family inte blood utan dom som du ser omkring dig som värnat och värnar om din uppväxt och framtid. Det kan ju vara allt ifrån Biologiska föräldrar till någon kusin eller väldigt god vänn till familjen som tagit över efter att andra fallit bort pga olika saker vad må än det vara.

Jag säger oxå som Priyan att jag är mest intresserad av eventuella syskon. Att få se någon som har samma utseende i viss utsträckning vore väldigt nice. Har ju aldrig fått se det någonsin.

Jag håller med er båda där om att family inte är blood för mig ehller, mitt problem ligger som sagt i att min morsa har sagt grejer som gör att jag inte längre känner på samma sätt för min familj, och jag är helt annorlunda än resten av min familj, medans min syrra är väldigt lik allihopa i sitt sätt...jag är nog också intresserad av att som om jag ev har några syskon, men jag tror inte chansen är stor. Enda anledningen till att jag ens bryr mig om mina biologiska päron är för att se om de liknar mig rent utseendemässigt, d.v.s kanske kunna se varifrån jag fått vissa drag, i övrigt bryr jag mig väl inte så jättemkt. Men som sagt jag har hamnat i någon sorts mellanläge där jag inte känner mig hemma någonstans, och även om jag inte bryr mig om mina biologiska föräldrar i någon större utsträckning har jag fortfarande en hel dle frågetecken jag skulle vilja räta ut, och jag känner mig rätt rotlös...