Hur ensam är du?

Hur ensam är du?

Häromveckan så hade vi en filosofilektion som handlade om olika teori, och efter att vi hade diskuterat ensamhet i några minuter så började jag förstå hur ensamma vi människor egentligen är. Det är väl ingen nyhet, det är massor av tänkare som har kommit fram till att vi är ensamma i stort sätt hela tiden. Dessutom kom jag att tänka på att jag känner mig ensammare om det är många människor runtomkring mig, att man blir en i mängden och inte får någon uppmärksamhet. Speciellt om det är personer som man aldrig har träffat förut. Men om man däremot umgås med en person som man verkliga har en djupare kontakt med så brukar ”jag-vill-inte-vara-ensam”-behovet tillfredställas.


Så om du inte vill känna dig ensam, så bör du ta kontakt med de personerna som avlade dig/tar hand om dig/de barn som du har avlat/din partner eller övrig person som står dig väldigt nära. Då kommer du inte känna dig ensam. Dessutom antar jag att just detta får män/kvinnor att skaffa en partner, så att man inte skall känna sig ensam och förtvivlad. Eller jag kan istället säga att jag känner folk som har skaffat partner av just den anledningen. Gör alla så? Blir folk kära? Är det för att de söker en djupare mening med livet? Gör de så för att samhället säger att man skall göra så? För att få visa att man kan få en snygg partner? Att det är någon sorts status att ha partner? Bekräftelsebehovet? Jag vet faktiskt inte, alla har ju sina anledningar. Eller alla säger att de har sina ”anledningar” men det kanske bara är ett påhitt.


Hursomhelst, jag brukar säga att en partner är en väldigt nära vän som man har samlag med, alltså den enda skillnaden på din bästa vän och din partner är att ni idkar sexuellt umgänge. Visst har jag rätt? Tänk då på de paren som har en bristfällig närhet, varför är de tillsammans? För att de inte vågar/vill vara ensamma igen? Eller inte vet någon som skulle passa bättre? Kanske inte ens orkar söka på nytt?
Jag tror hursomhelst att ensamheten spökar, för när man väl har rymt från ensamheten så vill man aldrig tillbaka till den, även om man uppskattade den innan man hade partner. Ni är bara förhållandeslavar, som aldrig kommer söka lycka på egen hand.


Det är därför jag har velat bli bög på den senaste tiden och jag vill även att mina närmsta vänner skall bli bögar. Varför? Jo, om jag och mina vänner (bara killar) blir bögar så behöver vi aldrig spela alla dessa spel med kvinnor. Bli av med oskulden så fort som möjligt (eller spara den? Haha, eller hur). För när man väl har fått en kvinna i sängen, så räcker det inte med att hon får min kropp för denna natt, att jag ger henne det mesta privata på min kropp (inte tankarna så klart), utan jag måste vara en stjärna i sängen första gången vi har samlag, göra så att hon får en orgasm och dessutom styra hela samlaget, även ha en stor och vulgär kuk (men inte för stor!). Om inte, så kommer hon att säga till sina vänner att jag var ganska dålig eller något annat negativt. Jag orkar inte höra på sånt, för personen som får se mig naken alldeles ensam, se på min arma kropp, få känna mig inuti sig, skall vara nöjd med det. Det är inte alla som får det.


(Just det kom ifrån ämnet lite) men varför skulle vi vara bögar? Jo, om vi var bögar, så skulle jag duga som jag är. Jag kan säga tusentals idiotiska saker mina vänner accepterar mig som jag är ändå. Visst de skrattar åt mig, ibland med mig, men oftast åt mig, men det bjuder jag på. Och eftersom människor (speciellt män) har ett starkt behov av att ha samlag, så skulle jag vilja ha det med mina vänner eller familjemedlemmar, just för att det är de som betyder mest. Fast problemet är ingen av de attraherar mig och dessutom är det olagligt att ha samlag med familjemedlemmar. Så där blåste den tanken iväg.



Jag gillar att vara ensam och jag kräver faktiskt 5-6 timmars ensamhet varje dag. För jag är faktiskt den viktigaste personen i mitt liv.