psykiskt sjuka föräldrar

hooka upp med nån chill person o bo i studentbostad eller nått ;)

Vet att det funnits en sån här tråd för kanske ett år sen och då visade sig att problemet är mycket vanligare än man tror. Så du kommer nog få en hel del gensvar..

Jag har en kompis vars mamma är schizofren och vi har många gånger diskuterat det.. känslan av att ha en mamma, men ändå inte ha en mamma... det är jättekonstigt och svårt att förstå för mig som har mina bägge föräldrar. Jag förstår verkligen inte hur hon orkar.. när hennes mamma ringer så handlar allt om henne, hon får för sig att min kompis är förföljd och hon har även gjort många saker för att skada sig själv.
Min kompis har iof skapat sig ett eget liv när hon flyttade hemifrån, studerar på universitetet och har aldrig missat en dag från sina studier.. så någonstans förstår jag ju var hennes vilja att klara sig själv kommer ifrån.

Kan du inte få hjälp någonstans ifrån? Eller det kanske du redan fått... hur handskas din pappa med problemet?

min mamma blev me sjuk ett tag... riktigt jobbigt va det, när man kom hem på kvällen så låg det typ en matta på vägen utanför osv, så sprang hon omkring o ändrade på en massa saker o slängde ut grejjer osv. hon vaknade mitt i natten o skrek o sånt så man fick sitta me henne aslänge så hon lugnade sig, hon blev rädd för saker som ingen annan såg o sånt...
nån gång slog hon sönder alla fönsterutor o speglar i huset så vi fick ringa snuten så de fick köra henne till psyket... hon satt där några månader och så kom hon ut, men efeter ett tag började det igen och belive me, det va riktigt drygt... men det e lugnt nu o hon har blivit frisk igen ;) tack gode gud för det :P

Min morsa flippade också. Blev aggresiv och så. Slog sina kids mkt..
Polisförhör, social, av med vårdnad, tillbaka igen, år in och ut..


Det finns grupper i alla städer där ungdommar kan träffas och snacka så med psykiskt sjuka föräldrar/missbrukande föräldrar .. Om det hjälpte mig vet jag fan. Säg till om du behöver hjälp att hitta.

Kan tillägga att min morsa inte har fått nån diagnos på sin sjukdom i och med att hon vägrar inse att hon är sjuk, men medecin suger hon mer än gärna i sig. Mest lugnande då. Jag som inte är läkare skulle kunna sätta 3 slangdiagnoser på henne iallfall, manodepresiv är hon, aggresionsproblem och empatistörningar. När man försöker dränka sina ungar en och en i tvättstugans vasker och INTE inser själv att man har problem, då är man sick.

LadyLaSoUL F18

du kan få hyra ett rum av mig:)

Asdöd
Det låter som min mamma det där med,hon har diagnosen borderline..då man övergår i ett aggressivt beetende mán går liksom över en gräns som "normala" friska människor inte gör, då man förlorar kontrollen över sig själv och kan hitta på ja vad som helst.
och då hon äter en massa medicin som xanor m.m
Hon har gjort och sagt en så massa hemska saker som ja inte ens vill ta upp för jag skäms så.
Hmm vet inte var de finns såna grupper i uddevalla..?

Angelic haha tack:)

LadyLaSoUL F18

Min morsa käkar också Xanor. Hon fick Sobril i början, men det borde ges till deprimerade spädbarn, inte fullvuxna kvinnor..


Jo, min morsa tappar också kontrollen över småsaker. Oftast handlar det om att nån på nåt sätt påstår att hon har fel eller ger sig in i en diskution med henne. Då tappade hon allt, blev helt galen, slogs i timmar osv..

Och om man sa "Aj" när man blev nitad så blev hon helt till sig. Riktigt jävla besatt..

min mamma var deprimerad när hon och min pappa skiljdes och allt gick ut över mig,, hon tjatade jämt över hur dålig jag var, hur mkt bättre min syster var i den åldern fick jag 51/52 på ett prov kunde hon bli skitsur o säga jaha och varför plugga du inte så du kunde få 52.hon vägrade laga mat till mig, lagade bara till min syster o henne och jag kunde laga min egen då tyckte hon..
Jag var hennes lilla hackkyckling och det har satt djupa spår

Jag förstår dig... Verkligen... Har sett mycket våld i min uppväxt... Mycket bråk... Hört mycket från förädrarna som ratar ner på motsatt förälder... Inge kul... Men de har typ lugnat sig lite

Grejjen är att det går över... Har börjat notera de

Azziz:
Jag kan inte ens relatera till det där, jag är min morsas enda barn, och hon älskar mig mer än jag förtjänar... Min farsa va pundish och splittade, men jag har alltid haft min morsas stöd.

Kom ihåg att du inte förtjänar det, kanske inte betyder nåt från en främling men så är det...

Detsamma går ut till trådskaparen, läste bara det sista och glömde ursprungsinlägget... Aldrig aldrig ditt fel...

Azziz F19

Mmm samma,hon klagar jämt poå varför ja inte kan vara som andra döttrar som e såååå snällla å kramar om sina mammor..va tror hon egentligen så sårad å så förstörd som ja blivit av allt..så tycker hon ja ska ge henne en kram:p?
hon vägrar skriva in sig sj..men hon borde de verkligen men ja vill inte vara den som får henne tvångsintagen

Jacques

asså hon blev jui inte frisk sådär bara *snap* utan det gick trappstegs liknande ;)

min mamma har diagnosen Schizofren, har en kompis vars mamma också har psykiska problem . Hjälper att ha en kompis som förstår och kan känna igen sig .

Puserb: visste väl innerst inne att jag inte förtjänade det, men jag blev samtidigt deprimerad och väldigt sårbar och hon visste det,men vägrade tro på mig.
Till slut orkade jag inte och stack hemifrån, sa inte till eller något, bara packade mina saker och flyttade därmed hemifrån från gott.
Efter det var hon sjukt jobbig och ringde hela tiden och skällde osv men det är först nu vi har lärt oss hur vi ska hantera varandra och för ngn vecka sen blev jag inlagd på psyk och det var som ett ljus som gick upp för henne så nu är hon jätte jättesnäll mot mig.


LadyLaSoul : förstår dig helt,ja var o pratade me en psykkolog o hon va beredd att skicka soc på henne,men man känner ändå att man är familj och man vill inte förstöra ngt ännu mer.


kan också tillägga att jag hade en psykiskt sjuk pappa också (frisk nu) som misshandlade mamma,mig o min syster hela livet.
Vi anmälde honom till polisen o först då insåg han,så det kan löna sig att ta in myndigheterna, frågan är bara om man är villigg att ta den risken

Azziz: Ok det låter ju skitbra, grattis. Jag och morsan hade också problem att hantera varandra, men det löste sig när jag växte upp och flyttade hemifrån. Nu har jag börjat förtjäna hennes kärlek och omvårdnad, när jag var liten höll jag på mycket med droger och bilinbrott o dylikt och skrämde slag på morsan. Det brukar lösa sig när man blir äldre.

ajaxi F18

Då är vi nog i samma sits med allt det där,man vågar ju knappt säga något för att hon hela tiden ska få cp anfall,typ slår sig själv tar rakbklad å hotar att hon ska skära sig slå sparka å skriker,flera gånger har ja försökt rymma hemifrån då de hänt men då har hon gömt min ryggsäck med alla min saker +min nycklar hem till pappa.
helt sjuk ja skäms så över henne.
Och så andra ggr. när ja försökt gå hotar hon med att ta en massa tabletter å dö eller sticka en kniv i hennes hjärta. och så lägger hon sig med massa tabletter å skriker på golvet mitt framför dörren så jag inte kan dra ut.

shit alltid undrat hur de skulle va å ha en normal mamma..ni som har bra föräldrar skall verkligen vara lyckliga

Hallå det är Sverige? Vi svenskar är i princip aldrig tacksamma för nåt... Man vet inte hur lyckligt lottad man är förrän man blir av med det! (eller nåt sånt)

när man läser här förstår man värdet i att ha två föräldrar som är schyssta liksom...

jobbar på ett gruppboende med bla. schizofrena och borderline, och jag har känt av lite vad ni går/gått igenom, även om de som bor där numer är väldigt dämpade av olika mediciner...det måste vara skittungt!

min mor är överbeskyddande, tack vare att min äldre bror är jonkare/rånare/biltjuv osv.

ibland får hon extra utlopp och skriker om att ta sitt liv och jag (som uppfostrades av min empatilöse far) har ingen aning om hur jag ska hantera det. jag har inte kramat henne (min mor) sen jag var 3-4 år. det går verkligen inte. jag kan inte säga att jag älskar henne. (vart var hon under hela min uppväxt?).

på senare tid har hon blivit snällare och det märks att hon vill att det går bra för mig, men hon förstår inte att hon sätter käppar i mitt hjul när hon hela tiden kräver min uppmärksamhet och kväver mig. ska det inte vara barnet som behöver den uppmärksamheten? jag har aldrig känt något sådant behov.

skönt att skriva av sig.
inte för att någon bryr sig men jag hade ingen barndom, jag fick vara pappa till min lillebror från att jag var 7 (när han föddes) eftersom far min hamnade i en liten kris och mest ville supa..

ja

morsor är inte lätta att ha med att göra... innan när jag bodde hemma permanent fick jag med höra massa shit om att min pappa är dukm i huvvet och oansvarig och skit.. sen så behövde hon en liten syndabock för att pappa oftast brukade ta bilden o köra iväg när började gnälla så hon började anfalla mig och det sög stenhårt.. du är ful och tjock o massa skit.. dina systrar är bättre osv. u get the picture.. men nu när jag inte bor hemma permanent längre så pratar vi inte alls... vi är som två främlingar som delar lägenhet när jag är hemma... jättesjukt ät det..

men vad ska man göra åt det likosm?
mammor är ju också människor och det finns väl ingen garanti till att man blir en bra mamma bara för att man får barn, dem är också människor och har sina sätt att utrycka och hantera saker..

jag har också en morsa som är ganska psykiskt labil.. hon erkänner det aldrig själv och om jag försöker ta upp det på ett snällt och diskret sätt att hon säkert skulle må bättre av att få en diagnos och medicin flippar hon ur totalt..

tackolov har jag alltid haft min pappa att fly till när det har blivit för mkt, men det känns ändå lika jobbigt varje gång att lämna sin mamma som man innerst inne älskar men inte klarar av att bo med. kan tillägga att jag inte har bott under sammat tak som henne på 2 år nu och allt är sååå mkt lugnare..! vi träffas och fikar eller hittar på nåt när hon mår bra och vi har en fett bra relation :)

Sen undrar samma föräldrar i sina äldre dar varför världen börjar se värre och värre ut, varför ungar växer upp till att bli mördare osv...


Precis!Dom bara klagar och klagar,men inser inte att det är dom som skapat denna värld vi lever i. Varje individ är ju klart ansvarig för sitt liv, men det är fan inte lätt alltid och man kan inte vara hur stark som helst.
Som mina föräldrar undrar varför jag är så aggressiv...har man växt upp och bara sett agressiviteten hur fan ska man då veta?
därför jag inte vill ha barn, för jag kan inte kontrollera mina depressioner och mitt agressiva beteende,, man för det bara vidare till sina barn men vissa är för dumma för att inse det.

min farsa lider väl av vissa psykiska rubbningar. inte något överdrivet grovt men tillräckligt för att sabba min uppväxt iaf. han har nån grövre form av "impulshanteringsproblem" om jag förstår det hela rätt. med andra ord så är han väldigt aggressiv och kan flippa ur totalt över småsaker. vilket i kombination med den alkoholkonsumtion han hade förut kanske inte var så jävla kul när man var liten. efter att ha brytit benet på vår hund och sedan avlivat den började han gå på nån typ av medicinering. vad exakt vet jag inte/bryr mig inte om. haha det jävligaste är att han ska framställa sig som värsta lekfarbrorn för mina småkusiner. det sticker mig verkligen så sanslöst jävla mycket i ögonen när han sitter och leker med dom och håller på. när lekte du någonsin med mig? min mamma har lidit av mer eller mindre allvarliga depressioner så länge jag kan minnas. hemmet tär verkligen på mig psykiskt...till hösten flyttar jag ut och kan handskas med skiten på distans. det enda som känns förjävligt är att jag vet att min lillebror ska få härda ensam i flera år till.

jag har alltid känt mig lite off mentalt. när andra barn drömde om att bli fotbollsproffs såg jag upp till lönnmördare och mafiosos. när jag var 10-12 gick jag runt med bilder på al capone och lucky luciano i plånboken. ibland känns det som att gränsen mellan att bete sig normalt och börja lyda alla skumma impulser jag får hela tiden håller på att suddas ut. jag behöver verkligen ett lyft snart.

vet inte varför jag orkar vädra mina problem för en massa främlingar på internet egentligen. men å andra sidan så är det ju billig terapi.

Min mamma blir deprimerad ibland. Förut var det sjukt jobbigt för hela familjen men nu har alla lärt sig att leva med sjukdomen på att naturligare sätt. Man vet hur allting funkar nu..


Tycker väldigt synd om dig. Skriver mer sen när jag har tid

min farsa lider väl av vissa psykiska rubbningar. inte något överdrivet grovt men tillräckligt för att sabba min uppväxt iaf. han har nån grövre form av "impulshanteringsproblem" om jag förstår det hela rätt. med andra ord så är han väldigt aggressiv och kan flippa ur totalt över småsaker. vilket i kombination med den alkoholkonsumtion han hade förut kanske inte var så jävla kul när man var liten.haha det jävligaste är att han ska framställa sig som värsta lekfarbrorn för mina småkusiner. det sticker mig verkligen så sanslöst jävla mycket i ögonen när han sitter och leker med dom och håller på. när lekte du någonsin med mig?

shit vad jag känner igen mig!! alltid när andra barn kom så skulle han vara jätterolig och leka och spela fotboll osv, och SPECIELLT mot en killkompisar man hade som liten.
vet att min farfar blev skitarg på pappa för att jag (också)blev tjej.
det du beskrev är min pappa..så som han var innan iaf.

min farsa har en paranoid psykos, och jag kan bara säga att jag skulle lida mindre av hans sjukdom om den inte var ett sånt jävla problem för alla andra. dessa ständiga huvuden som läggs på sne och så utbrister någon "ååh, det måste verkligen ha varit såååå jobbigt för dig". jo men no shit sherlock. min pappas sjukdom har bidragit till att han tappat kontakten med alla sina vänner + stora delar av sin släkt, och nu har han i princip bara mig och min syster, och det är helt sjukt att ta hand om sin egen farsa. men jag skulle ändå säga att det jobbigaste är att alla med så jävla normala familjer ser en som ett jävla fuck up som inte klarar något och som är helt störd själv. folk har flera gånger frågat mig om det är ärftligt, vad fan är det för jävla fråga liksom? folk verkar tro att psykiskt sjuka människor är sånna som ränner runt på gatorna och mördar och knivar folk till höger och vänster, och DET är det verkligt jobbiga att hantera.

Asdöd. usch fick lust att krama dig. det där med tvättstugan högg till i hjärtat..



min mamma har inte utsagd någon störning men hon kan däremot vara riktigt elak. det har hänt att hon inte pratat med mig i månader, slagit mig för att jag tagit med en kompis för att handla på vivo, sagt att det är mitt fel när hon och pappa tänkte skiljas för många år sedan, hon får hemskt skerämmande raseriutbrott där hon tom tuggat fradga, eller så att hon fräser och spottar, det är hemskt, när jag var liten och det blev bråk så bruakde hon säga att hon sticker nu och att jag är moderslös..hon tog en sväng med bilen medan jag och min lillebror hoppade och skrek av skräck, tvingat mig svälja ner en hel chokaldask när jag var 8 för att ha smakat en enda som fattades ur lådan tills jag spydde..



nu låter hon antagligen hemsk. idag har hon ju bekänt att hon gjort fel osv, hon blir mer och mer förstående med åren, trevligare, lugnare osv. Hon är kärleksfull och känslosam och temperamentsfull. Hon har svårt att se egna brister och problem men hon blir duktigare och duktigare vilket jag ser ioch med att min bror haft det bätte än mig på den fronten. ´Man lär sig helt enkelt.Man får komma ihåg att hon kom till Sverige som nygift, rädd och höggravid, hon mådde otroligt såligt på flyktinglägret osv så de har ju sitt att göra.


Annars tycker jag hon uppfostrat oss bra, vi är hyfsade barn i familjen, vi pluggar, vi umgås emd vår familj, vi lyssnar på¨vad de säger och respekterar samt älskar familjen. Men vissa saker gör ju självkalrt ont, och än idag har jag skräck inför hennes ilska men jag jobbar på det, jag försöker hitta en distans. som nu i veckan har hon och pappa inte sagt ett knyst till varandra på en vecka. jag försöker se det som inte mitt problem eftersom jag gör hela familjens bekymmer till mitt jämt. Jag måste lära mig att kontrollera min rädsla, och framförallt mitt temperament som brås på min mamma

och idag ska vi luncha, jag hon och min bror. Jag tror att hur illa problemet är beror på hur illa man vill ta det. Jag anser inte, att trots att hon gjort onormala saker, att jag ser henne som person som dålig. Hon är en vacker, rolig och charmig kvinna som bryr sig om sina barn. Så ser jag på henne idag, dock har hon väldiga negativa sidor också som hon absolut borde jobba med. Ibland ser jag henne som urtypen för kvinna och inte mamma. Jag är den som umgås, som kommer dit, som gosas, som vill ha kramstund etc. Det är alltid jag som jagat henne. Men hon svarar mig alltid och när det gäller har hon visat att hon står 100% på min sida.

för många här inne skulle jag vilja säga att det kan bli bättre med åren. när man blir äldre så har jag upplevt det, så visar dem en mer respket och så och man kan kanske bättre förstå deras värld hur det blivit som de blivit. Jag förstår att många har det riktigt tufft men kom ihåg att om du ser att din förälder mår dåligt så försök att inte ta de elaka kommentarerna personligt även om det är grymt svårt. Jag kan inte ens mäta moig emd vad hälften har skrivit här och glad är jag för et eftersom jag haft närvarande föräldrar unde rmin uppväxt som varje dag säger att dem älskar oss. Det känns skönt att höra, speciellt eftersom jag är så känslig och allmänt svag för kärlek.

Farsgubben min vart manodepressiv med schizofrena drag. Var ett bra jävla tag sen jag träffade han, men innan han vart tvånginstagen på beckombergs i två år så var han jäävligt skum. Snubben klarade liksom knappt att gå ut eller nåt. En gång när det var hans tur att träffa mig och syrran så hade han inte varit och handlat på över en vecka så vi fick dra och handla åt honom. Vette fan vad han hade ätit under den veckan.

Aja men iaf, bästa tipset är väl att dra iväg och låtsas att du inte känner personen? Flytta in i pojkvännens garage eller nåt.

Sjukt mycket tjejer här. Vad är svaret på det? Har tjejer det jobbigare hemma än killar? Varför isåfall? Reagerade på det.

Tycker dock inte att det är konstigt att folk har fuck´d uppväxt här efter som. Fuckad uppväxt leder till cigg leder till skolka leder till SOC leder till "Om du har tråkigt på dagarna titta på www.whoa.nu, det gör alla andra."