tycker inte om att vara ensam

tycker inte om att vara ensam

hejsan!
jag är en social prick som tycker om att umgås med vänner och flickvännen.
tycker om att vistas bland folk, tycker det är skönt att ha folk runt omkring mig.. vet inte varför riktigt..
Tycker om att se söta tjejer gå förbi, tycker om att hälsa på folk jag känner, tycker om att bara se folk och vara bland dom liksom..
låter det konstigt? känns som det nu när jag skriver ner det, men vaska man göra.


Då tycker man ju att gå i gymnasiumet passar mig utmärkt!
Och det gör det, jag tycker det är kul att komma till skolan, dels för alla vännerna, för att det är trevligt men också just för att det är mycket folk och rörelse där.


Nu är det som så att jag är ute på praktik och har varit det sedan typ två månader och kommer vara fram till den där sista studentveckan, och praktiserar hemifrån, och med praktisera hemifrån så menar jag att jag inte gör ett skit (hur jag lurat skolan är en helt annan fråga och är irrelevant) och är inte längre student utan kan snarare ses som lösdrivande arbetslös soffpotatis..

Det innebär problem!
Jag försöker omge mig med vänner så mycket jag kan.
Jag umgås med min flickvän på eftermiddagarna, men kommer hem igen vid tio-elva varje kväll oftast.. Hon har vanlig skola, så henne kan jag inte vara med dagarna långa.
Är jag inte med henne så är jag med vännerna, vi hänger här hos mig typ och dom brukar dra nångång runt midnatt..


Jag märker av att det inte är människor omkring mig alls i princip, det där flödet av människor man inte känner och förbipasserande personer saknas liksom..
Har varit i centrum med mina vänner och gjort skitsaker (typ: kolla kostym till studenten, få klockan som varit trasig i ett halvår lagad, käka lunch, kolla skivor) bara för att vara bland folk liksom.. Innan har jag varit i centrum kanske två gånger på tre år, nu sen jag börja praktisera har jag varit där fyra-fem gånger!

När mina vänner drar på kvällen så känns mitt rum så otroligt tomt, jag tycker det är näst intill obehagligt, känner bara att jag sjunker ihop och det nästan sticker till i magen när jag följer mina vänner till dörren och så väl tillbaka på mitt rum när jag sätter mig vid datorn känner jag nån slags saknad liksom..


Det kan ha något att göra med att sen jag började "praktisera" har jag antingen varit med min flickvän och sovit med henne, eller haft vänner som sovit här kanske 80% av kvällarna jag varit här..


eller?

jag vettefan liksom.. det här är inget jag ligger sömnlös och gråter över, men det är jobbigt ändå..
nån som känner/känt liknande eller nån som vet vad jag kan göra för att inte känna såhär?