Svag vardagsångest

Svår fråga, jag tror det beror på hur dagen i fråga har varit.
Musik gör ett stort intryck på mig(en bra låt kan få upp humöret på mig ganska lätt), även hur folket runt mig agerar och hur lyckliga dem är spelar en stor roll.

En bra dag kan jag vara en 9-10, en dålig kan i värsta fall en 2:a.

ja e nästan aldrig lycklig eller ngt jag lever bara...... finns nästan inget som får mej på bra humör..


de känns typ som ja hade kunnat ge upp ALLT o inte ångra mej hoppa ner från en bro utan o ångra mej JA ni fattar..

Jag känner lite igen mig i Nejs inlägg. Men jag har accepterat läget och, precis som du, använder den till mycket kreativt.
Ångest känner jag ofta, men samtidigt mycket glädje och ilska. Jag är en känslomässig storm. Men det är skönt att känna, oavsett vad det är jag känner. Ibland får jag höra att jag är knäpp. Då ger jag dem fingret.

Jag är exakt som du. Alltid en smula nedåt. Det kan fan vara jobbigt och inte minst sagt störande i sociala sammanhang osv. Jag tror man får jobba med det varje dag så blir det bättre med tiden. För mig hjälper det att läsa mycket. Böcker om buddhism, om meditation och om att tänka positivt i allmänhet (KBT, kognitiv beteendeterapi i synnerhet), har jag märkt hjälper för att förändra mitt sätt att tänka.

Bara att komma på tanken att man faktiskt kan ändra på hela sitt sätt att tänka, vilket jag inte riktigt hade fattat gick innan, har fått mig att må mycket bättre och att tänka mer positivt. Man kan ju välja själv hur man vill se på saker och ting. Att gå och vara nere hela tiden är ganska orealistiskt egentligen och dumt. Meditation tror jag också är jäkligt bra. Man får helt enkelt ta tag i det och jobba med det så blir det bättre med tiden. Det är jag helt säker på. Men gör man ingenting för att ändra på det lär det inte hända nåt heller. Hjärnan är inte något statiskt, låååångt ifrån. Du knyter nya nervbanor hela tiden och iom det kan man alltså lära sig själv att tänka mer positivt.

ärs umgås med folk som är lika cyniska o bittra som du är men är medvetna om det och har hittat sin grej som de vet lyfter än. och den värsta ångesten o besvären måste det till lite kemi eller psykologhjälp (i mitt fall båda och) för att lösa så man hamnar på ett sunt plan av ångest ändå.. följer man alla dem stegen kan man bli nöjd med att vara onöjd. det är iaf jag 25 år gammal. tog ju bara 10 år o finna det läget... var också väldigt bra o få en diagnos på mitt psyke vilket psykologhjälp hjälpte mig med som sagt (har haft svår ångest, depressioner och har en konstant bipolär ådra som är genetisk).

johan: Jag håller med dig om att kognetiv psykologi är väldigt bra läsning. Tycker det har hjälpt mig förstå åt minstånne en del av min situation. Jag är inte berädd att gå med på att problemet endast består i något slags felaktigt tänkande, men det är klart att det är nyttigt att känna till koncept som självuppfyllande profetior och automatiska tankar osv. Jag har blivit av med en del problem av den sorten genom att läsa. Men jag tror min ångest beror på fler saker än bara det. Psykologin har en tendens att behandla ångest så ensidigt, som ett överskott/underskott av vissa signalsubstanser osv. Det är väl en koncekvens av viljan att försöka komma till något underliggande orsak som orsakar ångest. För mig är det ett intressant perspektiv, men jag kan också tycka att det missar poängen. Att ångesten, och allt som den beror på inte går att reducera till något så pass enkelt.

Buddhism är intressant och något som jag verkligen respekterar, men jag känner mig inte helt överens med vissa buddistiska idéer och sådär. Och jag tror att den typen av lidande som behandlas innom buddismen inte är helt samma sak som den ångest jag känner.

Peppis: va bra att du verkar må bättre nu. Vill bara kommentera på en sak. Jag är varken cynisk eller bitter. Och jag hoppas att jag inte uppfattas som det av folk.

"underliggande orsak som orsakar ångest"
haha..

ni får ursäkta min slarviga text, jag har tvättstugan
 

okidoki, för mig hänger ångest rätt mkt ihop me cyniskhet o bitterhet, hur definierar du ångest exact?

Peppis: Det är svårt att förklara tycker jag. Men ångest för mig är väl nedstämdhet, det har både en känslomässig och kognetiv komponent läste jag någon stans, och det håller jag med om. Medans cyniskhet tycker jag mer är en tendens att dra vissa typer av negativa slutsatser. Bitterhet är väl cyniskhet i kombination med en negativ inställning till sin egen situation. asså shit. jag höftar, men ungefär så. Jag menar inte ångest som tillexempel vid panikattacker. Det är derför jag skrev svag, och bakgrundsångest tidigare.

hm...förstår inte ett dugg mer från det du just  skrev och panikattacker är kortform för "panikångestattack". vet dock inte vad dehar att göra med "genrell ångest" o cynicism o bitterhet o göra..allt är ju exact samma sak.

Vid stark ångest, så tycker jag helt klart att man kan se det som ett neurokemiskt fel. eller vad man ska säga. och jag är väldigt glad att det finns psykofarmaka för folk som har det.

Peppis: Jag tycker inte det är samma sak. Det är möjligt att panikångest eller stark ångest är exakt samma sak som jag har bara att känslan är starkare. Det vet jag inte, har aldrig upplevt det. Har aldrig varit så pass deprimerad att det skulle kunna klassas som en klinisk deppression.
Jag tycker att man kan ha svag ångest utan att vara cyniker. Och jag tycker att man kan vara cyniker utan att ha ångest. Det är två helt olika grejjer för mig. Vet inte hur jag ska förklara så du förstår hur jag menar.

Nä, jag ångrar mig. Jag kan fan inte acceptera läget.

Just nu är det 5 kanske... för ett år sen var det lätt en 10a

3-4 kankse beroende på situationen...men de e fan inte ofta man känner sej riktigt glad..altid är de nåt skit som händer..

4 ftw

ja e en såndär 8.

fast skulle ja ta bort medeciner o kanske bara vrida tillbaka klockan så hade den som frågat fått på käften...

vissa av er kanske e konstnärssjälar, måste lixom hitta ett eget sätt att "rensa" på oftast kreativ utväg.
jag har fått höra att jag är det men än så länge räcker det av att bara försöka vara tacksam för varenda liten sak jag har i mitt liv. ...

Jag har varit där. .__. Det blev en hel del värre gradvis över ungefär ett år, tills det blev så illa att jag behövde medicin, då "lugnade" det sig.

Jag är nog en femma typ. Vad man än gör nuförtiden känns det som att det egentligen inte är ngt nytt som händer. Man kan åka bort, på konsert eller ut på ngn resa. Träffa nytt folk och allt såntdär. Vara trevlig och försöka ha roligt. Men allting känns ändå som samma sak, fast med nytt folk omkring sig, i en ny miljö. det är ändå samma känsla i grund och botten.
Och träffar man ngn tjej kan man ge sig fan på att dom är helt underbara och har alla flickvänsegenskaper i världen, men får man känslor för dom? Nej.

Jag mår liksom varken bra eller dåligt. Känns bara som man slösar bort tid på att gå runt och vara halvapatisk.

Z
Och träffar man ngn tjej kan man ge sig fan på att dom är helt underbara och har alla flickvänsegenskaper i världen, men får man känslor för dom? Nej.

hehe! du kanske behöver en helt insane helomvändning. Typ könsbyte eller flytta till en by i Indonesien eller nått.

känner igen mig. vad är det du har ångest över, är det bara en nedstämd känsla som ligger där hela tiden eller är det några speciella saker? för mig blir det lite som att det påverkar mitt synsätt på allting, och det tar ett tag innan jag får upp tanken i huvudet att "men tänk positivt för fan, sådär är det ju egentligen inte." kbt-steez liksom.
har läst att det skall vara bra att skriva ner alla sina negativa tankar och försöka ersätta dom med positiva, men vad sjukt töntig man skulle känna sig, typ som nån gruppterapi-junkie som går och högt repeterar mantran för sig själv i mataffären

Nej
Ja, men snart ska jag säga upp mig och börja plugga. Kan ju söka utbytesstudier i typ indonesien och bli den lilla byns enda ladyboy. Man får nog lite perspektiv på saker och ting.

eller så börjar man hoppa fallskärm och andra sånadär adrenalinsporter som alla livströtta 30+:are sysslar med.

garyowens: "vad är det du har ångest över, är det bara en nedstämd känsla som ligger där hela tiden eller är det några speciella saker?" Det är en nedstämd känsla som ligger där hela tiden men jag tror att den beror på specifika saker. Vissa väldigt konkreta saker, andra saker kanske ligger längre tillbaks i tiden och, till exempel, påverkar mitt sätt att tolka vissa saker. dvs gör att jag tenderar att tolka saker negativt.
Jag förstår vad du menar, ångesten gör ju att nya saker kastas i ett negativt ljus så att säga. Om man är deppig och får höra X så kanske man blir mer deppig av det, fast man inte skulle reagera alls om man var glad. Man kan ju komma i en slags zon.

Z haha. 30+ shit säg 40+ istället, det där lät läskigt,

nej P25

jag förstår dig jag e likadan, life's a bitch who alwyas bitchin' I need a time out!....

men det är som du säger drivkraften, klart jag inte accepterar skiten. "dissatisfaction bring change"... e man för stoned out för att palla göra något åt situationen så får man ju börja där, sluta punda o sen ta tag i resten...

har man ett jobb man inte trivs på, get a new one...

jag e asså långt under 0, jag får kämpa för att nå noll .. haha...livet är en komisk tragedi...

det här med fattig o rik, fuck cashen, klart det underlättar, men famför allt ska man vara bekväm i sin levands situation, för mig e det viktigt att ha tid med familj, vänner o sånt skit.... jag älskar att göra musik, skriva måla allt sånt, o jag kan verkligen inte tänka mig att sitta på volvo eller något sånt...

har alltid sagt fuck 9-5 men det finns softa 9-5 också...

man måste fixa det för sig aceptera aldrig att leva midre än ni vill...kämpa.

ångest är nog fel ord att använda för mig, en stark hunger är det som driver mig, och den hungern leder till ångest.

jag brukade alltid vara en 2-3 i flera ar, det enda som hjälpte mig var antidepressiva medel. nu är jag en 8-9 hela tiden. fast jag känenr att det finns liksom en spärr i sinnet eller vad man ska säga. den sätter stopp för tankarna som far för sig att ga längre än näsan pekar. det är riktigt riktigt svart att förklara. tabletterna har inte gjort mig blast, dom har helt enkelt gjort det svart för mig att koncentrera mig pa mina tankar. det kunde jag göra när ajg var deprimerad och hade olika angestsyndrom.. fast det var ocksa dom tankarna som gjorde mig bitter, cynisk, hatande, angestfylld, ledsen, självömkande, livrädd. och allt det där som jag kan klara mig utan.

nej jag väljer hellre att vara psykiskt beroende av piller än att vara psykiskt beroende av mig själv.

2-3 menar jag i som att 5 skulle vara neutral och under det skulle vara nerstämd-deprimerad, över skulle vara glad-lycklig.

angestsymptom/sjukdommar skulle det vara förresten, jag skriver alltid fel pa dom tva orden.. sa nu vet du det!

har just börjat läsa en bok som heter "Sluta grubbla börja leva" i den svenska översättningen.. jävligt ball titel och den verkar vara vettig som fan... står att vissa kallar den metoden de använder ACT (Acceptance and Commitment Therapy) för "tredje vågens KBT"... de tar upp en del österländska perspektiv där också... jag tror detta kan vara en bra bok för många att läsa. Jag har bara börjat läsa den så kan inte säga så mycket om den men metoden går ut på "acceptans, engagemang och medveten närvaro". Att man ska acceptera och leva ut sin ångest istället för att försöka motarbeta den ungefär... Finns att låna på biblioteket och rekommenderas!

Jag är nog en 6:a-8:a generellt nuförtiden. Fast för ett tag sedan var jag nog en 4:a

fan har kommit i en jävla svacka, är nog fan inte mer än en 3-4 på mig.

Har den känslan att jag springet i ett hamsterhjul, kommer ingenstans, vet inte varför jag går upp ur sängen. 
Känns som det är söndag hela veckan

eller hur. inget mål i livet

för 1-2 år sen kände jag inget som helst olycka eller ångest. Men nu på senare tid har vardagsångesten genomsyrat dom flesta plan i mitt liv.

Kanske 50% av min närmaste vänskapskrets är mer eller mindre deprimerade, man blir som man umgås?

känns som jag står i kvicksand, ju mer jag försöker ta mig ur ju djupare sjunker jag.

har inte läst några inlägg förutom det första. om det är ngt som du vet är destruktivt i din tillgång bör du styra upp det, tex en dålig relation.  sen kan kognetiv terapi vara jättebra då du lär dig att tänka i posetiva banor. det ska inte behöva avar det normala tillståndet att känna sig lite småångestfylld. men det är nog viktigt att du får lite seriös hjälp så du blir av med det. jag har sällan ångest men när jag har det blir jag helt handlingsförlamad typ, det e inte behagligt alls. detta är ju något som går att råda bot på, tänk på det!lycka till!

Hm, det är sällan jag har dåliga dagar så 8 låter rimligt.. Visst kan man vara less men det brukar ändå finnas något som jämnar ut dagen ;s

YoL -> Man blir inte som man umgås... eller jo, det blir man visst. Men i första hand och till största grad så dras man till folk som är som man själv!

Och om man råkar bli gladare längre fram blir det naturligt att umgås med folk som är på lite mer liknande ställe som man själv kommit till.

Fan, alltså... det är "terapi" det handlar om. Terapi är ett jävligt löjligt namn. Men man måste hitta en väg. Man måste hitta och se möjligheterna att det går att må annorlunda. Det tar tid. Men man måste börja söka någon gång om man vill bli gladare och kunna uppskatta livet som det är för just en själv. Sluta sträva efter glädjen på andra ställen. Den finns och har alltid funnits inom dig själv! Det handlar nada om utamstående faktorer. Egentligen.

Fan va löjligt det låter asså... hahahaha... :D Det känns som man bara rabblar upp massa clichéer... Det bästa är nog att läsa böcker... det är då man får en djupare insikt i alla clichéer och inser att det stämmer.

För mig har kognitiv terapi funkat och jag har inte läst många sidor av det, men bara att bli medveten om konceptet och idén är upplysande. Buddhism är också intressant... Osho kan jag speciellt rekommendera! Inte för att han är buddhist men man kan sätta det i någorlunda samma fack. Osho är 2000-talets Jesus kan man säga.

Samhället vi lever i nu är ju fan designat för att göra folk deprimerade och få de att tro att "lyckan ligger i nästa köp" å all den skiten... Hela skiten är åt helvete men man kan vara glad ändå och förhoppningsvis ha kompisar som känner likadant! :D :D :D

Det är sjukt... För nästan ett år sedan så tyckte jag att jag hade kört fast. Tagit fel väg lite väl många gånger i rad. Slösat bort pengar på skit och inte blivit lyckligare för det. Sedan dess har jag jobbat med min vardagsångest genom att läsa lite då och då... lite nästan varje dag. Och har liksom sökt... jag är en sökare och drömmare.. Och nu börjar jag märka att mina ansträgningar och min önskan om att bli gladare och hitta inre harmoni gör skillnad... Det tar tid för hjärnan att fatta... att lära sig. Jag känner ingen enorm skillnad... eller jo, egentligen är skillnaden enorm.. men jag lever inget annorlunda liv. skillnaden är att jag blir inte går runt och är konstant låg och tar minsta lilla motgång som välrldens undergång. Den där vardagsångesten som ger en huvudverk är nästan helt borta känns det som... ag skrattar åt det istället. den kommer ju tillbaka med jämna mellanrum men då försvinner den nästan lika fort när jag kommer på mig själv att nu tänker jag helt knasigt igen. vad fan håller jag på med liksom? Det man lär sig tror jag är att få koll på sina tankar, sin inre dialog, och blir mer medveten om hur det är att tänka konstruktivt. Det är jag själv som väljer hur jag mår. Man är en lat, rädd jävel och det är jag fortfarande, men har blivit mycket bättre. tar inte livet på lika stort allvar längre. Jag är väldigt nöjd med det jag har också... och främst av allt... jag aktar mig väldigt noga med att jämföra mig med andra. Jag tar mitt liv i min takt och jag är jätteglad över att jag har hela livet på mig att utvecklas. Nu låter jag som en patient eller nåt kanske som måste jobba och stå i dagarna i ända med min åkomma men så är det inte... snarare känner jag mig välsignad, som om jag har hittat en dörr som leder ut i friheten... och det blir lättare och lättare att hitta dit ju mer jag läser och tar till mig kunskap... finns hur mycket som helst att lära sig.. till slut blir man väl upplyst :D Sitter på ett berg och njuter någonstans i Indien... yeah

Meditation och avslappning! Har ni märkt att man spänner kroppen ganska mycket och kanske håller andan t o m? När man kommer på det och slappnar av och andas så mår man mycket bättre. Bli medvetna folk!

Det känns som om kognitiv beteendeterapi i kombination med psykofarmaka skulle vara till stor hjälp för mig. Pendlar mellan mild och svår ångest, har gjort det i många år nu och det gör att jag har väldigt kämpigt med att orka koncentrera mig och uträtta saker såsom jobb och plugg, ja även vardagliga saker som att städa. Visst finns det dagar man kan känna sig riktigt lycklig men det är sjukt sällan, och lyckan överskuggas ofta av rädslan för att den skall försvinna och att jag ska bli olycklig igen. :P

i den verkliga grund och botten är jag nog en åtta. Men saker har hänt som har format mitt psyke under åren, vilket gör att min grundinställning numera står på 5-6 kanske. Sen kan människor runt om mig antingen lyfta mig så högt som 8-9 eller så lågt som 2-3.

efter att jag fick min kroniska åkomma så är jag alltid nere runt på ungefär 1-2

Jag tror inte så mkt på psykofarmaka... visst är det säkert bra i vissa fall men det kommer aldrig lösa några problem bara dämpa dom..! tycker man ska göra allt för att undvika medicinering... men lite löjligt av mig att säga eftersom jag inte har gått på det själv men har personer i min närhet som gör... verkar dessutom som hela sjukvården och framförallt psyksjukvården är heeelt oorganiserad... inget verkar funka; folk får fel mediciner, får nya mediciner hela tiden osv osv... inga instanser samarbetar osv... SKITSYSTEM! 

Jag tror inte heller att enbart psykofarma får problemen att försvinna men det skulle vara skönt med en tillfällig dämpning av ångesten så att man lättare orkar gå till roten med problemet, t ex genom KBT.

Mdma i en droppställning som du har med dig överallt skulle nog funka bra

Kallemio: hehe tåls ju att prövas! Lite krångligt på t-banan och så bara.

varför inte nån variant på den här, t. ex!

alla ser det dom så att man måste ha ett "lyckligt liv", lycka e nått som kommer och går och avlöses när man gör något bra, känner någon positiv kännsla.
alltså med lycka menar man då att man alltid ska nyligen gjort något bra eller ha någon positiv kännsla för att hela tiden vara lycklig... man bör itne se livet som någonting där man måste uppnå vissa saker för att känna sig "lycklig", annars blir strävan som en sorts religion där strävan hela tiden är inriktning mot att känna sig bra, eller, med andra ord: ha som mål i livet att få det medlet hjärnan släpper ut som belönings ämne så ofta som det går.

rehab kanske?