Jag är så ensam
Jag vet inte vad det är med mig, jag har aldrig känt såhär förut. Men det var som en våg som sköljde över mig och jag insåg att jag är ensammast i hela världen ungefär. Tårarna bara sprutade och jag fick jättesvårt att andas. Hela jag skakar fortfarande och jag kan inte släppa tanken om hur ensam jag är. Visst har jag vänner, men det är inte så att jag kan ringa någon och bara berätta hur jag känner. Jag har lätt för att få nya vänner men svårt att släppa in dem djupt liksom. Det är som att något i mig låser sig och jag vågar aldrig komma någon riktigt nära. Jag vet inte vad jag ska ta mig till men i ett desperat försök tänkte jag höra om någon känner/känt desamma (antar att alla känner detta ibland) men jag har aldrig känt såhär förut. Jag är verkligen helt förstörd och just nu känns det som att ingenting kommer bli bra någonsin. Jag är verkligen så ensam och det är jag själv som har satt mig i denna situation. Värst av allt är att jag inte vet om jag kan komma ur den, om jag klara av att släppa in någon.
Är ni också ensamma eller känner såhär, dela med er!
jo det har ju hänt nångång förr, men det släpper ju efter ett tag liksom.. saken e den att man kan tycka sind om sig själv ett tag, men inte för länge, utan bara ett tag, o sen ska man börja göra nått åt saken i stället.
www.enrichopic.spreadshirt.se
vart bor du?
Varje gång jag ska göra något illegalt och får moraliska betänkligheter ställer jag mig frågan: <br>vad skulle promoe ha gjort?<br>Och sen gör jag det. - Stepfucced
Anntingen lär du dig att acceptera läget eller så väntar du med att öppna dig tills du känner att du är redo.
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.
Det bästa du kan göra är faktiskt att prata med någon, eftersom det hjälper. Men det är svårt att öppna sig bara sådär, jag har själv svårt med det.
Har hänt flera gånger, men sen när man faktiskt släpper in folk på livet så känns det riktigt bra och man inser att ens vänner faktiskt betyder så otroligt mycket. Mitt förslag är helt enkelt att försöka ta steget att ringa nån av dina vänner och bara snacka om livet, ni behöver inte ens snacka om just ditt liv, utan bara snacka om livet i stort. Det blir lätt så att man glider in på personliga saker och tar saker från sitt eget liv om man bara diskutterar livet i stort! Det kanske inte känns som att ni kommer närmare medan ni pratar, men tro mig... ni kommer varandra närmre om ni delar med er av era tankar och filosofier!
Married to the money, fuck the world, that's adultery
hade en period när allt var upponer och det kändes precis som du säger, att man har vänner man kan hänga med men det kändes inte som att det fanns nån där som var självklar för en... men som sagt så släpper det, gäller bara att våga fiska efter kontakt så kan man bli förvånad över hur uppskattad man är ibland :)
Vi är alla ensamna om man tänker på det. Vi föds ensamna och vi kommer dö ensamna. Så är det bara.
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.
har känt precis likadant i varenda litet ord du skrev.
Ja du har väl fått nå trevliga vanföreställningar blandat med nån ångestattack. Gå och prata med nån professionell, du kommer antagligen få nåt utskrivet mot ångesten och få gå lite i samtalsterapi eller nåt, det är inget mer med det.
"I whistled for a cab and when it came near, there was a hispanic in the car with lice in his hair"
Visste du att det finns en planet med vatten?..
(\_/)<br> (O.o) <br> (> <) This is Bunny. Copy Bunny to your signature to help him on his way to world domination
Sa jag förresten att du ska gå och prata med nån? GÅ OCH PRATA MED NÅN. Mår man dåligt fysiskt så går man ju till en läkare, mår man dåligt psykiskt så går man till en psykolog/psykiatriker/kurator. Du kommer inte må bättre av att ligga hemma och må dåligt, på samma sätt som ditt brutna ben inte kommer läkas av sig själv om du bara softar hemma. Känn inte att ditt problem är för litet för att gå och snacka med ett proffs.
"I whistled for a cab and when it came near, there was a hispanic in the car with lice in his hair"
Vi är alla ensamna om man tänker på det. Vi föds ensamna och vi kommer dö ensamna. Så är det bara. Vi föds in i en familj och våra nära och kära tar avsked av oss när vi dör. Vafan har du för skumma ideér?
"I whistled for a cab and when it came near, there was a hispanic in the car with lice in his hair"
Shakes
"en osynlig mur som du är skyddad bakom men där du själv har svårt att nå andra"
Exakt så känns det som. Samtidigt har alla omkring mig så lätt att öppna sig och prata om deras tankar och problem med mig men när det kommer till mig kan jag bara inte.
Värst av allt är att jag har haft en helt problemfri barndom. Familjen är jättebra och jag kan verkligen inte förstå hur det har kunnat bli såhär. Har varit inne på sjukhuset en gång pga en annan sak där man anade att alla fysiska symptom egentligen hade med mitt inre att göra men jag tror inte det heller. För jag är inte deprimerad eller nåt sånt, för jag kan känna glädje också därför förstår jag inte vad det är med mig. Och jag tror inte ens jag skulle klara av att träffa någon och prata med, inte alls min grej att bara öppna mig inför en främmande människa sådär. Sen får det inte bli såhär igen för när mina föräldrar insåg att man trodde att jag mådde mycket dåligt psykiskt blev det typ helt förstörda. De är verkligen värda lyckliga barn med all kärlek de har gett oss.
Jag förstår inte hur jag har hamnat här alls. Men tack för alla värmande kommentarer och ja, jag vet mycket har med inställning att göra. Sluta tycka synd om sig själv. Och det gör jag kanske 22 h om dygnet, men sen måste allt komma ut.
bit ihop å fortsätt göra din grej så får du se om de inte löser sig automatiskt, om inte kan du ju flytta å börja om på ny kula.
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.
sadbutrue jag ser inget fel i att tycka synd om sig själv, det är bara dumheter att man ska vara så stark och självständig osv, som det brukar låta. och det spelar ingen roll vilka orsakerna till hur du mår är, om du haft en bra barndom, har kärleksfulla föräldrar. det saknar betydelse eftersom du känner som du känner. jag känner också igen mig i din berättelse faktiskt, har upplevt i princip samma sak under en period. det är inte kul någonstans.
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.
Förstår vad du pratar om tjejen känns exakt likdant för mig nu !.. skit jobbigt känns som hela min värld har gått under skit jobbigt !
SunShine Reggae!.
och det spelar ingen roll vilka orsakerna till hur du mår är, om du haft en bra barndom, har kärleksfulla föräldrar. det saknar betydelse eftersom du känner som du känner. Exakt. Något bakomliggande finns det ju, men jag tänker inte tjata på dig att du ska gå och snacka med ett proffs, även fast du verkligen borde göra det. Finns ingen anledning att gå omkring och må dåligt.
"I whistled for a cab and when it came near, there was a hispanic in the car with lice in his hair"
Sen får det inte bli såhär igen för när mina föräldrar insåg att man trodde att jag mådde mycket dåligt psykiskt blev det typ helt förstörda. verkar som att du sätter en hel del press på dig själv att vara på ett visst sätt inför alla andra, medan en annan del av dig själv, en del som du verkar skämmas över, inte får komma ut.
It's only gay if balls are touching
Jag kan bara säga vad som funkar på mig:
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.
Precis som vissa nämner om att man kan känna sig ensam fast man är i ett rum fullt med människor, så känner jag. Jag vet inte varför men ibland slår bara tanken mig att fast jag sitter omringad av personer som jag skulle kalla mina närmaste vänner att "dessa personer känner egentligen inte mig". Jag vet så mycket om dem, men hur mycket vet de egentligen om mig?
Och jag känner verkligen, verkligen inte för att gå och prata med någon. Jag vet inte vad jag söker efter men jag vill bara hitta ett sätt att öppna mig, på mitt sätt. Men jag vet inte hur.
been there done that..
cry me a river!
Lyckligtvis så har jag aldrig någonsin varit deprimerad, detta för att jag inser det orimliga i att jag skulle kunna bli det. Men om jag mot alla odds skulle få för mej att närma mej depressionens gränstrakter, så går jag in på wikipedia och söker på massa randomord tills jag hittar bevis på forntidens grymheter.
T ex "Snapphanar". Det dröjde inte många sekunder innan jag hittade följande rader:
"Andra metoder, beskrivna av Skansjö,
Sixten Svensson ,
Herman Lindqvist och andra
,
var tortyr följd av avlivning med vad Herman Lindqvist kallar följande
"raffinerade metoder": Antingen spikades fången upp levande på
kyrkdörren eller också
"spetsades han levande på en glödande järnstång, med spetsen införd under skinnet vid ryggslutet och upp längs ryggraden" . Där fick han hänga
"allom till skräck och varnagel " ,
ett ofta använt uttryck i dåtidens förmaningar till befolkningen. Om
snapphanar infångades av svenskarna gick de således ett grymt öde till
mötes. Syftet var att skrämma och varna andra för vad som kunde hända
med den som satte sig upp mot övermakten."
Jag har just nu inte en glödande järnstång unförd under skinnet längs min ryggrad, för stunden räcker det för att jag ska vara lycklig.
Lyckligtvis så har jag aldrig någonsin varit deprimerad, detta för att jag inser det orimliga i att jag skulle kunna bli det. Du är alltså immun mot kemisk obalans i hjärnan? Shit låt forskare göra tester på dig så du kan hjälpa oss andra med normala hjärnor.
"I whistled for a cab and when it came near, there was a hispanic in the car with lice in his hair"
Shakes, mannen med en undermedvetet selektiv läsförmåga som vet hur medvetandet fungerar.
Shakes, mannen med en undermedvetet selektiv läsförmåga som vet hur medvetandet fungerar. En depression är inget man resonerar sig ur, vilket du gav sken att kunna göra. Men hay jag kanske misstolkade din poäng, vad det nu var.
"I whistled for a cab and when it came near, there was a hispanic in the car with lice in his hair"
Qpo
Om jag inte missförstår dig helt fel nu menar du att man ska försöka se vad man har, och vara lycklig över det istället för att haka upp sig på vad man inte har. Men det är vad jag gör hela tiden. Min pappa brukar säga att jag gottar mig i elände, något som han faktiskt har en poäng i. Jag försöker tex. hela tiden vara medveten om allt hemskt som händer i världen för att inse hur lyckligt lottad jag verkligen är. Men jag undrar om det inte är att lura sig själv. Jag letar en anledning till att jag inte får känna som jag gör för att jag har det så mycket bättre än så många andra, men jag vägrar inse att det inte hjälper. Hur mycket elände det än finns i världen som jag gör mig medveten om, gräver jag mig bara djupare i mitt eget. För då får jag ännu fler anledningar att inte få må som jag gör.
Samtidigt är jag så förvirrad över allt det här. För jag mår inte dåligt hela tiden så jag skulle aldrig säga att jag är deprimerad. Jag vet inte, det känns som att jag är deppad som de flesta är ibland, men lite oftare.
det där med att det finns folk som har det värre, och att man själv har det så bra och inte borde må dåligt är så jävla fel sätt att tänka så jag blir rädd. som jag tidigare sa, mår man dåligt mår man dåligt. det är individuellt, och ingen annan ska komma och hävda att man "gör fel" som mår dåligt, "bara för att man inte borde"
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.
600 klyschor senare så insåg du att det hela bara var en sån där tonårskris... om du inte tar livet av dig på vägen så växer du ur det garanterat... det är bara barnläkare i kamratpostens hjälpavdelning och "Stina" tre år äldre som aldrig hade nån lillesyrra som kommer bry sig.
jag ångrar mitt inlägg lite... ta åt dig av dom som vill hjälpa dig istället, kan va lite trist att va ensam :)
Ungefär så sadbutrue. Jag hade egentligen ingen poäng utan jag skrev bara hur jag brukar göra om jag känner mej lite nere sådär temporärt. Du har såklart rätt Shakes att en depression inte är så lättlöst, men det var som inte heller min poäng.
Men det var som en våg som sköljde över mig och jag insåg att jag är ensammast i hela världen ungefär. Tårarna bara sprutade och jag fick jättesvårt att andas. Hela jag skakar fortfarande och jag kan inte släppa tanken om hur ensam jag är. = Ångestattack ja..
"If I had my way with all these copycats and actors / They would all be caput like Tupac spelled backwards"
ha tålamod!det kommer gå över det lovar jag kompis!för att kunna må riktigt bra måste man oxå ha mått riktigt dåligt..one love
The pen is stronger than the knife,,
Nä jag släpper inte in någon på livet :P så det är du inte ensam om.... iof är jag väl påväg och börja göra det men jag är inte ens i närheten av och våga göra det =)
bom
Men hur börjar du släppa in personer nu? Hur gör man?
Folk pratar om att man måste träffa rätt personer men jag tycker att jag har gjort det men ändå inte lyckas. Det känns aldrig rätt..
Tiagone
så jag ska bara vänta eller?
Jag vet inte hur man gör... inte vara så rädd för att bli besviken börja lita på att ens kompisar är ens kompisar.
The last word in lonesome is me
Hur många man än har runt omkring sig så kommer man ändå alltid innerst inne vara ensam!
Knulla då känner du dig inte ensam längre, hjälper för mig alla fall. Vet inte varför de funkar men de gör de! ;)
Grattis, du har blivit ett emo
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.
å vad jag blir ledsen när jag hör sånt här, vill bara komma hem till dig på direkten och koka te!
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.
känns som om det var jag som skrev det där..
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.
Hitta någon att snacka djupa konversationer med. Jag kan bli riktigt deppig ibland och att ha nån att snacka med brukar hålla sånt borta.
Up and Atom!
ensam? du har ju whoa
LeeRoyJordanJr.7.2