Vardagssociologi

Du ska inte flytta på dig för då blir den "taktfulla ouppmärksamheten" uppmärksammad. Det kommer antagligen även att tolkas som att du hade något emot personen/personerna bredvid dig.

Det bästa är att sitta kvar. Det går dock bra att flytta på dig om du har en märkbar anledning till detta. Exempelvis om du har en hel drös varor i knät, en stor väska osv. Då blir det uppenbart varför du flyttar dig och det finns inte lika stort utrymme för feltolkningar av din handling.

Jag är beredd att hålla med dig där, det finns dock en problematik. Personen bredvid mig är lika medveten som mig om regeln, kan det inte vara så att denna i själva verket önskar att jag ska flytta på mig för att inte bryta den invanda svenska sfären? Kan det vara så att personen kan feltolka min handling om jag sitter kvar också som ett uppenbart brott mot normen?

Och frågan är om man kan använda svaret på denna regel induktivt i alla intimbrott mot den privata sfären? Om jag till exempel råkar ställa mig för nära någon på en offentlig plats och det enda sättet att ta sig ur den prekära situationen är att faktiskt göra personen man är för nära medveten om sin egen medvetenhet om brottet. Eller är detta en ny situationen som man inte alls kan härleda till situationen i kollektivtrafiken?

Jag kan inte göra annat än att hålla med Soheil med risk att framstå som Magdalena Ribbing. För den risken finns verkligen när man ger råd i sånna här frågor. Man bör ha klart för sig att det sällan finns något rätt svar, och att låta bergsäker blir så lätt någon form av mästrande istället för ett värdefullt råd. Mitt bästa tips är nog att verkligen ta situationen som den är och utgå från så många faktorer som möjligt när man träffar sina val.

Min erfarenhet är att folk ofta flyttar sig när nya platser kommer till. Jag personligen tar inte illa upp när folk gör det.

Det "rätta sättet" beror givetvis på situationen från fall till fall.
Är det till exempel lite folk överlag, så är det kanske bra att flytta sig, men misstänker man att det kommer komma till ytterligare människor som kanske tar den plats bredvid den man just flyttade sig ifrån så uppstår ju en minst sagt oönskad situation. Hela flytten blev då "i onödan" och därför ännu mer påtaglig. Man borde kanske även fundera kring vad som är så kränkande i att någon inte skulle vilja sitta bredvid en. De flesta är nog ganska övertygade om att de inte lyktar speciellt illa, och antagligen förstående inför, eller rent av lättade över, att man väljer att flytta sig så det blir mer plats att breda ut sig. Även tiden borde man ta i beaktande, hur länge ska man åka och hur länge ser personen man sitter bredvid ut att vilja åka? Har denna tagit av sig handskar och mössa tex? Kanske kan man om det är kort tid kvar välja att resa på sig och vänta vid dörren för att undivka valet? Eller att sitta kvar förstås. Andra faktorer såsom personens fysik, utrymme, pågående aktiviteter såsom läsning, musiklyssning etc. bör också ha betydelse för hur man ska handla.

Det är en klurig sits som inte har någon given lösning. Man får nog förlita sig på sunt förnuft och god iaktagelseförmåga. Den gyllene regeln är väl en ganska bra måttstock?

Jag är 2 meter lång, bra ursäkt för att flytta på sig till ett helt tomt säte när man åker kollektivtrafik. Men som sagt tidigare, om det inte föreligger några omständigheter som kan förklara flytten är det mer lämpligt att sitta kvar.

hade varit lite komiskt att göra tvärtom, sätta sig bredvid den enda personen som redan är på bussen när man går på :)

Det är rätt kul, hade ett projekt i Svenska B om sociala normer då jag gjorde just detta. Mest kul är det om man inte snackar med personen heller, utan bara sätter sig och åker med ett par stationer.

Det är ytterligare en fundering; när man bryter gentemot de sociala normerna, vad händer då?
Den gängse synen på lagar är att när överträdelser kan sanktioneras så tenderar detta att avskräcka från brott. Men vad gör att vi faktiskt följer dessa oskrivna lagar utan att vara rädda för straff? Det är ju inte direkt så att någon skulle säga till en om man gjorde som Klingon berättade om (eller gjorde de det?). Spelar den gyllene regeln in här? Om jag får sitta ifred så får du det. Så man inte bryter det gamla mönstret och skapar ett nytt.

Och ska man dra det ännu längre (till ett sidospår), är det kanske så de vanliga lagarna fungerar också så att straffen inte alls behövs?

Kommer ni på några fler sociala paradoxer?

"är det kanske så de vanliga lagarna fungerar också så att straffen inte alls behövs?"

Ja, det finns ju anledningar till att brottslingar inte blir avskräckta oavsett hur höga straffen är. Det finns väldigt mycket i din tes där, som säger ganska mycket om vad disciplin och kontroll är, men jag är lite febrig och orkar inte riktigt skriva och tänka om det ordentligt. Men för att verkligen stödja din tes behöver vi statistiska siffror som visar hur brottsligheten kvantitativt förändras i takt med högre straffsatser. Där har jag faktiskt ingen aning. Men vi vet ju att brott begicks också när människor kunde straffas genom att få sår uppskurna på kroppen och få såren fyllda med hett bly innan hästar slet loss kroppsdelar. Straffet som avskräckare är klart övervärderad i mina ögon.

jag vet inte, men jag hoppas innerligt att det är vår uppväxt som lärt oss just de mera önskvärda handlingsmönstrena. om det är så kan man nämligen åstadkomma övergripande social förändring genom att ändra förutsättningarna för det som, så att säga, skapar den kollektiva handlingsnormen i ett samhälle. ibland kanske det räcker med ett "det är så man gör" eller ett "så gör man inte". kanske behöver inte alltid anledningen till en handling alltid vara eftertanke utan någon sorts handlingsmönster som man "ser som gott". problemet blir ju att ju mindre man ifrågasätter, desto större risk löper man att handla fel, både på ett samhälleligt och individuellt plan. den stora fördelen med handlingsmönster till skillnad från lagar är ju att dom lätt kan förändras eller brytas när dom slår fel. å andra sidan är handlingsmönster och sociala normer inte sällan olika från person till person och skapar därför stor osäkerhet och leder lätt till missförstånd. att lagar avskräcker är ju, påstår många, en klar överdrift. kanske är många av de handlingsmönster som skulle råda kollektivt i vårt samhälle redan lagar? eller är det så att det är det lagar ska vara? handlingsmönster som är vida spridda. eller tvärt om, är det lagarnas uppgift att skapa handlingsmönster?

Eller, nu kom jag på att det jag först tänkte var komplicerat egentligen är hur enkelt som helst:

Straffets roll idag är att normalisera brottslingarna.

Så, det var ju busenkelt.

Erkan

"eller tvärt om, är det lagarnas uppgift att skapa handlingsmönster?"

Eller är det observatörernas uppgift att skapa handlingsmönster? Om vi är medvetna om att vi förväntas agera på ett visst sätt, och vet att vi blir (snarare, kan bli) iakttagna, då ökar också chansen för att vi agerar som vi vet att vi förväntas.

Eksem
Den borde vara det i alla fall :)

Btw, var det inte Kant som menade att straff med syfte att skapa handlingsmönster (verka preventivt) var omoraliskt då man straffar brottsling X hårdare för hans brott i syfte att avskräcka.

Erkan

Jo, det stämmer. Han var negativt inställd till idén med utilitaristiska straff, eller vad man ska kalla det. Han var väl inne på att en brottslings straff ska vara i relation till brottet han begått. Men jag minns inte riktigt vad straffets syfte skulle vara. Inte att avskräcka brottslingar eller skydda samhället från brottslingen i alla fall. Är det en strikt moralisk reaktion? Eller vill man lära brottslingen en läxa?

Eksem
jag vet faktiskt inte. en sorts motivering är ju den som ligger nära till hans inom religösa kretsar, dvs. att straffet så att säga undanröjer brottet när det genomförts. nästan som att straff vore reparativt som tex. skadestånd. någon form av vedergällningstanke helt enkelt. sånna resonemang har ju förstås sina brister. det är väldigt svårt för någon att bestämma det "rätta" straffet. kant menade väl kanske med hänvisning till någon rättvisans tanke att med ett brott måste det följa ett lidande, annars vore det kanske inte ens ett brott?

Så det lidande man upplever när man inte agerar rätt i den typ av situationer som beskrivs i trådstarten antyder att det faktiskt rör sig om verkliga lagar? :)

Heh, äh, det kanske är fel dag och fel tid att diskutera sånt här :)

Kant var ju också en stark förespråkare av den gyllene regeln, och i det läget så borde ju straffet stå i proportion till brottet. Men då är det intressant att se på Nietzsches tes att den som straffar begår också ett brott. Ingen har alltså rätt att döma över någon annan, men sen var ju han ett big fan av Jesus också så ^_^

Men i alla fall, för att återknyta till den sociala normen. Om det finns ett straff i en dylik situation så måste nästan det vara att man får uppmärksamhet riktad mot sig, och ingen positiv sådan heller. Det finns inga andra sanktioner annat än att någon lägger märke till mitt socialt inkompetenta beteende. Men om man utför en dylik handling har man ju redan visat att man inte bryr sig om uppmärksamhet. Det är med andra ord helt omöjligt att straffa någon som bryter mot den sociala normen. Undra om alla förstår hur skört och bräckligt hela vår sociala gemenskap är.

Om man skulle dra resonemanget om vad som skapar handlingsmönstren lite längre. Det är ju som Erkan säger här: "den stora fördelen med handlingsmönster till skillnad från lagar är ju att dom lätt kan förändras eller brytas när dom slår fel" .
Men detta förutsätter ju att det inte är vår uppfostran som sätter dessa normer helt och hållet i alla fall. Därför får jag en diabolisk tanke. Normerna är inte uttalade annat än i fall som det vi har här, det betyder att ingen riktigt kan peka på normerna och säga att så är det. Borde inte vi här i tråden då kunna bryta denna norm och sätta en ny? För hela samhället alltså.
Skulle vi, ett fåtal, på något sätt kunna starta en ny norm som motsätter den andra? Och hur skulle vi kunna göra det? Om svaret är nej så dyker en annan, mycket intressant, fråga upp. Om vi som fåtal inte kan skapa en ny norm eller bryta en annan utan att vi behöver flertalet med oss. Vad gör då att normerna bryts eller omskapas? Något sorts kollektivt medvetande? För det är ju inte så att man träffas i storting och bestämmer de nya normerna direkt =) Och vi vet ju att de omskapas då och då.

Det finns ingen problematik. Du är medvetet ouppmärksam och det är den andra medveten om. Genom att flytta på dig så uppmärksammar du dock det hela och då är din handling normbrytande. Om du väljer att sitta kvar så väljer du att fortsätta att behandla den andra aktören som om han eller hon inte existerade och upprätthåller således den taktfulla ouppmärksamheten. Undantag gäller dock fortfarande.

Poängen med taktfull ouppmärksamhet är just att det ska vara induktionsmässigt. Om en sådan situation skulle uppstå så skulle det antagligen inte bli så prekärt då situationen i sig är så pass ovanlig att de flesta aktörer som råkar ut för den inte förväntar sig ett "regelrätt" beteende från andra i närheten.

Man blir tillrättavisad när man bryter mot de sociala normerna. Skratt, blickar, hostningar osv. fungerar allihop som en slags tillrättavisning när man vill belysa att en viss sorts handling just bröt mot normen. Varför klingon inte blir tillrättavisad beror på den förklaring han gav; han är lång och behöver således mer plats. Det handlar om bekvämlighet i det fallet och det är antagligen så pass uppenbart att det allt som oftast inte feltolkas.

Angående er diskussion om Kant: Kant menar att brottslingen kräver och behöver ett straff. Att inte straffa brottslingen skulle vara omoraliskt. Han måste straffas för hans egen skull; samhället gör honom en tjänst. Detta innebär att du - JP - inte kan applicera Nietzsches tes om bödelns brott; bödeln begår ju inget fel när han gör brottslingen en tjänst.

Vidare så är normerna "uttalade"; just genom att konstant upprepas för att fylla en funktion och tjäna våra intressen. Du kan inte bryta vissa normer genom att bara handla tvärtemot normen för sakens skull. Ha i åtanke att normen fyller viktiga funktioner i ett samhälle och det är inte utan anledning som aktörerna nyttjar normen. För att bryta en norm eller tillsätta en ny måste det skapas ett behov av det. Med tanke på att samhället är i konstant förändring så är även normerna föränderliga; just för att passa in i samhället, eftersom de skapas av samhällets aktörer. Det är inte speciellt komplicerat. Exempelvis så finns det ju en anledning till varför normerna i småstäder skiljer sig från normerna i storstäder; olika typer av samhällen har olika typer av normer. Detsamma gäller nationer, kompisgäng, kulturer osv.

Soheil

Ja, jag håller med dig om allt utan tillrättavisningen. Väldigt få skulle bryta mot en social norm (dra uppmärksamhet till sig) bara för att någon annan har brutit mot en annan. Man kan inte fnissa/skratta/hosta osv. på någon utan att ha skändat regeln själv. På sin höjd kan du ge en blick.

Angående Nietzsche och Kant så menade jag inte att dra in Nietzsche i Kants tes. Vad jag menade var att hans tes var intressantare att se på i det läget. Jag borde kanske ha särskrivit det tydligare =)

Men tror du verkligen att det måste finnas ett behov för att bryta eller skapa en ny norm? Kan inte det fungera åt det andra hållet också?

Vill bara klargöra att jag aldrig påstått att Kant menade att det skulle vara omoraliskt att straffa en brottsling, bara att straffa honom i syfte att avskräcka andra :) Omoraliskt kan lätt missförstås, kanske menade han mer någon sorts utnyttjande av den männikan. Om detta är omoraliskt eller inte överlåter jag till andra att bedömma.