Människan är ond

Asså människan är ett djur, precis som alla andra.. vi har lagts med en stor hjärna och intellektet som medföljer. Vårat naturliga vapen. Tänk så istället. Det finns varken godhet eller ondska i världen, det är i princip nåt som vi själva hittat på. Finns djur där ute som äter varandra om det blir skitigt om mat. Du ska visa dig starkast för att få folk att se upp till dig osv.

Kalla mig Darwinist, men jag tycker att det är aningen överskattat att säga att vi är så där jävla ruskigt över naturlagar osv. Folk tar vad de vill ha. Avundsjuka och hat osv är rena biprodukter för att vi vet vad vi har att förlora eller vad andra kan ge i din plats.

Rädsla för att vara ensam leder till kärlek. Rädsla för att bli skadad leder till omtänksamhet. Människan är i grund och botten bara en rädd, ond varelse.

- Det tror jag ärligt talat inte. Man mår bäst av att veta att någon bryr sig om en eller att någon älskar en. Varför skulle det vara så om människan i grunden var gjord för att bara tänka på sig själv?

Nej, jag tror nog att vi alla helst vill bli älskade. Om vi inte blir det förlorar vi tron på andra människors godhet och intalar oss att vi klarar oss bättre själva. Men det gör vi inte.

kinky_jojje

Det tror jag ärligt talat inte. Man mår bäst av att veta att någon bryr sig om en eller att någon älskar en. Varför skulle det vara så om människan i grunden var gjord för att bara tänka på sig själv?

Du besvarade din egen fråga. Om man mår bäst av att bli älskad borde väl det leda till att också en självisk människa gör allt för att bli älskad. Så alla goda handlingar man gör för andra borde väl egentligen då bara vara baserade på en rädsla för att inte bli älskad som leder till en massa handlingar som vi kallar för omtänksamma men som egentligen i grund och botten är själviska.

Jag tycker inte att människor ska leva sitt liv efter "survival of the fittest"-regeln, men jag tycker att min teori ändå är värd att reflektera över.

Äh, du säger inte att människan är ond. Du säger att människan är självisk(iaf i senaste inlägget, för du svammlar rätt mycket i första. Varför skulle vi vara onda "i botten" om vår huvudsakliga strävan är att inte vara ensam o skadad?). Det är klart vi är själviska, men gör det oss "onda"?

gorrit

Jag definierar en ond person som självisk eftersom folk definierar en god person som osjälvisk. Sen skrev jag också att det är rädsla som driver oss till att vara omtänksamma och kärleksfulla. Jag skrev också att ni skulle förstå vad jag menade med ond innan ni kritiserade inlägget. Så om du har några frågor är det bara att ställa dem i stället för att dra felaktiga slutsatser av det jag har skrivit.

tkr det luktar väldigt mycket antianarki över tanken att människan föds ond, och att godhet är nånting man "lär sig".
Jag tror defenitivt på att alla har ett sunt förnuft och godhet i sig, till viss del sitter också alla inne med lite ondska inom sig, det förnekar jag inte, världen är trots allt fylld med så mkt hat att det är oundvikligt att inte känna misär. Och misär känns för mig som en sorts uppvärmning till ondska, och ondska leder ju som bekant senare till hat.

Nutz,
men det beror helt på hur man ser på "självisk". Om man är inne på att allt man gör är själviskt för att det i botten leder till att man själv mår bättre (hjälp någon så sover du bättre eller så tänker folk att du är en bättre människa så kan du känna dig som "en stor människa", skit i allt du lovat så att du kan softa och kolla på tv för att du mår bättre då etc).
Du verkar mena att det är rädsla som gör att vi hålls i shack, rädsla för att inte bli älskade etc, varför kan man inte vända på det och säga att det istället är för att vi mår bättre av att vara älskade och att älska?

Tror det mest handlar om vilka ord man använder, inte om innebörden i sig.

Alla människor som fötts har alltid gjort allting , enbart för sig själv. uteslutande. Det har ingenting med godhet eller ondska att göra, då precis allting levande alltid har gjort på samma sätt genom alla tider.

Brudar är ONDA!

Christiania

Om alla föds med ett sunt förnuft skulle ju det innebära att det finns vissa moralregler som alla tycker är rätt att följa, men så är det ju inte. Hedersmord är ju ett perfekt exempel på att vad som betecknas som sunt förnuft är olika för olika kulturer.


Gorrit

Jag håller absolut med dig om att allt handlar om hur man egentligen tolkar ord, men jag menar inte riktigt de här själviska handlingarna som räknas som goda men som fortfarande är själviska. Jag utgår från barn främst eftersom de har påverkats minst av samhällets alla regler. Så med självisk menar jag mer det här beteendet som barn har. Typ att de kan slå någon utan att riktigt förstå att den andra personen får ont. Eller att de inte vill dela med sig av sitt godis eller nåt och de förstår inte att det kanske gör andra ledsna.
Sen det du sa om kärlek, jag tror att du är en ganska optimistisk person och därför tänker du som du gör. Jag är nog lite mer cynisk.

vissa föds onda o vissa föds goda,,och man blir som föräldrarna uppfostrat en är föräldrern god blir barnet god och får samma egenskaper gener som sina föräldrar det är den SANNA TEROIN PUNKS!

Det som ateisterna definerar som "Darwinism" kan mkt väl förklaras som logiskt även av kristendomen. Som påpekat, människan är i grund och botten ett djur. Om vi växte upp som vilddjur (utan ngn som helst "uppfostring" i bemärkelse av värderingar och sånt) skulle vi antagligen vara helt skruvade allesammans: kannibalism, lemmlästning, rånmord, allt vad våra så primitiva instinkter skulle säga till oss att göra för fortlevnad. Egot spelar också in ja, man vill ha kött och stimulans.

Desto bättre är att vi inte behöver noija oss över detta längre. Vi har genom utveckling (för ganska länge sen; om än succesivt) kommit till planet då vi fostrar de våra så att den goda andan förs vidare. Till vilken grad? Mjoo, låt säga att det varierar. Som helhet kan man väl iaf säga att vi inte äter på varandra.

Så, är vi goda eller onda from scratch? Jag låter det vara osagt.

Gewan,
varför skulle vi vara helt skruvade? Det finns massor djur som lever bra tillsammans och är inte helt skruvade, skulle vilja påstå att de flesta däggdjur inte ofta sysslar med kannibalism, lemmlästning, rånmord etc (mot den egna arten).
Om alla vilddjur var sådana, varför hör man då tex historier om djur som tar hand om andra djurs arters ungar som tex vargar som tar hand om människobarn. Säg inte att det bara skulle bero på att de tror att ungarna är deras, de lär ju fatta bättre, annars skulle de inte överleva för fem öre.

Människan är ett ganska elakt däggdjur.

"Man is evil! Capable of nothing but destruction!"

Nutz

Om man mår bäst av att bli älskad borde väl det leda till att också en självisk människa gör allt för att bli älskad. Så alla goda handlingar man gör för andra borde väl egentligen då bara vara baserade på en rädsla för att inte bli älskad som leder till en massa handlingar som vi kallar för omtänksamma men som egentligen i grund och botten är själviska.

- Så om jag har 10 kronor och du 0. Och jag ger dig 5 och jag mår bra och du mår bra, så är jag ond? Konstig logik.

Det är väl klart att det känns bra att göra något bra för andra människor, det vore väl konstigt annars? Att vi människor mår bra av att vara snälla talar väl för att vi faktiskt har en inbyggd drift att göra saker som är bra för andra än oss själva?

kinky_jojje

Jag har redan skrivit om hur jag definierar ondska just i de här tankarna. Läs det igen om du vill.

Sen så skrev du: Man mår bäst av att veta att någon bryr sig om en eller att någon älskar en. Varför skulle det vara så om människan i grunden var gjord för att bara tänka på sig själv?

Och det var det jag besvarade med mitt inlägg om hur det inte är kärlek som driver oss, utan att det är själviskhet och rädsla. Det är i alla fall vad jag tror.

man is evil.
umm, hur skulle det vara om man skulle äntligen få det där flippat. Det är inte människan som är ond utan moralerna som inte har något fäste i verkligheten. DVS det som säger vad som är gott och ont är vrickat, inte människan.

En ond person i mina ögon är en sådan som vet att den beter sig som ett arsel och skadar andra människor, men gör det ändå.

Det är individuellt det där... samma sak med kärleken.

för mig är ondska sadism. Om man verkligen njuter av att se andra lida. Likgiltighet är också ondska. Egoism är egentligen inte per definition ondska, utan snarare hur långt den går, vad man är beredd på att göra för att nå lycka. Ska man dra allt till sin spets innebär det att alla handlingar som gör en person lycklig är egoistiska handlingar. Begreppet egoism utvattnas om man säger att tex en gåva en annan person är rationell egoism.

Dessutom tror jag att äkta altruism finns hos arter med tillräckligt hög intelligens. det är fullt möjligt att göra en uppoffring utan att förväntas få något tillbaka eller att känna en bra känsla efteråt. ett exempel på detta är att en person ger en betydande summa pengar till välgörenhet anonymt utan att berätta det för någon i dess omgivning. man får en känsla att man gjort det rätta men samtidigt känner man att man kunde gjort något mycket roligare för pengarna och om man berättade det för någon skulle man kanske kunna få respekt.
iofs vet jag inte om ett sådant beteende är naturligt eller hur vanligt förekommande det är.

Rädsla. Det är utgångspunkten för allt gott i världen. Rädsla för att vara ensam leder till kärlek. Rädsla för att bli skadad leder till omtänksamhet. Människan är i grund och botten bara en rädd, ond varelse.

här är det lite en fråga om hönan eller ägget.. om människan inte är skapt för att känna kärlek utan någon "baktanke", varför skulle vi då vara rädda för att vara ensamma? tvåsamheten är ju kärleken. ah jag har lite svårt att förklara det jag menar, förhoppningsvis fattar ni.

jag tror också att allt blir en självuppfyllande profetia i slutändan.. intalar vi oss att vi är onda hemska varelser som bara förstör, så blir vi det också. man får ingen lust att kämpa för det goda när allt ändå bara är skit.

och, egentligen.. vi kan inte mer än spekulera i vad vi människor är och gör och vad som kommer hända med oss, men jag tror att vi bara ska göra och känna det som känns bra inuti.. riktigt på djupet. det som förbättrar vår morgondag. där finns svaret på vad vi är och vad vi gör här. tror jag

Fiken

här är det lite en fråga om hönan eller ägget.. om människan inte är skapt för att känna kärlek utan någon "baktanke", varför skulle vi då vara rädda för att vara ensamma? tvåsamheten är ju kärleken. ah jag har lite svårt att förklara det jag menar, förhoppningsvis fattar ni.

jag tror också att allt blir en självuppfyllande profetia i slutändan.. intalar vi oss att vi är onda hemska varelser som bara förstör, så blir vi det också. man får ingen lust att kämpa för det goda när allt ändå bara är skit.

och, egentligen.. vi kan inte mer än spekulera i vad vi människor är och gör och vad som kommer hända med oss, men jag tror att vi bara ska göra och känna det som känns bra inuti.. riktigt på djupet. det som förbättrar vår morgondag. där finns svaret på vad vi är och vad vi gör här. tror jag


Jag skrev att jag trodde att människan är rädd för att vara ensam för att vi är rädda för att skadas av andra människor. Att älska och att bli älskad är säkrare än att vara helt ensam.
Sen så krävs det ju att vi lär oss att det är viktigt med kärlek och omtänksamhet för att våra handlingar ska förbättra morgondagen (i alla fall om vi vill förbättra den för fler än bara oss). Sånt lär vi oss bara av samhället, av vår omgivning. Får vi inte lära oss det så kommer vi bara att göra saker som gynnar oss. Det som finns i djupet av en människa behöver inte alltid vara vackert eller gott. Människan föds inte med ett förnuft.

Det som finns i djupet av en människa behöver inte alltid vara vackert eller gott. Människan föds inte med ett förnuft.

kalla mig naiv men jag vill faktiskt tro att människan är god och fin innerst inne. tycker det är fel av dig att säga att människan inte föds med ett förnuft, har du vetenskapliga bevis för det? okej, man kanske inte föds med förnuftet utvecklat och klart, men det kanske finns förutsättningar och en grund för det.

Sen så krävs det ju att vi lär oss att det är viktigt med kärlek och omtänksamhet för att våra handlingar ska förbättra morgondagen (i alla fall om vi vill förbättra den för fler än bara oss). Sånt lär vi oss bara av samhället, av vår omgivning. Får vi inte lära oss det så kommer vi bara att göra saker som gynnar oss.

jag tror tvärtom att vi lär oss från födseln att vara vår egen bästa vän och bara gynna oss själva, allt beror på hur man blir uppfostrad. hade vi levt i en värld där alla delade med sig och gav lite mer än de tog, så hade barnen som föddes också gjort så, anser jag.

det var därför jag skrev vår, inte min morgondag. utan vår. allas.

kalla mig naiv men jag vill faktiskt tro att människan är god och fin innerst inne. tycker det är fel av dig att säga att människan inte föds med ett förnuft, har du vetenskapliga bevis för det? okej, man kanske inte föds med förnuftet utvecklat och klart, men det kanske finns förutsättningar och en grund för det.

Det är inte fel av mig att påstå att människan inte föds med ett förnuft. För det första krävs det att man kan tänka abstrakt för att kunna vara förnuftig. Ett barn har inte förmågan att tänka abstrakt tills det kommer till en viss ålder. För det andra, om alla föddes med ett förnuft skulle det innebära att det finns universella moralregler för hur man ska bete sig och det gör det inte. Vårt förnuft är direkt kopplat till den omgivning vi har vuxit upp i. Samhället formar fram ett förnuft och det verkar ju du hålla med om eftersom du själv påstår sen att uppfostran är det som avgör om vi växer upp till att bli "goda" eller "onda" människor.

Hur kan du argumentera emot mig när jag påstår att vi bara lär oss att vara "goda" medmänniskor för att vår omgivning lär oss det och samtidigt påstå att uppfostran avgör vår framtida person? Du skrev ju egentligen i stort sett det jag skrev fast med andra ord.


Sen så krävs det ju att vi lär oss att det är viktigt med kärlek och omtänksamhet för att våra handlingar ska förbättra morgondagen...Sånt lär vi oss bara av samhället, av vår omgivning. // Nutz


hade vi levt i en värld där alla delade med sig och gav lite mer än de tog, så hade barnen som föddes också gjort så, anser jag. // Fiken

bevis på inbyggt förnuft i barn... NÅH. hur sku man nu börja. Det är klart att det finns något inbyggt software i ett barn när det föds. Annars kunde den inte se, inte andas, inte höra, inte känna sig ryckt ut från de varma och de sköna............ Think about it.
Om du har en dator som är helt tom, utan bios och allting dvs en tabula rasa, och lägger på strömmen - kommer inget att hända. Datorn kommer inte ens att fara på.

DVS. man föds inte med något som kallas förnuft, ok, det är självklart, men att påstå att huvudet skulle vara helt tomt är förutom ett idiotiskt påstående, som förbiser en massa helt självklara bevis på motsatsen - något av en lärd "sanning" som propageras fram i skolor osv. Det är helt enkelt ett påstående som blivit nämnt så många gånger om att det BLIVIT den allmänt accepterade sanningen även om det är bara ett påstående av en filosof som endast tagit en antagelse, plus en hel del fördomar och den tidens moraliteter, och dragit dem till en stor knippe skit som låter bra och är lätt att förstå.

Dessutom, vad är rädsla? T.o.m. bebisar kan vara rädda, men de har inte lärt sig att bli det av någon, ändå lyckas de med att vara det, och även om ingen lärt dem att skrika så gör de det.
Man kan väl lugnt säga att människan inte föds tabula rasa.

Och dessutom, ni förbiser också det moraliska klimat vi lever i. Kultur och historia. Det är det som definierar vad förnuft är, vad som är rätt och fel osv.
DVS. man lär sig vara rädd för vissa saker och man lär sig förakta saker, har ni tänkt på det att det man lär sig kanske är falsk information?

Att säga att människan är ond eller god saknar relevans - Att människan är god eller ond enligt mina sanningar och mitt kulturarv har en liten större relevans. Men när de är endast dina sanningar, och en stor del av det du vet att är sant är missinformation och falska sanningar.
Falsk sanning och missinformation är däremot inte fel på något sätt, det är ändå information.

Poängen med hela det här var att ondska är något som inte existerar. Samma som godhet. Odefinierbara, metafysiska begrepp som i sig själva saknar betydelse. They're nothing but labels only humans can see.
Vad är ondska?
Vad är godhet?
De är begrepp vi själv byggt oss själva i vår tolkning av världen. Därmed föds vi på sätt och vis som tabula rasa, ett moraliskt vacuum. Varför det? Beror antagligen på det att de inte är naturliga. De är konstgjorda värden.

Tabla rasha (satvning?) vi är en tom tavla sen formas vi av våra omgivningar och liknande...

Man föds 100% god, sen är det samhället som slår sönder ett oskyldigt barns hjärna.

Allt hänger på föräldrarna, och i och med det också på föräldrarnas föräldrars uppfostring osv.
En förälder kan hjärntvätta och uppfostra ett barn till att tro vad som helst. Titta på kristna t. ex. som blivit uppfostrade till att tro på osynliga gubben i himlen som älskar alla men låter barn dö i afrika och folk bli misshandlade till döds. Big up för honom hörni!

Om man blir ond eller inte hänger alltså på föräldrarna, på hur mkt av barnens sympati-känsla som hängt med. Sedan kan man ju också vara rent störd och ond, typ som djurplågare och sådana.

Jag tycker det är intressant att se på människan som ett blankt blad eller "neutral" i förhållande till ondska/godhet. Samt att vi vid någon punkt beroende på vilka vi är och vad vi upplevt når insikt om vad som är gott eller ont. Det är en gammal tanke manifesterad i kristendommens konfirmation, judendommens bar mitzva etc. Att man som människa vid någon punkt har nått insikt eller är mogen nog att fatta ett beslut om sig själv eller utföra gärningar som påverkar ens liv. Vet inte om det spelar så stor roll vad som är utgångsläget egentligen, så länge man anser att alla människor har potential att vid denna "punkt" utvecklas åt båda hållen. En förutsättning för hela diskussionen är givetvis att man accepterar tankar om goda eller onda gärningar vilket oundvikligen leder oss in på diskussioner kring moralen.

Det tidigare var mest mina tankar kring det som diskuterats senare i tråden, men för att återkoppla till det Nutz skrev i sitt första inlägg:

Jag tror bara att allt det goda som finns i världen. Kärlek, givmildhet, omtänksamhet, det är sånt som vi får ta del av genom samhället just för att människor är rädda för vad vi kan göra mot varandra om vi tillåter oss själva att agera precis som vi känner för.

Rädsla. Det är utgångspunkten för allt gott i världen. Rädsla för att vara ensam leder till kärlek. Rädsla för att bli skadad leder till omtänksamhet. Människan är i grund och botten bara en rädd, ond varelse.

Å andra sidan kan man kanske vända på det hela, och säga vi är goda. Och att rädslan är utgångspunkten för allt ont i världen. Lite i linje med att det är lättare att hata något som man finner gott (tex av avundsjuka, rädslan att vara sämre) än att älska något som man finner ont (ja, av vad då? av mod kanske).

Nåh. Om man sku ännu en gång försöka slå kullerbytta på gott och ont.

Människan föds utan förstånd för dött och ont. Därför måst barn bli lärda att de inte får döda sin lillebror osv. Även om orsaken då kan vara att mamma blir arg och ledsen.

Att säga att någon eller någotdera är gott eller ont är falsk information. Varför? För att även en ond människa kan har gjort gärningar eller ledt till konsekvenser som kan anses goda enligt västerländsk standard.

Samma e det med god. En god människa har säkert gått och hatat någon eller något utan destu större orsak eller slått sin lillesyster för att stora pojkarna bråkar.

Sedan kommer vi till det som är naturligt, vad naturen har satt djuren att göra och samma sladdar, bios och funktioner finns säkert också inne i vår benmärg eftersom vi också är kräk. Vissa människor har säkert varit i tidernas gynnelse i en klan där det bästa sättet att försäkra sin fortplantning var att mörda eller misshandla sin rival. Andra kanske levt i en där saker och att fly vid konfrontation varit ett bättre sätt att leva. D.v.s. människan har olika sorters varianter av inbyggd programmering som inte är fast på ras utan snarare tendens till uppgifter p.g.a. naturlig begåvning.

Om ni inte tror på evolution psychology (som btw inte baserar sig på Darwin) kommer ni antagligen att tycka det här är bara skit. Men den tycker jag åtm förklarar en massa om varför människor som inte tänker ändå fungerar och hittar sin plats i samhället. Plus också det att det vad vi kallar medvetenhet endast använder en pytteliten del av hjärnans kapacitet.

Poängen var att vi helatiden tänker om moral som något naturligt och förbiser det som egentligen är naturligt och sant. Fyller våra huvuden med utantill lärda sanningar som säger åt oss hur vi ska känna oss och hur vi ska bete oss utan att alls titta in på hur vi själva verkligen känner.

Hur skulle det vara om jag skulle påstå att moral är ondska?
Det tycker jag är ett mera hållbart argument.
Eftersom moral påpekar vad som är ont d.v.s. den har skapat saker onda i våra ögon.

Samma fungerar också med gott, men jag tror att summa summarum kommer det att finnas mera ont gjort än gott eftersom det finns så mycket som är fel att göra, och så lite som är rätt. Ergo: Människan är ond enligt sin egen moral.

hahaha. Fan jag kan dra skitet åt vilket håll som helst...

Kontrast inget sött utan något surt.