lös tråd,ingen tråd bara utan röd här sitter jag,omringad av mörkret,ännu en dag,och ser runt i huvudet,tittar på människorna i mitt liv,som är en del av min värld,tittar runt,ser ett par blåa skyar jag en gång trodde var endast en blå himmel,de två gröna träden,den gula solen de inte kan njuta utav,för att de varenda vinter dagligen sa att vintern suger,och där är de själva nu,själva,men dom njuter inte.de kommer aldrig veta varför de inte njuter,but everything aint nothing for no reason. är det rätt att jag dagligen klagar på allt levande som klagar? eller ska de klagande klaga på mig som klagar?ska min dubbelmoral vara ett klagomål?