Någon som kan relatera?

Håller med. Det är hur skönt som helst att bara berätta saker för en främling än för en typ nära vän..
Jag själv hatar min mammas kille men hur fan ska jag kunna säga det nu när de ska få ett barn? Jag får gå runt och vara glad för min mammas skull känns det som. Hon har redan haft ett pissliv och jag vill inte förstöra lyckan för henne. Det får mig att vilja skrika rakt ut ibland.

Var det så på ett ungfär du menade?

Jaa typ... Det känns bara ibland som att jag är något slags stöd som ska finnas där för alla när de behöver något men det är ingen som vänder sig om sen och frågar hur jag mår eller hur jag hanterar allt, förstår du vad jag menar?
Det är som med människor som inte visar sina känslor utåt. Folk tror att de kan behandla dem hur pissigt som helst bara för att de inte visar något för omgivningen, men vem är det som säger att de inte har några känslor? Varför är det ingen som fattar att alla människor bryter ihop nån gång? Vissa gör det inför nära och kära och andra gör det ensamma i sitt rum bara för att det bara är i deras egen närvaro som de kan känna något slags stöd.

Nutz

Jag hör dig.....förstår hur du känner. Det är en jobbig känsla,men det handlar om dig så du måste göra vad du känner för. testa att säga till någon som står nära dig att du mår dåligt nån gång. Dom flesta uppfattar dig ju bara som du visar dig. Om du aldrig visar dina känslor så är det ju ingen som vet.

Triandafilo

Jag vet att du har rätt men det finns två problem
1. För att kunna prata med någon måste den personen vilja lyssna och jag känner helt enkelt inte så många som är villiga att lyssna på riktigt.
2. Det här är inget jag har valt. Jag bara måste vara den person jag är för annars förstör jag för andra. Alltså mina val är att antingen vara självisk och förstöra eller bara skita i mig själv och fortsätta på samma väg och veta att då kommer jag åtminstone inte förstöra för någon annan som behöver veta att jag alltid kommer att vara stabil.

Nutz

Aha du har alltså försökt prata med någon?

Nutz

känner igen mig som fan.
jag tänkte alltid på andra personer i första hand men för inte så längesen så gick jag över till att tänka på vad som är bäst för mig själv. eftersom den "gamla" vägen inte funkade för mig så kändes den nya bättre..

nu menar jag inte att du ska skita i alla andra men, tänk bara vad som är bäst för just dig först..

Triandafilo
Jag har en vän som vet jävligt mycket om mig som jag kan prata med och sen har jag ett par andra vänner jag också kan snacka med men som inte känner mig lika bra, men jag tänker inte ringa nån av dem på en lördagkväll och dra ner deras humör, förstår du vad jag menar?
Sen finns det dem jag har öppnat mig för som bara har tyckt att jag är jobbig och helt enkelt sagt åt mig att vända mig någon annanstans för de orkar inte med mig så att öppna mig för någon är verkligen inte det lättaste för mig.

Bonsai
Alltså jag vet exakt vad som är fel på mig och jag vet exakt hur jag ska lösa allt så att jag verkligen kan må bättre. Det är bara det att mitt liv har blivit en plikt, förstår du vad jag menar? Det är något jag bara MÅSTE ta mig igenom. Var det så du kände också? Att du hjälpte andra för att du var tvungen för annars skulle de inte klara sig?

Jag pallar inte berätta för folk längre för då behandlar de en som om man är värsta problembarnet och är försiktiga i ens närhet istället. Lackar man ur en gång så tror de att man alltid kommer att göra det och då vågar de inte säga vad de tycker längre.

Mjukost
Jaa jag vet, så blir man stämplad som psykopat när det egentligen är dom som förstör en.

Nutz

Du sitter i en jobbig situation,och tro mig jag vet hur det känns. Men kanske ska du försöka hitta nya vänner? Eller proffs hjälp...nu vet jag inte hur gammal du är men om du går i skolan kanske det finns någon lärare där.

Eller kanske nån på whoa som du kan skriva till när det e jobbigt?
Jag har en kille på whoa som vet mer om mig än någon annan och det har hjäpt mig jättemkt att prata med honom.

Jag är inte inne på whoa så ofta,men om du nån gång vill skriva ner nåt så är det bara att göra det så svarar jag så fort jag ser det.

Vafan, det hjälper typ inte att prata med nån i skolan. Lärarna ringer och säger till föräldrarna och kuratorn på vår skola ville skicka mig till en grupp ungdommar med "liknande" problem.

Triandafilo
Yeah de "vänner" jag berättade om var egentligen ett par killar som låtsades bry sig bara för att jag skulle bry mig men som sen oftast inte ställde upp riktigt när det behövdes... Så de är redan dumpade..
Men tack för erbjudandet eller vad man ska kalla det.. Det var snällt..

Mjukost
Skit i dem. Oftast skickar de bara ungdomarna vidare till någon annan som själv inte har en aning om vad man går igenom utan de kan bara gissa sig fram till att det är jobbigt om de nu har någon slags människokännedom.. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga till dig utan att framstå som en hycklare.
Jag menar egentligen borde du prata ut med någon, kanske till och med snacka med din mamma så kan ni bara prata ut om saken och då kanske det visar sig att du får lära dig saker om din mamma och hennes kille som kanske ändrar din uppfattning. Du kanske har fel om honom. Annars borde du prata med någon riktigt bra vän eller göra som jag, släppa ut allt på Whoa inför en massa främlingar men jag förstår att det kanske är svårt att ta råd från någon som inte följer de råden själv..

Nutz
det var för ty ett års sen kärringen bad mig gå dit, så sket jga i det så gav hon mig en ny tid att träffa henne. sket i den med sen dess har hon inte velat träffa mig. Men bryr mig inte.

Det jag hatar med min mammas kille är mest att han är orättvis. Hans ungar får göra hur fan de vill och min mamma har inget att säga till om, men han kan vara och hacka på mig och sätta upp massa regler som ska gälla alla barnen, men de gäller aldrig hans gudabarn. detta har jag sagt till min mamma men hon säger att jag har fel. Jag har fan ögon, jag ser honom. idiot är vad han är. och så är han tyken mot mig hela tiden. Jag skiter i att prata med honom nu för tiden och om jag nu skulle göra det så får jag låtsas vara glad för annars lackar han och säger att jag och min mamma ska flytta nån annanstans.

Mjukost
Finns det något du verkligen älskar att göra? Något som får dig att känna dig avslappnad?

Nutz
ja, och jag gör det just nu. Myser med mina småbröder som jag inte träffar så ofta. de lyser upp min tillvaro till max :D
Jag och småbröderna 2006

Mjukost
Jag förstår exakt vad du menar. Jag hittade mer stöd och glädje hos mina småkusiner i somras än jag någonsin har gjort hos någon annan. Barn kan verkligen vara underbara på det sättet. De får en att må bra trots att de inte ens har någon aning om att man mår dåligt eller så.
Förresten var bilden på dina småbröder hur fin som helst. De e jätta söta ju. :D

Nutz
de är egentligen mina halvbröder men de skiter jag i för deras mamma är som min riktiga mamma och hon älskar mig och mina biologiska bröder som om vi bore hennes egna.
Småbarn kan ge så mycket tröst. Som i somras när min lillebror var ledsen och jag sjöng för honom, jag kände mig som en beskyddare av ett slag och i de ögonblicket lovade jag honom att inget skulle få hända honom och hans bror. Allt kändes så mycket bättre då. Känns som om man har nåt att leva för då :)

Mjukost
Så när det känns jobbigt och när du bara har lust att skrika, ta en time-out och fokusera på det som får dig att må bra i livet, t ex dina bröder och när det gäller din mammas kille, försök att inte ta åt dig av vad han säger för jag förmodar att du egentligen inte behöver honom i ditt liv utan det råkar bara vara så att han är där. Så ta inte åt dig av saker en människa du inte ens behöver för att överleva säger. Även om det är jobbigt att behöva höra en massa skit så är det ändå bara skit från en obetydlig människa, förstår du vad jag menar?

Ja, oc det du säger är jävligt bra saker. Tack så mycket för tipset! :)

Mjukost
Det är inga problem och om du har lust att skriva av dig nån gång så finns jag här på Whoa. =)

Nutz

aa jo jag förstår hur du menar. jag känner också att livet är en plikt. att man måste göra saker bara för att man måste. och om man inte gör dessa saker så känns det som om allt kommer att bli ett helvete, men det kommer det inte..
jag har sakta men säkert slutat att "leva" som jag gjorde förut och märkt att saker och ting ändå är bra...

och som tur är så har jag precis precis sett vilka mina riktiga kompisar är och vilka som verkligen skulle ställa upp för mig.. så den här ensamheten man känner dämpas också..

Jag hade det en gång... Jag stötte omedvetet bort henne. Fan vad jag grämer mig över det.

är ni män eller möss vafan herregud

jag är sån att jag kan inte gråta eller visa känslor för tex familj..om ja gör de känner jag mig svag. så ja spelar hela tiden okänslig å orörlig..för inte folk ska tycka synd mig..hatar de

Nutz
Tack, desamma! :)

det är ju inte för inte som det finns ett system av bikt...