Familj före allt?

Inom Islam prioriteras gud före familjen. Så fick jag iallafall lära mig i skolan, och så har jag fått det förklarat av muslimska vänner.

Själv har jag inte riktigt någon utstuderat prioriteringskarta, det beror helt på vad det handlar om tycker jag. Får bedömas vid varje tillfälle.

xavante: För religiösa kommer gud givetvis först, även inom kristendom och judendom etc. Det var underförstått.

För mig går familjen absolut först, men det är för de betyder mest för mig och vi att har en grymt bra kontakt allihopa. Men har man inte har det behöver man ju knappast välja sin familj i första hand. För du har ju knappast någon skyldighet att göra det. Okej, de födde dig men det kunde knappast du påverka.

vilka andra människor kommer du närmare än din familj?
jag skulle dö för att rädda min familj. jag hade inte levt nu om det inte vore för vad min morsa gått igenom.

Folk som jag har disskuterat ämnet med har blivit helt chockade när jag berättar att jag inte älskar min famlij.
"Hur kan du inte göra det? Det är din familj, ditt allt"
De är inte mitt allt. Det är ingenting för mig egentligen. Det bestämde jag i väldigt tidig ålder.
Men det varierar ju från person till person, vill ni att era familj ska gå först så visst. För mig går familjen inte alls.

Dr.Octagon X25
Det har jag aldrig uppfattat som något självfallet. Inte fått lära mig att det är så inom alla religioner heller.

afflaf: Människor som jag delar värderingar med. Människor som jag umgås med på daglig basis. Människor som förstår mig, etc etc

Tror du din morsa skulle bli glad om du dog för hennes skull? Hon valde ju att skaffa dig av en anledning.

xavante: Hela grejen bygger ju på att tjäna gud allsmäktige och att gud går före allt etc etc. Man tillber ju gud, vilket ändå betyder att gud är viktigast av allt.

Hela prylen med familjegulligull känns mest som en konstig reklamkampanj som tv3, skurt och kinderägg plitade ihop i början av det galna 80-talet. Varenda jävel lovpirsar sina familjer, berättar hur de skulle agera mänskig skyddsväst utan att blinka och att familjen alltid placeras varsamt i första rummet.

De egentliga bevisen, att folk agerar efter hur de resonenerar och skryter, tycker jag lyser med sin totala frånvaro.

Själv gillar jag min familj, men sätter inte dem, per automatik, som första prioritet. Visst, min lillasyster, som är en fantastisk människa, kommer alltid relativt högt upp på min lista, men som någon sa tidigare, det handlar om bedömningar från fall till fall. 

Hur som helst finns det alltid en person som toppar mina listor år efter år. Personen är jag, numero uno, the big cheese, så klart..   

Vad precis innebär att "familjen går först" ?

Förutom de ganska dumma exemplen med att folk skulle dö för sin familj - om du blir bjuden på middag av morsan men redan är bortlovad, väljer du då att ändå dra till morsan för att familjen går först? Förstår inte alls vad resonemanget handlar om.

det beror helt enkelt på vad man har för syn på sin familj och vad man har för värderingar, jag skulle göra allt för min mamma precis som jag vet att hon skulle göra allt för mig.

SunTzu P22

är nog mer att ställa upp när man verkligen behövs och göra vad som helst för sin familj när de behöver det. inget som används på en daglig basis precis.

Att säga att man inte älskar sin familj va ju nåt man gjorde när man va 13, uttråkad och rebellisk. Men de flesta är väl lite äldre än så här?
Självklart behöver man inte gilla sin familj......men de är trots allt de enda i hela världen som älskar en villkorslöst

Har inte haft någon kontakt med min far på 10 år så jag antar... nej jag sätter inte familjen framför allt.

Det talar dock emot sig självt eftersom jag ser det så med resterande familj, alltså mor och syskon.
Jag skulle i teorin dö i deras ställe om man drar det till extremer.
Varför?
För att jag helhjärtat vet att det är likadant från deras håll, jag tror inte man kan lita så fullkomligt på en vän eller någon annan som inte är av samma blod.
Blodsbandet är väl något större än den fysiska biten, en sorts själslig kontakt (om man vågar säga det ordet) som är större än vårat rationella förstånd.

Jag tror iaf inte att familjen bara är något slumpmässigt genetiskt band som råkar passas ihop vid en födsel.
Det går jupare, eller längre, eller högre än det bandet man har till utomstående människor.

Att säga att man inte älskar sin familj va ju nåt man gjorde när man va 13, uttråkad och rebellisk. Men de flesta är väl lite äldre än så här?
Självklart behöver man inte gilla sin familj......men de är trots allt de enda i hela världen som älskar en villkorslöst

Yeah, jag är 20 och kan fortfarande säga att jag inte älskar min familj. Men vadå, bara för att min mamma/bror/syster kanske älskar mig, ska jag då vara tvungen att älska dessa tillbaka? Jag har inte bett om deras kärlek.

sweet_angel89 F18
"men de är trots allt de enda i hela världen som älskar en villkorslöst"
Man måste inte älska sina familj, alla i alla familjer älskar inte varandra. Det finns säkerligen massor av folk som älskar varandra villkorslöst utan att ha något blodsband.

haha det är nästan tragiskt att läsa vissa inlägg..

Jag säger som jag ser det;
Kommer man från en bra familj som ger en stöd och alltid ställer upp, så förstår man varför familjen går före allt.

Andra kan stå nära, men ingen är så nära som personerna man växt upp med och spenderat större delen av sin barndom med. Mina bröder har lärt mig allt jag kan och mina föräldrar har gjort så mycket för mig, så mycket så att en vän aldrig kommer att kunna komma före.

Jag sätter min familj först pga respekt, kärlek och tacksamhet.

Det beror ju på.

Älskar man familj och har ens familj alltid varit där för en så ja, då går familjen före allt.

Men så är det inte riktigt för mig, Min närmaste familj, mor och syskon går före allt.

finns ingen villkorslös kärlek, sluta upp med det uttrycket. Vad hände med villkoret om personens existens, om bara i fantasin? Kan ju inte älska om det inte finns någon att älska.

Kan ju inte älska om det inte finns någon att älska.

Säker på att man inte kan älska någon som dött?

Men så är det inte riktigt för mig, Min närmaste familj, mor och syskon går före allt.

Är det inte det som är ens familj? Resten är släktingar.



Jag läste det Suntzu skrev och en familj tror jag har överseende för en, om man har råkat dubbelboka sig eller bara inte kan komma till platsen.

two_grand

Föreställning om en existens finns kvar, i fantasin eller hur?

att familjen skulle älska en villkorslöst är ju knappast sant.. jag har en familjemedlem som jag föraktar och långt ifrån älskar.. och hon älskar inte mig eller resten av familjen heller för den delen.

för mig går inte familjen före allt.. jag säger som Rocky.. ni har ju era prioteringar helt fel! Familjen kommer och går - vänner består! :)

skämt åsido.. jag ser inte varför familjen skulle gå före.. för många är det nog så, men personligen är jag inte så close med min familj. Visst älskar man familjen men inte villkorslöst.

Det handlar väl också om att man spenderat mycket tid med sin familj, dvs. ens familjer har förmodligen ställt upp för en, och sedan har det (i vissa/många fall) utvecklats till god vänskap, och goda relationer där man utbyter olika saker. Långa relationer med vem som helst, typ 20-åriga, bör man ju värdesätta, och inte negligera när man flyttat hemifrån och börjat leva sitt egna liv. Det tror jag det flesta känner.

Men måste värdera någonting över något annat? Nej, det får man väl bestämma själv, och det är väl olika för olika personer (då inte alla haft goda relationer med sin familj).

det där låter som en costra nostar grej

cosa nostra mena jag

nilsL: i mitt fall har jag spenderat mer tid med mina närmsta vänner än med familjen.. men din poäng kvarstår.. om det är så att man umgåtts mycket och nära med familjen så är det klart att det utvecklas starka band.

Jag älskar min familj. Men det går verkligen inte att fantisera ett krisögonblick där jag skulle tvingas välja mellan familj och kompisar. Inte heller välja mellan Mamma och Pappa..

Jag värderar min familj VÄLDIGT högt, och de har hjälpt mig genom livet så mycket, och alltid funnits där, även om man har gjort något dumt. De finns alltid där för en, något som verkligen är sällsynt hos en kompis (nu menar jag verkligen 100%).

Så mellan familj och kompisar är det nog 50/50.. eller nej.. eller.. Eller orkar inte diskutera ^^

Allt är relativt. Min kärlek till min familj är väldigt stark just för att jag fått väldigt mycket kärlek tillbaks. Jag kan förstå att det finns folk som bara fnyser åt tanken för att känna någon större gemenskap med sin familj.

Mitt sätt som jag blivit uppfostrad är att finnas där för min mor och mina bröder. Ta efter min mor och finnas där för mina barn som hon har gjort. Jag älskar min mor för det för hon har gjort och visat vilken uppoffring man kan göra mot andra. Som tacksamhet för det så älskar jag henne villkorslöst tillbaks.

Mina bröder är två personer jag vuxit upp med och vi har något gemensamt och det är våran kärlek till våran mamma. Med det bandet som vi delar så har vi då även kärlek för varandra.

Btw så lika mycket som jag älskar min mor så hatar jag min far.

:)

Vännerna framför allt. Familjen kommer rätt långt ner på listan, av olika anledningar.

Jag vet inte. Jag är kluven. Visst, jag gillar min familj ganska mycket, och jag skulle vilja säga att jag älskade dom. Men faktum är att alla i min familj har stark samhörighet och samma värderingar och ideal. Jag är lite av en outsider. Jag gillar min familj, och älskar dom också antar jag. Men familjen kommer absolut inte i första hand. Absolut inte.

jag gillar min familj (föräldrar /syskon), men jag känner inte att jag är skyldig mina föräldrar något för att de valde att skaffa mig, jag ser inte min familj som det vikigaste i livet som alltid går först.

har alltid tyckt att den där blinda familje-dyrkan som de flesta har är lie obehaglig, och i mina ögon ofta osund.

det här är någo som folk verkligen inte verkar förstå och vissa blir helt provocerade.
Jag har tillexempel valt att inte träffa någon släkting  på mammas sida på väldigt många år, inte för att de direkt har gjort mig någonting eller så, men jag har ingenting gemensamt med dem, och känner inte att jag får ut så mycket av att sitta och umgås med folk jag inte har roligt med, inte kan diskutera saker jag är intresserad av med, och så vidare, så varför skulle jag då vara skyldig att göra det bara för att vi är släkt?

ok, skillnaden på vänner och familj är att om jag är hur svinig som helst mot mina vänner så komer de till slut att lämna mig. Min famlij däremot hade aldrig lämnat mig, men det är nog rätt individuellt iof, va man har för relation till sin familj.

sweet_angel89: jag tror det är just det Misery_chick menar med osunt. Att folk kan bete sig hur de vill/göra vad de vill, för när det kommer till familjen så blir man alltid ursäktad.

förlåt Misery_chick för att jag tolkar fritt här :)

Filbunke P21

ja där har vi ett exempel.

även om jag mer syftade på den sektiga insällningen vissa har, att man MÅSTE vara jättetajt med sin familj, för "egentligen"
 är de det enda man har, eller att man står i tacksamhetsskuld till sina föräldrar, som om de skapade en av något annat än egoistiska skäl, osv osv.

Misery: mm, jag håller med..

I min familj är vi nog en ganska rak motsats till exemplet i topicen.. en gång sa jag till min morsa: DU morsan, allt det här snacket med att man skulle offra sig för familjen, jag kan faktiskt inte lova att jag skulle ta en kula för dig.. jag skulle nóg inte det.
Morsan sa: Nä men självklart, om någon skulle komma och skjuta mot mig, tror du inte jag hade sprungit och gömt mig bakom dig så också !? " heheheeh ; )

Jag ser det lite som att jag har två familjer som binds samman till en stor. Först finns ju mina föräldrar, alltså min ursprungliga familj och sen min "egenvalda" familj dvs. sambo och dotter.

Älskar givetvis mina föräldrar men inte på samma villkorslösa sätt som jag älskar min dotter på. Tror bara man kan älska sina barn på det sättet, kravlöst liksom.

Men ja, för mig kommer familjen före allt.

ILLINI_DUDE
Det är iofs fullkomligt logiskt även om man älskar sin familj megamkt, att en äldra tar en kula för en yngre men inte tvärtom.

min familj sätter inte mig först,. och jag sätter inte dem först. vi är ingen tight sammanhållen familjeidyll och de är bara o inse faktum.

självklart skulle jag hjälpa dem med allt om ngt händer, men lika mkt som mina närmaste vänner.

I fattigare länder där regimerna är korrumperade, lagen är ett skämt och staten är synonymt med förtryck, så är familj och vänner som står för den sociala tryggheten. Därav de starka banden, la familia.

Här i väst så utgår vi från relationen till våra nära och kära. I min kultur (detta omfattar egentligen dock inte mig och min syster eftersom vi vuxit upp här) så ställer man upp blint, oavsett vad, för sin familj/släkt, just med argumentet att man är släkt. Det ifrågasätts inte. Även värt att tillägga, att man även behandlar näst intill alla frågor och kriser som ett kollektiv, och fokusen ligger inte på individens behov.


Jag vet att jag kommer få ett helvete (speciellt från min mamma) när jag exempelvis gifter mig, då jag illa tvunget kommer få bjuda ett gäng människor jag varken har någon relation med, mer än att vi är släkt på långt håll. Och att det hade varit väldigt fult och opassande av mig att inte bjuda, för vi är trots allt släkt.

Erkan,
både jag och min morsa är väl ologiska då.