För ett år sedan Jag vet inte var jag ska börja. Det var över ett år sedan jag skrev något. Allt händer så fort. Varje minut, varje timme, varje dag, varje år.. bara försvinner. På gott och ont. Jag är inget barn längre.. som väntar på att något ska hända. Jag flyttar från stad till stad. Kan aldrig fästa mig vid något. En del av mig ville inte lämna allt, inte just då. Jag kanske aldrig ser henne igen. Jag kanske aldrig får veta vart hon tar vägen senare, hur hon mår, om hon behöver mig. Jag har fått lära mig att ha tålamod. Känslan återkommer ofta. Känslan av en trötthet som aldrig kan återhämtas. Det känns som själen är äldre än kroppen. Som om jag redan levt flera livstider och det vore onödigt att leva ännu en. Ändå Det finns inte mycket som jag bryr mig om för min skull. Jag lever för min omgivnings skull. Jag lider och jag skrattar med dem. De är min väg till lycka.. och sorg. Vart jag än går ser jag människor som tycks lida av samma vardagliga problem. Jag behöver uppleva mer glädje. Nikotin och alkohol botar ingen smärta.