jag trånar efter nån som inte finns.

vad svammlar du om... man kan väl inte veta vad man tycker om mest föräns man han provat på allt. Du kan ju aldrig veta exakt hur din drömkvinna/man ska vara.

inte till sättet kanske. men begränsar jag mig om jag sätter upp regler för politiska åsikter och sånt? jag menar, jag skulle aldrig kunna ha ihop det med någon som var nasse eller höger öht. jag skulle aldrig kunna sätta upp några ramer för utseende, eller för hur personen i allmänhet ska vara, förutom just sådana ytterligheter som politiska åsikter. jag spyr på brudar som är funtade och inte har någon koll. fast samtidigt så blir ju det hela rätt paradoxalt, eftersom allt handlar om olika idévärldar och olika uppfattningar? det kanske inte ens finns nått rätt och fel?

om man liksom redan haft något och känner sig nöjd med den livsstilen? är det fel att försöka söka sig till den då?

ÖH.

Att hitta någon som har samma eller liknande värderingar som en själv är väl bland det viktigaste, sen spelar intressen eller andra grejer som skiljer mindre roll. så det tycker jag du kan ha som riktlinje och då tycker inte jag du verkar ha för snäva ramar.

Å andra sidan kan man få ut mycket av någon som är väldigt annorlunda än en själv, men man orkar ju inte gnabba om Allt.

Jag tror man lär sig mer och mer vad man söker hos personer som ska få finnas i ens omgivning, och även hur man vill att de inte ska vara.

Ninyah P11
hur funkar denna intrapersonella utforkningen? det låter ju minst sagt intressant.

det är ju just det som är kruxet, att inget är statiskt. mwaa.

eskapism du tog orden ur min mun.. jag känner igen mig i allt det där du skriver.. precis sådana tankar som krettsar i min skalle för tillfället. jag är likadan, och det är rätt hemskt faktist. för det känns som jag går miste om saker och ting, men samtidigt har jag en fet kravlista som måste uppfyllas, det går inte att bara vända ryggen om.. och att vara kräsen är ju egentligen inget fel, så länge det inte går till överdrift. alla är ju inte perfekta, och ibland undrar jag om jag själv ens når upp till min egna kravlista :/ det svåra är just att ignonera den och bara släppa allt, låta det gå som det går.


nu kanske du inte förstår riktigt vad jag försöker få fram och jag känner mig inte till så mycket hjälp men.. i feel you :/

precis. vem ger oss rätten att ställa krav på andra, kan man man ju fråga sig? fast samtidigt så har man ju rätt att göra det, tycker jag. i varje fall om man är ute efter att spendera ganska mkt tid med personen. jag är lite trött på den kristna moralmentaliteten som går ut på att alla ska hjälpa varandra. är det inte bättre att man hjälper sig själv först? annars går ju allt bara åt pipan ändå. det funkar inte att vända ryggen åt "kravlistan", även om jag så skulle vilja.

jag kan inte se mig själv lycklig med en person som i min värld är helt funtad. men som sagt, värderingar och åsikter i sig går ju knappast att gradera. det handlar helt enkelt om olika idévärldar.

and yet...

Hmm... ingen som tänker låta känslorna styra lite?
kravlistor, politik osv. När kärleken knackar på dörren så har väll ändå känslorna övertaget?... om ni förstår mig.

pajs

ja, jag skulle också vilja ha en förklaring på hur man endast följer sina känslor.

är inte känslor baserade på hur man är som person? orsak och verkan? det är väl ens personlighet som tolkar omvärlden och därmed genererar olika känslor och inte tvärtom? jag menar, känslor är ju inte direkt något överkosmiskt som man inte kan styra över.

eskapism P4
förstår hur du menar. och håller med delvis

jag tror alla människor som fortfarande bär på en önskan om träffa kärleken har en idealbild om hur de skulle vara.

en idelabild som inte skulle fungera i verkligheten, eftersom skulle du träffa han/henne så visar de sig att hon/han e lite annorlunda ändå, o har sin egen bild om hur hon/han skulle vilja du va för att passa henne/han perfekt.

sen... visst man kanske inte har hunnit känna efter vad man skulle vilja ha. de tror jag e farligare faktiskt, så ut o prova o känn efter vad de e som känsn bra i magen, så du kan känna igen de!!

jo... sen kan man ha en bild av nåt man kanske verkligen vill, men man e så van vid nåt annat att man tror sig söka de man egentligen vill, fast man egentligen om o om igen bara går på den där niten man körde in sig på från början, då e de dags sätta sig ned o ta de lugnt o försöka kolla in hur drömmen passar med sitt eget beteende, o om de ens e realistiskt att hitta drömmen på de sätt man e just idag ;oP

i vilket fall så har du själv möjlighet att påverka de hela, om du e beredd att lägga lite tanke o känsla bakom de hela, för att hitta de som e bra för dig



du e inte ensam om din undran heller, för den delen, men de här e vad jag kommit fram till - om deva nåt för sig vet du väl bäst själv!

en sak till... jag tror att om man inte kan acceptera att en annan person är annorlunda, o tycker olika om saker i livet, så kan man inte förlika sig med att leva med någon.

de e klart vi säker likheter, nåt att känna igen sig i, men hur kul e de att diskutera med sig själv, att gå bredvid sig själv eller ha sex med sig själv - e man helt lika så blir man tillslut bara en person, o vem har jag då att älska, bara mig själv, inte nån annan egentligen.  då står man där, lika ensam iaf.

ordet lik säger sitt, ett lik är dött, olikheter berikar.

sen, e de vissa värderingar som behöver vara lika, tex respektera varandras åsikter, vilja till att mötas o lyssna på varandra o gärna en förmåga att tänka om, o hitta nåt som passar båda.

Kanske är ganska många runt om som fungerar/tänker sådär. Kanske därför begreppet "svårflörtad" ibland misstolkas? Jag xkulle faktiskt tro det. Ingen rök utan eld heller, ger man bara chansen så kommer nog känslorna av sig själv till sist, helt beroende på valmöjligheter då såklart. Andra kulturer (islam m.m.) agerar bra referensram.

Efter att det tog slut med en tjej för ca tre år sen (innan jag träffade den kvinnan som nu är mitt ex) så var jag singel i ca 18 månader. Just av den anledningen att jag var så äckligt kräsen när jag träffade folk. Hittade småfel på varje tjej som inte stämde in på den drömtjejen jag hade i mitt huvud. Små skitsaker var det också som inte spelade någon roll heller.

Men sen när jag träffade mitt nuvarande ex (the love of my life) så lät jag bli att vara kräsen. Jag hade till exempel sagt till mig själv att jag aldrig skulle bli tillsammans med någon som var max ett år yngre än mig. Men mitt ex är fem år yngre än mig. Många saker som mitt ex var, stämde inte in på den drömtjejen jag hade i huvudet. Men vet ni vad? Jag släppte allt det där, och lät saker och ting bara komma av sig själv. Och mitt ex just nu är den kvinna jag älskar mer än något annat i det här livet. Inte nog med att hon förmodligen är den enda på den här planeten som förstår mig, men hon älskar dessutom mig trots mina brister och fel. Precis som jag älskar henne mer än något annat. Och det är sann kärlek. Sann kärlek som jag inte hade upplevt om jag fortsatt varit kräsen som jag var då.