Åldersångest

Livet är vad du gör det till, låt aldrig nån annan säga annorlunda!

klart det är. Livet är gräjt! Alternativet till att bli äldre är astrist. Fast det är ändå inte helt kul att bli gammal... jag vill inte bli en "sån"

Bli inte "sån" då? ^^

Sluta tänk så mkt på vad andra tycker eller inte. Lev ditt eget liv och gör saker du trivs med så kommer du att leva livet lyckligt och dö med ett smile, ;)

Det är inte åldern som gör skillnaden, det är mentaliteten.

fast det handlar verkligen inte om vad andra tycker, det är oviktigt (så länge man inte skadar någon annan). Det handlar mer om att jag ser hur folk i allmänhet tycks varit livliga, hoppfulla individer som sen tycks utvecklas till vuxna och rätt trista. När tappar man gnistan och hur? Framförallt - skräck om det händer en själv.

Det händer alla till en viss del, det kallas att "bli vuxen". Plötsligt går man från att softa med polarna i en fast och trygg miljö där cash, mat, tak över huvudet osv är täckt från att jobba själv som ett svin, leta partners, börja odla bebisar och ha skallen full av "måsten". Se till att bli rik och gör vad du vill istället så slipper du mkt av den här skiten.

*till

klart att det handlar om att bli vuxen. Det är en naturlig del av livet, men ibland så bara hatar jag detl. Jag längtar inte direkt tillbaka, men heller inte till nästa dag. Låter buttert och komplext kanske, men klockan är trots allt lite mer än bara barnet (och jag har fortfarande sett ångestfotot på facebook).

Ibland vill jag bara samla hockeybilder några dagar till!

Vet du vad hemligheten är? Sluta fundera så mkt. Bara "go with the flow" och skit i allt annat. Fokusera på nuet och ta en dag i sänder. Visst, livet var fett som shorty men orka vältra sig i nostalgier, de kommer aldrig tillbaka ändå!

men "go with the flow" hur länge då? Vakna upp och vara 40? Olika åldrar ger olika problem, livet var inte alltid fett som shorty (kanske mindre komlicerade problem dock). En dag i sänder ja, men hur länge då? Trodde det skulle vara mer spännande att vara vuxen än en hög räkningar och rynkan!

faaasiken vad buttrig jag är!

Ålder är bara en siffra, som sagt, alla dör nån dag, kan lika gärna vara imorrn för dig om du har otur. Skit i allt sånt där, gör saker du trivs med och låt dagarna gå. Vill du realisera drömmar så jobba för det, inget kommer gratis i livet. Man får kämpa för allt. Sen är du nog säkert också bara inne i en av många av livets olika faser där man grubblar över existensiella frågor och funderar på en massa och tro mig, det går över, ;)

ja, det kan nog stämma. När man är 24 år (och 3) funderar man över exestensiella frågor. Jag vet att du har rätt. Jag jobbar som bara den i alltid, varje dag och hela tiden för att nå mitt mål. Fast så kommer den här kvällen när jag bara vill stanna upp och vara 14, smygröja och ha noll ansvar! Jag gör saker jag älskar och trivs med och ska banne mig inte klaga egentligen. Det sover vi på och nya tag - varje dag (:

Jag gjorde en tråd om det där för ett tag sen, men då var jag ju dum i huvet. Har märkt att på whoa gäller det att hålla med. Gillar folk org12 och jag säger att jag inte gillar han så är jag dum i huvet.

Men till saken, jag funderade lite på det där och insåg att det är ju bara en siffra. Jag menar jag är 20 (ser ut som typ 17) Här på jobbet finns en kille som är 27 som på fullt allvar ser ut att vara 19.

Så vem bryr sig, det är insidan som räknas hur vidrig man är

Tycker iof inte att du ska hålla med om du inte gör det... eller?

Klart ålder är en siffra, men när kompisar gifter sig, skaffar barn, man tappar kontakten med folk som man trodde skulle finnas där hela livet, när man slutar känna igen gamla klasskompisar etc. - då blir det påtagligt. Ska man redan börjat uträtta "viktiga saker"? Ska man redan vara igång med det? I grund och botten tycker jag att det kommer som det kommer, ålder är bara en siffra (se jag håller med!), man är det man gör så gör något du tycker om osv... men ibland vettni.... lite ångest!

deSe: jag tror du måste börja försöka se fördelarna med att åldras också. det finns inte en chans i världen att jag skulle vilja vara arton, eller för den delen tjugo igen. bara om jag fick veta då vad jag vet idag, men inte annars.

Så ta dig en lång allvarlig funderare på vad du vill göra med ditt liv.
Lägg upp mål och kom på idéer för hur du ska nå dom.
Starta.
Fortsätt.

Fan, jag brukar ju starta en sån här tråd varje år lagom till min födelsedag, nästa vecka alltså. Det får utebli i år.

Jag "städade" kylen idag. Det är snyggt och prydligt där nu och jag tycker om det. Det här med åldersnoja är ju bara svårt tills man kommer över den där tröskeln för livet man hade innan. Det vill säga man slutar dricka sig full varje gång man dricker alkohol och man börjar hänga mer hemma med sin respektive.

Ibland kanske man har parmiddagar, även om jag är principiellt emot dessa då tvåsamhet inte är ett nog kriterium för att vara vänner. Ungefär som folk som har barn tvångt måste umgås, något jag fått erfara och hata på senare tid. Föräldrar och andras barn är vidriga.

Man kan nog känna att man förlorar mycket frihet när man blir äldre. Jag fick precis för mig att jag hellre vill flytta till Dublin än bo här där jag bor nu. Eftersom att jag har massa "bagage" är det inte lika lätt längre. Jag kan inte packa mina kläder i en väska och bara dra som jag kunde förr. Med ålder kommer ansvar. Typ räkningar och ofta någon annans åsikter att ta hänsyn till.

Det är nog naturligt att få lite noja över att man blir äldre, särskilt då man blir påmind om hur det var innan. De flesta av oss har nog fina minnen från att vara tonåring, det var ju ganska lätt och roligt.

känner med dig deSe. jag har alltid önskat att jag var äldre, eftersom jag alltid varit "yngst i gänget" osv, längtat tills jag skulle bli 13, 14, 15, 16, 17, 18.. folk har alltid blivit förvånade över att jag inte är äldre än vad jag är, har sett fram emot den dagen de inte längre blir chockade liksom. men sen när jag fyllde 19 för snart ett år sedan tog det stopp. hade bara ångest!

kommer på mig själv dagligen med att tänka att jag tog studenten i våras fastän det var förra våren, känns som det var igår när man ser på bilder från när man var 16 osv. för min del handlar det nog om det där ständiga längtandet efter att bli äldre nådde sin gräns liksom, insåg plötsligt att jag aldrig längtat efter att bli äldre än 18. sen också i min ålder går allt så fort, från att vara en liten skolunge som klottrar på bänkar, röker hasch och har en massa galna drömmar så plötsligt har alla ens vänner bil, jobb, lägenhet, hund, sambo och dessutom använder de tandtråd och yada yada you name it. även om du är några år äldre än mig så tror jag att det där pågår då också, att allt går så fort liksom.

tror inte att det är åldern i sig man är rädd för, utan mer att man känner en stark ovilja till att tryckas in i en roll som inte passar en. med en viss ålder kommer faktiskt, vad folk än säger, vissa förväntingar på en och en viss roll, och om man inte vill anamma detta finns det alltid folk som kommer tycka att man är lite konstig eller omogen.

äh, hade kunnat skirva hur mycket som helst om detta men det blir nog bara tjatigt :)..

funkar nog tyvärr inte hur mycket folk än säger att ålder bara är en siffra osv, det gäller nog bara att inte försöka hitta tröst till det, för det är nog bara att lura sig själv. bara typ, embrace it. det är en del av livet liksom. hellre känna så än ingenting alls. försöka leva i stunden och inte tänka för mycket på imorgon, tiden brukar gå lite mindre fort då.. :)

Det finns uppenbarligen många kriser i livet. Bli vuxen krisen är ju den värsta jag stött på än så länge. Man kastas ut ifrån gymnasiet där man inte tänkte ett dugg på sin framtid, fokuserade på studenten då man gick ut och var kung för en dag.

..Sen då.. sen stod man där som ett frågetecken och fattade inte riktigt vad man skulle göra. Man hade inte längre skolan att luta sig tillbaka på, visst kan man läsa vidare men då blir det minsann mer vuxet. Man ska läsa på eget ansvar, inte kan man skolka eller slösa tid som man gjorde i gymnasiet.. ah just det sen ska man givetvis skuld sätta sig också så man får det jävligare när man är klar.

Sen allt man vill hinna med. Alla har vi våra tidsplaner; vid 24 - ha studerat språk 1år utomlands, vid 25 - påbörjat min utbildning, vid 30-35 - skaffa familj och ha en stabil grund att stå på osv...



Vad gjorde ni när ni gick ut gymnasiet? Var ni en sån som stannade av något år och bara dröna hemma, skaffa ni ett jobb eller kom ni in på er nya utbildning direkt på hösten?

Det är jävligt farligt att gå arbetslös och inte vara sysselsatt, det är då man får såna här kriser, så länge man känner det går framåt så är det ju rätt lungt.

Jag har ändå inte fastnat i någon direkt kris. Efter gymnasiethar hann jag vara arbetslös ett halvår (så jäkla bortkastat), jobbat några år samt pluggat. Förra året fann jag mitt kall och påbörjade den utbildning jag nu går. Så man kan ändå säga att jag hunnit göra en del, men det går ändå för fort på något vis.
Jag avskyr att inte känna igen folk längre och glömma bort namn på gamla klasskamrater. Min mamma brukade säga: Hmm, vad var det nu han/hon hette, när jag kollade på hennes gamla foton. Jag kunde aldrig förstå hur man kunde glömma något sådant, men nu... jorå! Senil?

Illsnidig - precis som du säger - man har en del mål som man satte upp för sig själv en gång i tiden, men som inte har uppfyllts. Å andra sidan har jag gjort en del andra saker som jag inte hade räknat med och som ändå varit likvärdiga.

Det som ändå gör livet intressant är att man inte vet vad som väntar. Fast ändå otäckt att framtiden är så oviss. Tänk om det är poänglöst liksom... du bara trampar framåt helt poänglöst.

Candide - jag saknar också den tid då det räckte att stänga dörren till sitt rum, ropa hejdå mamsen och sedan fly all världens väg wherever. Det är ett sånt ständigt pusslande och planerande att vara "vuxen". Fast jag skulle ändå aldrig någonsing mer vilja gå tillbaka. För dom insamlade erfarenheter livet ger är - på gott och ont - värt resan.

Fast faaan den dagen rynkorna kommer...

deSe

Nu vet jag inte hur gammal du är men du har hunnit med bra mycket mer än vad jag gjort. Faktum är väll att jag känner att jag inte hunnit gjort något speciellt vettigt alls sen jag gick ut. Det är riktig ångest det.
Ja om det är så att vi dör och bara försvinner så är det ju ganska poänglöst, men det kan vi inte veta säkert förens vi är där. Antingen försöker man ha kul eller så har man det inte medan man lever. Det är ju självklart vilket man föredrar.

Ack, förutom att det är smärtfyllt att se tiden rusa förbi så finns det en sak till jag är lite insnöad på. Ju äldre man blir, ju mer förfaller ens kropp! Det är inte nog med att man blir vuxen mentalt, man blir det fysiskt också, och det är fan inte roligt.

Rynkorna du pratar om är ju ändå bara början. Alltså, den dagen jag vaknar upp och tittar mig i spegeln och ser en oattraktiv 40 åring som inte orkar springa så där fort i trapporna och gör sitt bästa för att kamma över den ständigt växande kala fläcken på huvudet. Fan, jag vet inte vad jag ska säga om det, det är en hemsk tanke och jag kan inte se mig själv som en "sån".

Vad frustrerande det måste vara att känna att kroppen inte orkar lika mycket som den gjorde då man var ung? Att behöva oroa sig för prostatacancer och diverse andra åkommor och sjukdomar som träffar en när man blir äldre. tappa minnet, förlora synen och hörseln och försöka kompensera detta med stora glasögonen och hörselmanicker som man ändå förbli halvdöv med.

Vad frustrerande det måste vara om man inte har funnit en partner än. Ja menar visst jag förstår hela grejen med "det är insidan som räknas", men utsidan spelar ju också roll.
Man har ju hört folk säga det förut, att vad man ser som attraktivt ändras, men nej. Jag köper det inte, att vara ung kommer alltid vara vackert och tvärtom. Det går liksom inte, det är en sak om man varit tillsammans med personen sedan många år tillbaks, då denne var vacker. Vid det laget har man ju växt ihop till viss del. Men att ragga upp någon då man är 40 bara för man inte vill dö själv, det går inte i min värld.. känns så tragiskt på nått vis.


Är det bara jag eller känns det som man blir mer och mer apatisk ju äldre man blir? Ens tempo saktar ner, man nöjer sig med mindre, man gör mindre...allt blir mindre, mer neutralt, grått, likgiltigt. När man var ung ville man ut och ha kul varje dag, och när man blir gammal blir man glad när grannen kommer över på fika en dag i veckan.

Man är aldrig för gammal för att ta sitt liv.

fulfrihet

varför skulle man vilja göra det?

"Det är vad man gör det till", är väl så. Liktväl känns på nåt vis ofrånkomligt jobbigt att man de facto sakteligen går mot den där finala avstängingen, olustigt att allt kognitivt ska måsta tvärslockna om en sexitio år sådär.

Att man glömmer saker som klasskamraters namn är ju inte så konstigt och har inget med ålder att göra. Det är bara inte lika viktigt längre. Människor som du inte umgåtts med på flera år och kanske inte stog så jävla nära ändå är inte så viktiga; hjärnan prioriterar information. Jag kommer fan inte ihåg alla mina kursares namn på utbildningen som jag går nu; vi umgås inte privat och har inget gemensamt förutom utbildningen vi går på.

Mycket utav de 'måsten' som kommer med åren är helt valfria, och man slipper dem om man vill. Det är en fråga om prioriteringar. Jag bestämde mig rätt tidigt för att jag inte ville ha så mycket utav vuxenlivet; villa, ungar, volvo, 9-5 och smygmobbning mot den som inte har ett sommartorp, parkettgolv och tillräckligt stor platt-TV. Fuck that shit, vill inte ha det. Vill inte umgås med folk som snackar om sina barn och oroar sig över karriären. Jag hatar auktoriteter så alla fall där det finns en chef är påfrestande. Hela 'stabilt vuxenliv' grejen intresserar inte mig. Jag vill göra min skabbiga B-hiphop, dricka bärs med polarna, filosofera om livet och spela datorspel.

Så det har jag gjort de senaste 9 åren. Gått från ströjobb till strökurser (som jag misslyckas med) till soc till ströjobb. Druckit fulsprit å skrivit musik å gosat med hunden. Så mycket slacker man kan bli. Har fått ge upp mycket för den livsstilen. Har aldrig några pengar, alla mina kläder är lagade, bor i en skitlägenhet. Men jag har haft mina vänner, min musik, min bärs å min hund. Å ibland någon mycket yngre brud som tycker det är tufft att jag skiter i allt (i två månader eller så, sen brukar de fatta att jag inte är en hård outsider med streetcred utan bara en slacker som skiter i det mesta). Klassiskt slappt studentliv, kan man säga. Mycket polare i studentföreningar, så varje år kommer det ett nytt gäng studenter som vill festa bort några år, så det är aldrig brist på folk att umgås med.

För ett par år sen så började jag tröttna lite på det. Inte för att jag ville bli 'vuxen' mer än tidigare utan för att uppoffringarna jag gör blev mer kännbara. Är trött på min skabbiga lägenhet, trött på att aldrig ha råd med nya kläder, trött på oron över om ekonomin ska gå ihop. Så nu pluggar jag systemutveckling relativt seriöst(fast jag skriver det här på lektionen), inte för att jag gillar det utan för att det ger bra pengar för relativt lite lidande. Kommer fortsätta göra musik som aldrig blir spelad, spela för mycket datorspel, och festa för mycket även när jag är klar. Kommer dock få göra det lite mindre, och i en finare lägenhet.

Poängen med den här jävla historien är att det går att prioritera sitt liv annorlunda än 'mallen' för ett vuxet liv. Jag är ingen knarkare (har aldrig tagit något annat än alkohol), bohem eller outbildad loser(observera att jag inte jämställer att vara outbildad med att vara loser). Jag har bara valt att prioritera andra saker i mitt liv än karriär och materiella ting. Och nu när jag känner att jag vill ändra mina prioriteringar lite så betyder det inte att jag måste bli svensonvuxen.

Dont worry.

Be happy.

Och att bli äldre betyder inte att man måste bli slapp å fet (rynkor vet jag inte om man kan göra något åt). Jag är snabbare, starkare och mer uthållig än någonsin tidigare. Mycket mer disciplin att träna än när jag var yngre.

Uncle Sam är min nya förebild

rock on

UncleSam P29

Dina 9 år låter lite som mina 3år varit sen jag gick ut gymnasiet.. jag är dock bara 22 men känner att jag vill ha lite mer pengar på fickan nu, främst för att det kostar lite att få ett miljöombyte (läs flytta ifrån min hemstad). Min slackerlivsstil funkade rätt bra för mig i ungefär 2år, men det är en bräcklig tillvaro. Så fort många utav mina vänner flyttade till andra orter och började göra saker utav sitt liv började även jag känna en viss press. Någonstans på vägen där försvann glädjen i att slappa, säkert knutet till någon "jag vill inte bli ensam kvar i den här hålan" känsla.

Jag känner mig knappast redo att axla ett fullgott vuxenliv med att var det förknippas med, men jag vill ha pengar på fickan och jag vill känna att det går lite framåt iaf. Så i våras började jag försöka ta tag i tillvaron, fixa mina gymnasiebetyg som jag mer eller mindre försakat när det var meningen jag skulle pluggat. Planerar skriva högskoleprovet till våren och förhoppningsvis i höst åka 1år utomlands från och med nästa höst, sen söka in på någon skola när jag kommer hem.

I mitt fall handlar det väll kanske mer om att jag måste kunna finansiera min slackighet, då jag inte kan nöja mig med mindre längre. Mer eller mindre slacker kommer jag väll alltid vara, det är ju min personlighet. Men att vara det i en liten stad man avskyr och dessutom alltid vara utan pengar är inte roligt i längden.

problemet är ju disciplinen, efter X antal år av slackighet har jag tappat bort den, eller jag kanske aldrig hade den från början, jag minns inte. I vilket fall som helst är det svårt att sätta sig och göra saker även om jag verkligen vill det.


Distansstudier här men det är är egenterligen också min "lektionstid" =/

Vi har ju blivit programmerad av samhället att vilja sträva efter vissa saker och när folk i vår omgivning ständigt jobbar åt det hållet samtidigt som man själv gør något helt annat så är det ju inte konstigt att man funderar øver vafan man pysslar med ibland.

Jag hade bra gymnasiebetyg och skulle egentligen plugga vidare men sedan råkade jag åka till Australien och inse hur underbart det var att bo fem pers i en etta vid stranden och dricka vin varje dag. Efter ett tag blev man ju less på det och gjorde något annat.

Nu befinner jag mig i Norge før tredje gången på lika många år och lever livet samtidigt som jag är vuxen genom att førsøka spara pengar åt något som jag inte har en aning om. Kanske slutar som som de två tidigare gångerna med att det blir før kallt och jag flyr till varmare bredgrader eller så kanske jag stannar på mitt jobb som är ett av få jag har haft i mitt liv där jag faktiskt trivs.

Jag søp bort min portnyckel før tre veckor sedan och har fortarande inte gjort något åt det. Min säng har haft ett brutet ben sedan jag flyttade in i børjan av juni och jag fick igen løn førra månaden vilket betyder att jag är nästan pank i 16 dagar till men vafan, det løser sig alltid.

Sålänge man är positiv och trivs med vad man gør så fixar sig det mesta.

Äh livet blir bara bättre ju äldre man blir.

Victoria F27

Njae du. Motivera varför livet skulle vara bättre som skrupplig och trött 50åring jämnt emot frisk och kry och frisk 20åring?

Bulla är ju att åldras ensam, annars är det ju helt ok :)

BC99 P25

Och dem allra flesta utav oss åldras ju trotts allt ensama ;)

Usch, jag har också åldersångest, och jag är TJUGO. Men det beror väl mycket på att folk som "lyckas" idag är så jävla unga, och den pressen är nte lugn.

Jag har börjat känna mig fett i takt med tiden. Tror det handlar om att bara hitta en balans och umgås med folk som hjälper en att hitta den.
Jag har vänner som är 33 år och har fyra barn och ändå röjjer loss på krogen och så har jag vänner i tjugoårsåldern som bestämmer vad de ska äta varje dag hela veckan redan på söndagkväll, och som lägger undan pengar och gillar myskvällar. Det handlar ju bara om inställning. Jag kan vara den bittraste, mest realistiska, tråkigaste tjejen i gänget eller 14-åringen som snattar lösgodis på seven eleven och klottrar i busskurer. Det går att kombinera. Spänn av bara.

Som LoRia sa, så handlar väl det mesta om inställning. Att variera sitt liv gör inte heller saken sämre, antar jag. Jag är bara 18 år, men ser ändå fram emot att bli äldre. Jag ser fram emot att bli 21 så jag kan köpa mina egna öl, jag ser fram emot att bli 25+ och flänga runt och göra massa trevliga saker i världen och (förhoppningsvis) ha råd med det och lite till. Jag ser också fram emot att få bli en 45-taggare med eget hus och garage där jag kan påta på med mina egna grejer och kanske bygga något kul.

Jag känner mig inte hotad eller får ångest för att andra lyckas så unga. Eller..okej då. Det gör jag visst, på sätt och vis. Saken är bara den att jag endast är avundsjuka på deras tillgångar, för jag skulle hellre leva med normal svenne-lön än att kämpa som en jävla idiot (där jag kanske måste ha läst flera krävande utbildningar som jag inte orkar med) för att ha pengar till allt det där "ingen annan" har råd med. Jag är lat, jag vet.

Att komma på en grej och bara sälja vidare skiten, som Facebooks grundare Mark Zuckerberg exempelvis. Vore jag han skulle jag sålt skiten och levt på det istället för att visa omvärden vilket snille han är, som dessutom lever snålt som fan. Vad vill han med livet?
Jag tror knappast Mark bara "åh, jag vill skapa ett socialt verktyg som hjälper folk att hålla kontakten med personer dom känner" utan att ha ett vinstsyfte i bakhuvudet.

Däremot är jag rädd för att jag bara känner såhär nu, när jag fortfarande är i utveklingen. Om 10 år kanske jag ser livet som världens pest och pina och inte finner motivation någonstans. Jag förstår att man kan bli narkoman som vuxen..

jag hade ingen åldersnoja alls, 40 år kvar till pensionen och kände mig rätt ung.
sen kom en jävel på jobbet och sa "jo, men om 15 år är du 40".
...efter det kände jag mig inte ALLS lika ung, det vill jag lova.

Orka oroa sig över hur mycket äldre man blivit, har inte tid med sånt larv. Njut av livet och ta väl hand om dig själv så. Om det är något jag inte lider av så är det det här med att åldras. Som många andra man känner som i princip fick "psykbryt" bara för att dom fyllde 30...

Eller bli som "tanten" på mitt jobb som brister ut i gråt så fort hon börjar prata om hur gammal hon är. Och det händer i princip 3-4grr i veckan känns det som!? Där kan vi prata åldersnojja av rang, inte lätt att snart bli 60 tydligen?

Nåväl...

Misery_chick

sen kom en jävel på jobbet och sa "jo, men om 15 år är du 40".

..och du var bara tvungen att dela med dig? Nu känner jag mig inte alls lika ung längre heller.

Illsnidig

HA!
det tänkte jag inte ens på, förlåt!