Vi hedningar

Vi hedningar

Jag är inte religiös men på något sätt har jag alltid ansett mig stå över dessa religiösa människor utan att ha befattat mig med dem. Jag har sagt: "jag behöver inte läsa dem där böckerna, de säger mig ingenting".

Där gjorde jag mitt första misstag. Jag har nu befattat mig med en del av de religiösa tegelstenarna och jag har lärt mig massor från dem. Framför allt historiska saker, men också kännedom om folkgrupper, kännedom om kulturer, språk, tankesätt, och värderingar för att nämna några saker.

Givetvis är det ju så, att det är ett naivt antagande att avfärda något man inte fördjupat sig i. Att säga att dessa religioner har medfört krig, det är ett fakta men egentligen ingenting annat än en observation, och i mitt tycke, ett mellanstadieargument i diskussionen "varför religion är dåligt" som vi sekulära svenskar gärna drar igång.

Med tiden har jag hört argument framför allt från oss sekulära svenskar, som inte är särskilt förstående (liknande det påståendet jag nyss nämnde om religionskrig). Till synes håller vi ofta uppe en front av accepterande, och vilar på en humanistisk ateism som rättesnöre. Men även där vilar ju en villfarelse, det blir som en religion i sig. Ett indoktrinerande. Detta särpräglar vissa delar av alla religioner, och det är synd och skam.

Nog anser jag då att vi är hedningar, vilket vi beskrivs som i många religioner, ett icke lärt folk, framför allt ligger vår acceptans för lågt. Nog har vi lite religion i våra skolor, men jag tror svenskar skulle må bra av att ha fördjupat sig i åtminstone en religiös text i sitt liv. Må det vara en koran, må det vara en bibel. Saken är inte den, utan snarare att man ska ta in den information som många människor förkunnat vara pålitlig på samma sätt som man läser andra intressanta texter. De är inga idioter som skrivit dem här texterna, även fast man givetvis kan hitta saker att tvivla på.

Huruvida Gud är inblandat i det hela tänker jag inte kommentera, jag har själv ingen gudstro, men det är ett faktum att människans sätt att hantera återgivelserna under tiden av utveckling till våra moderna böcker har varit undermåliga. Det tycker jag motiverar varför jag kan komma med påståendet att vissa delar av de religiösa texterna kanske är för extrema, och inte lika pålitliga som andra delar.

Men nog om det. Jag har gjort mina observationer. Jag anser att vi har ett problem någonstans, där många människor nu "slipper undan" det som tidigare ansågs ligga som en väsentlig del i vår stomme som levande människor i denna värld. Vi plockar ut en dålig del ur religionen (eller ur "folket": en intolerans) och kan nu förkasta de delar som har varit utvecklande (moralbegrepp, individuellt/universiellt ansvar, återkommande reflektion av vår omvärld, återkommande studier av en bra och tänkvärd text), för att vi inte längre har tvånget.

Håller du med om det här? Är "vi hedningar" intoleranta? Hur ska vi utbilda våra hedningar, när det inte finns givna instutioner för detta? (Jag menar att skolorna inte räcker till, ja.) Sartres existentialism menade på att det är nu när vi förkunnat Gud som död, som vi får ta på oss det verkliga ansvaret. Hur har har vi axlat den rollen egentligen? Tar vi vårat ansvar?