vem är du att säga så? hur kan min egen pappa sitta och säga något sånt om någon jag tycker om.. verkligen tycker om. och som min mamma är gift med. det finns gränser. han har inte våldtagit någon. HUR KAN MAN SITTA OCH SÄGA SÅ? det är inte sant säger jag hur kan DU säga att det inte är sant hur kan DU säga att det är SANT? hur kan du säga något sånt om någon jag tycker om? var är din respekt och kärlek för mig? är du min far? vem är du? varför hamnade jag i den här familjen? vad gjorde jag för fel? allt jag kan tänka mig är förlåt mamma. men du behövde väl inte hata mig... jag behöver dig. alltid. jag klarar inte av den familj jag är i nu.. det är felfelfelfel det går inte mer. jag får gråta mig till sömöns vissa nätter för att jag får så ont. och för att jag saknar dig! jag har ingen kärlek över till den familj jag nu tvingas vistas med. hårda ord blir vardagsmat. tykna repliker blir till vardag. JAG KOMMER JU INtE HÄRIFRÅN det är det värsta. jag är låst. jag vill bara bli arton. så jag kan få flytta. det sliter på insidan varje dag. varje dag brister det lite mer.. var är den kärlek jag har hört att man ska ha till sin familj? var är den? totalt bortblåst. jag kommer nog aldrig hitta den.. mamma varför? hur kunde det bli så fel? nu funkar ju allt perfekt.. men jag saknar dig mer än någonsin. jag VET att han inte gjort det. jag vet det av hela mitt hjärta. men min "familj" gillar att tala om nedtystade saker. de älskar bråk. de älskar rykten. jag vill så gärna visa dom hur lätt ett sådant rykte kan skapas.. men varför? JAG vet ju att han är oskyldig. det vet säkerligen dom med. men deras förvrängda hjärnor bearbetar det dag ut och dag in SNART tror de på lögnen själva. hur kan man vara så hemsk? jag vill aldrig bli som dom var tvungen att skriva av mig.