Om barnuppfostran

Frågorna är ställd till alla som behagar svara inte bara föräldrar på whoa.

jag tror det ligger mycket i det.. fast samtidigt känns det som att man inte riktigt kan jämföra att försöka styra en partner som ändå är en "färdig" individ med såna medel som att försöka lotsa ett barn, som faktiskt behöver lära sig hur man beter sig, med maktmedel..

nu när jag läste lite mer så ser jag att jag håller med honom väldigt mycket..

har inga ungar ännu dock..

Nu är inte jag förälder, men jag har reflekterat rätt mycket just omkring barnuppfostran och synen på det.

Jag har kommit fram till ungefär samma sak som Jesper Juuls, att man måste bestämma men inte utan att förklara varför man gör saker, och självklart inte använda sig av psykiska och fysiska straff.

Det är förbluffande att se föräldrar i t.ex. mataffärer, när den klassiska "Jag vill ha godis"-situationen uppstår.
Antingen är det en skitsur förälder som skäller ut ungen efter noter och sliter som en galning, eller så är det en förälder som "köpslår", alltså låter barnet få godis utan några problem.
Jag har sagt till mig själv att om jag hamnar i den situationen så förklarar jag varför barnet inte får godis, och att tårar och bråk bara är slöseri med både min och hans tid. Alltså, inte låta ungen få godis men heller inte bråka om det med ungen, och låta barnet fucka ur om det är det barnet vill...då lär barnet sig rätt fort att det inte är värt att skrika och tjaffsa.

Sen är det inte så jävla sunt att folk håller på med sina bebisar/barn som de gör, bara för att de är små och gulliga och jag vet inte vad.

Nybbz P18

Ok vad tycker du?

Vad är det för fel med en metod? Om en metod hjälper dig att driva din barnuppfostran på ett konsekvent sätt så är det ju tusen gånger bättre än att du bara wing it (förutsatt att din metod inte inkluderar några destruktiva beteenden). Det jag har sett av ex Super-Nanny är att hon hjälper föräldrarna ta kontrollen över sina barn. Eftersom barn inte fungerar som vuxna kan vi inte alltid relatera - därför är det bra med en metod som är anpassad efter barnets förutsättningar, psykologiska och fysiska utveckling, etc. Självklart går inte det att jämföra med hur vi ska närma oss människor i vår egen ålder.

Dessutom har inte jag något ansvar att fostra min partner men jag har självklart det främsta ansvaret att fostra mina egna barn (om jag skaffar några). Då är det väl bra att jag har en någorlunda klar idé om hur jag ska gå tillväga. För när du står där och inte har sovit på fyra år så kanske dina improvisationer inte är så konstruktiva och pedagogiska som ditt barn behöver.

Jag är visserligen vän av metoder i allt. Det bringar konsekvens och konsekvens ger alltid framgång.

Jag gillar inte program som Super-Nanny...eller okej dom är jävligt underhållande..men i a f, dom behandlar ju kidsen som man skulle behandla en hund! Visst, jag fattar att pärona är desperata och metoder som inkulderar naughty corner och sånt funkar men vad är det egentligen för signaler man sänder ut till ungarna?

jag tycker det låter helt galet och oerfaret.
jag är inte mamma själv men har bonusbarn och vickar på dagis.

det kommer aldrig att utgå ifrån en gemensam synvinkel för vuxna och barn.
När en bebis föds så finns det väldigt många fel man kan göra och ännu fler teorier om deras inverkan på bebisen liv.
jag vet inget mer om d än nån annan,
men enkla fakta är att barn är små speglar av sin omgivning.
de är personer med växande personligheter och inte fullt utvecklade sådana.
Ett barn behöver därför ,bland väldigt mycket annat, gränser.
att låta ett barn göra som hon/han vill är att ge barnet ansvar i en alltför tidig ålder, däremot komemr barnet att testa sig fram till vad som är okej och inte och då behövs en sorts "belöning/bestraffning" metod för att göra det hela greppbart och motiverande för barn.
inget konstigt i det och inget elakt heller. det super nanny gör är att jobba intensivt med att skapa de gränserna som är nyttiga för barnen som gått överstyr pga deras föräldrars okunnighet.
d borde inte heta super nanny d borde heta englands topp tio mest inkompetenta föräldrar.

juuls har ju rätt i sak då det ju finns massor med föräldrar som helt saknar uppfostringsfilosofi som ändå lyckas uppfostra sina barn till att bli vettiga människor. jag vet för min pappa hade inte läst en enda bok om barnuppfostran och kollar bara på vilken underbar människa det blev av mig och min bror! haha.

men det är ju skillnad på att uppfostra ett barn och att gå i familjeterapi med sin partner, så jag vet inte om liknelsen som juuls använder faktiskt håller. att barn behöver en fast punkt i tillvaron för att bli trygga individer är ganska uppenbart men jag tycker att föräldrar kanske bord handla mer efter varje situtation än efter en viss mall för vad deras metoder säger. olika saker funkar vid olika tillfällen, det gäller väl att följa magkänslan.

restinpieces: tror du har missuppfattat hela artikeln.. läs om den.. han säger absolut inte att man ska låta ungarna göra vad de vill.. man ska vara en positiv ledare och argumentera med barnen om varför man sätter de regler man sätter istället för att bara säga att såhär är det punkt.. sedan tror jag inte att lite ansvar skulle skada de flesta ungar.. de är fan tåligare än folk tror.. inte så att en unge blir helt fucked för att man låter den vråla tills den inser att det inte hjälper i mataffären ett par gånger och säger till den vänligt men bestämt att det inte blir nåt godis idag istället för att slita ungen i armen och hota den med skamhörnan när man kommer hem.. tycker det låter vettigt..

jag är uppfostrad som en individ med egen vilja och egna tankar, så jag håller med. det är ett väldigt sunt synsätt.

det går att lotsa sitt barn till att bli en bra människa utan att bråka, bestraffa eller underkasta sig barnets vilja. det handlar bara om att man måste se ungen som en egen människa och låta barnet upptäcka själv att t.ex. tjat och gråt och skrik och bråk är onödigt och inte leder någonstans.

förstår barnet inte varför hans vilja inte följs så är det fel på dig och/eller din förklaring.

en annan viktig sak är detta:
ditt barn är inte en ägodel.

många föräldrar verkar ha svårt att förstå det.

Joel413 P23
han säger absolut inte att man ska låta ungarna göra vad de vill.. man ska vara en positiv ledare och argumentera med barnen om varför man sätter de regler man sätter istället för att bara säga att såhär är det punkt

Du har rätt ja borde läst nogrannare.
Det håller jag med om. Men risken att gå över i förhandling borde ju understrykas.
Att hålla i en dialog med ett barn är otroligt givande för båda parterna och så sunt som det kan bli.
Det är dock skillnad på att säga till ett barn att nu gjorde du fel, säg förlåt o gå o lek vidare- i stället för att bildligt få barnet att greppa konsekvenser.
Barn föds inte med ett blommande samvete och det ska man absolut inte utveckla genom att ge barnet skuldkänslor men genom att skapa konsekvenser för varje handling så barn lär sig ordningen :tanke-känsla-handling och inte känsla-handling-tanke lr något annat.

restinpieces F20:
Du har rätt. Till 100%.

restinpieces F20

Barn föds inte med ett blommande samvete och det ska man absolut inte utveckla genom att ge barnet skuldkänslor men genom att skapa konsekvenser för varje handling så barn lär sig ordningen :tanke-känsla-handling och inte känsla-handling-tanke lr något annat.


När ska man då sluta med att skapa konsekvenser för barnen,
och låta barnen skapa och uppleva sina egna konsekvenser? Vid vilken ålder alltså?

Intressant. Men lite märkligt resonemang ändå. Barnen är ju i en uppenbar beroendeställning av naturliga skäl och att helt ignorera detta lär inte vara speciellt bra. Det stämmer nog att folk ofta ser på barnuppfostran som en metod i större utsträckning än vad man ser på annat relationsbildande verksamhet.

Han konstaterar att om en vuxen person vänt sig till en psykolog och bett om en bra »metod« för att få sin hustru eller man att sluta bråka hemma så hade önskemålet betraktats som stört.

Fö. är det väl lite Super-Nanny över att gå till en psykolog med sina äktenskapsproblem etc. De flesta som söker sådan rådgivning kan iofs med fog betraktas som störda :D

Som vuxna förväntas vi inte försöka manipulera vår partner till underkastelse.

Men som vuxna förväntar vi oss att manipulera våra barn till underkastelse? Ser det verkligen ut så?

Jag jobbar på förskola (dagis som många fortfarande kallar det) och där arbetar vi mycket utefter dessa principer. Jag kan enbart säga att det är ett väldigt trevlig och givande sätt att agera med barnen både för oss vuxna och för barnen själva. En rekommendation är att läsa boken. Man får en del "aha upplevelser" och får ett helt nytt perspektiv på barn och relationen mellan vuxna och barn.

Eftersom min morsa var alldeles för ung när hon fick mig och brorsan, så hade hon lite speciella metoder. En jävligt effektiv metod var när jag för första gången ville ha nåt men inte fick, och började självklart att skrika och gråta. Morsan gick därifrån och lämnade mig kvar själv i centrum. En rätt rå metod men ack så framgångsrik. Det var min första gång, och min sista. jag var väl sex år.

aa-negation

Så länge barn är barn så har föräldern ansvaret och under hela den tiden ska man öva upp den förmågan, tanke-känsla-handling.
Det är något som sätts på prov på alla sätt o vis i tonåren till exempel då det också behövs, många har tyvärr som vuxna brister i det tankesättet (inkl. jag själv som jag fått jobba upp)
och kan försvåra en vardag på många sätt.

uppåt i åldrarna så är konsekvenserna ett faktum som barnen måste handskas med, i det stadiet ska föräldrarna vara ett stöd och inte ett straff men det är viktigt att skilja rätt och fel, att våga vara i konsekvensen och ta sitt ansvar, och få lärdomen att göra annorlunda nästa gång. vilket ofta handlar om att tänka först.

ett boktips som ger en bra bild i helhet och på djupet är "känslans intelligens" av Daniel Coleman.

Jag ska bli mamma om tio veckor :) Jag hoppas att jag kan hitta ett schysst och sunt sätt att bemöta och uppfostra mitt barn på, format utifrån barnets behov och egenskaper. Mitt barn ska INTE bli något socialt projekt.
Kärlek, tillit, gränser, konsekvens och sunt förnuft.. Med tillit menar jag också att våga lita på sitt barns förmåga att göra val och sedan lära sig av dess följder, främst då när det blir lite större.
Jag tror inte på någon övergripande metod som fungerar på ALLA barn eller på ett och samma barn i ALLA situationer, samtidigt som jag är helt övertygad om att konsekventa regler och handlingar är bland det viktigaste och det som skapar mest trygghet för ett barn. Konsekvent men inte rigid kanske förhoppningsvis blir min grej som mamma?

Jag vill avsluta med att säga till alla som inte har barn att passa på att njuta av er position som barnlösa. Nån sa till mig att det är bara när man inte har barn som man hävdar att man alltid vet allt om hur barn ska uppfostras. Jag känner igen mig lite, risken är att jag om tio veckor kommer att få börja äta upp alla åsikter jag har haft om hur barn bör skötas och uppfostras och plötsligt står man där och känner sig helt handfallen..

Shevi: Nån sa till mig att det är bara när man inte har barn som man hävdar att man alltid vet allt om hur barn ska uppfostras. Jag känner igen mig lite, risken är att jag om tio veckor kommer att få börja äta upp alla åsikter jag har haft om hur barn bör skötas och uppfostras och plötsligt står man där och känner sig helt handfallen..

Jag tror det handlar om att stick to the plan när skit börjar hända.
Alltså, man kan ha värsta utstuderade planen om hur man ska bemöta sitt skrikande barn i mataffären, men när det väl händer kanske man har bråttom, huvudvärk och man skäms inför alla andra i affären, och då bryter mot sina egna regler, och är därför inte konsekvent.

Man måste i såna situationer kunna säga åt sig själv att inte gå den enkla vägen, om man vill följa sin plan....och 9/10 är inte starka nog att lyssna på sig själva i såna situationer.

Manipulera ungjävlarna

Små barn kan aldrig helt sätta sig in i varför vissa regler behövs.
Jag vet inte om jag hade varit gladare om dagisfröknar, mamma och pappa suttit ner och försökt förklara varenda gång jag inte fick hoppa på en spisplatta eller springa rakt ut i en gata... jag vet bara att jag fortfarande hade tyckt att det sög att de begränsade min frihet, och jag vet också att om mina föräldrar inte satt stopp hade det i 9 fall av 10 lett till att jag varit en sämre person idag än vad jag är.

När det gäller tonåringar... Ja, jag var själv ganska hårt hållen under denna tid. Jag vill hävda att det i de flesta fall var bra, men det finns även tillfällen i livet då mina föräldrar definitivt överreagerat (särskilt farsan) och detta har inte varit bra varken för mej eller relationen med dem på längre sikt.

Min idealbild av en förälder, det jag hoppas själv kunna uppfylla, är föräldern som skyddar barnet då det är litet och lägger en mycket stark grund för barnet att stå på. Som i tonåren, när barnet börjar utveckla en egen personlighet, successivt kan dra sig tillbaka, låta barnet göra egna misstag, men fortfarande finnas där i nödfall. Jag vill och tror inte att mina barn ska bli samma sorts personer på något sätt, själv är jag och farsan helt olika. Men jag hoppas ändå att man kan ge barnen någon kunskap med sig i livet.

Angående diverse metoder, så har jag bara en sak att säga och det är: var konsekvent. Som Dr.Octagon påpekade är tillfället i godisaffären ett sånt tillfälle då en förälder bara måste vara konsekvent.
I övrigt tror jag det viktiga är VAD man lär barnen, inte HUR. Alla människor är inte bra föräldrar, oavsett hur många instruktionsböcker det skrivs.

alltså grejjen med böcker är super viktig för många kanske inte alla men dem säger inte bara hur man ska uppfostra sin unge utan tillför också otroligt viktig kunskap om alla perioder ett barn (generaliserat och grovt inringat) går igenom.
det är lättare för en mamma o pappa att ta alla utbrott som kommer i 4 års åldern om dem vet att d faktiskt är som det ska, den tidiga trotsåldern, och att alla existensiella frågor börjar hagla vid 4-5 års ålder osv. osv.

shevi
att man vet allt fram till att man är mamma är nog jättesant, som sagt är jag inte mamma men har bonus barn som jag vill tro att jag inte gör så stor skillnad på i det sammanhanget, men det är nog just den känslomässiga dubblemoralen som kan ställa till det ordentligt, "tough love"

men det är nog just den känslomässiga dubblemoralen som kan ställa till det ordentligt, "tough love"

Vet man om att det är det bästa för barnet, så ska det ju inte vara nått problem. Om vi säger att ungen gråter i affären, och man vet att man inte ska ge den godis hur mycket den än gråter, så är man bara blåst om man ändå gör det för att det är s.k. hjärtskärande när barnet gråter.

dr.octagon

det är faktiskt inte så lätt, alltså kanske inte största problemet då att neka godiset, men en unge kan ställa till me lagom prylar i affären så då kan det bli en kompromiss som att den får ett äpple lr nåt, det e svårt för då kan barnet tolka det som att "aha!så fort jag gör uppror så får jag åtminståne mer än vad jag hade från början!" 
medans en mamma tänker, "gud va bra nu e hon/han tyst och fick dessutom något nyttigt i stället" 

ibland är man trött och får migrän av det där skriket som man klarar av under ganska långa perioder men utan avbrott och släng in lite andra påfrestande omständigheter som en vardag så händer det lätt att uppfostra ungen inte prioriteras utan d handlar snarare om att hålla den nöjd o tyst..... 

restinpieces: Mitt förra inlägg tog just upp det med trötthet/migrän.

Hursomhaver, kan man inte ha öronproppar på sig när ungen fuckar ur så pass att man inte pallar det? För att visa att "dina skrik har ingen verkan på mig, jag kan t.o.m. fuska om du blir för jobbig"?.




Sen så har jag sagt att om jag nånsin får barn (gud förbjude) så kommer den inte se en mataffär föränn den fyllt iallafall 15, haha..

En sak jag kom att tänka på är att när jag pratade med min psykoterapeut så sa han att hjärnan inte uppfattar ordet inte. Vilket andra efter honom också sagt till mig.

Så att säga till någon tappa inte glaset och du får inte röra spisen blir i hjärnan tappa glaset du får röra spisen. Vilket kan ju förklara nyfikenheten kring just spisen. Då blir det tonläget och kroppspråket som får barnet att inte gå till spisen. Men nyfikenheten kring spisen finns kvar. Förr eller senare kommer barnet ta på den kalla plattan och glatt föra över handen på den varma plattan, tsst säger det. och barnet har fått genom egna erfarenheter lärt sig att inte ta på plattan. och förälderns tjat har varit helt i onödan.

är jag helt ute och cyklar?

AA: Menar du att en hjärna, oberoende av ålder, inte gör det, eller är det bara en barns outvecklade hjärna?

Sen lär man sig inte på riktigt om man inte kör trial and error, alltså bränner sig på spisen. Jag tror inte det spelar nån roll hur mycket man säger till barnet, eller om de uppfattar ordet inte, ungen kommer likförbannat känna på plattan.

oberoende ålder.

Det ni säger är ju åter igen, låta barnet inom rimliga gränser ta konsekvenserna av sina egna handlingar..
Med inom rimliga gränser menar jag alltså att om barnet typ vill hoppa från en bro så får den ju självklart inte göra det eftersom den antagligen inte överlever. Men att bränna sig på ett ljus eller bli riven av en katt för att man jagat den i en halvtimme dör man inte av.. Men man lär sig att inte göra om det.

 bli riven av en katt för att man jagat den i en halvtimme dör man inte av.. Men man lär sig att inte göra om det.

Eller så lär man sig att överlista kattens attacker.

Men ja, det är så man lär sig bäst...att få ta konsekvenserna av sina handlingar.

Det går inte att överlista en katt ;)

Det är förbluffande att se föräldrar i t.ex. mataffärer, när den klassiska "Jag vill ha godis"-situationen uppstår.
Antingen är det en skitsur förälder som skäller ut ungen efter noter och sliter som en galning, eller så är det en förälder som "köpslår", alltså låter barnet få godis utan några problem.
Jag har sagt till mig själv att om jag hamnar i den situationen så förklarar jag varför barnet inte får godis, och att tårar och bråk bara är slöseri med både min och hans tid. Alltså, inte låta ungen få godis men heller inte bråka om det med ungen, och låta barnet fucka ur om det är det barnet vill...då lär barnet sig rätt fort att det inte är värt att skrika och tjaffsa.

Håller med. Samma sak i situationen där ungen inte vill äta. Jag har sett många föräldrar som med vad som av många uppfattas som våld, sätter barnet vid matbordet och tvingar ungen att äta. Helt absurt uppförande.

Shevi: Klart det går...de är inte så smarta som de ser ut.