En Jävla Kris

Jag tror inte cannabis är den enda anledningen till detta. _möjligtvis_ katalysatorn

Skönt att du mår bättre, det är nog inte så konstigt att det känns svårt att komma tillbaks till ditt gamla liv. Man måste ju träna på i princip allt för att bli bra (bortsett om man har nån talang då). Jag tror du måste träna på såna saker som du inte kunnat göra medans du mått dåligt. Ta en sak i taget, stressa inte upp dig och sådär. Tids nog kommer det nog gå lättare och lättare.

Vad jag vet så står det på en hel del ställen om hur farligt cannabis är. Sen så tror jag rent personligen precis som din läkare att du lider av "överkänslighet för cannabis som vissa har". Precis som att vissa kan dö av att nån öppnar en jordnötspåse i samma rum som dom, det behöver ju inte betyda att jordnötter är farliga sådär rakt av.

dewilicious P21 självklart, men han sa att samma sak kan hända om man har vart med om ett trauma . det var ju helt klart cannabiset som utlöste min kris.. hade jag inte rökt så hade det med största sannolikhet inte hänt, inte ens senare i livet.

som dewilicious säger, ta det lugnt. Jag tror att många i din situation får en galen hype över livet, när saker och ting går bättre. De får hybris, och hastar igång med tio projekt samtidigt. Det är gött att må bra, men jag tror fortfarande man måste gå igenom det och låta allt ta sin lilla stund. Och med ångesten...ångest är skrämmande, men försök att bli kompis med den. Acceptera att den finns där och försök göra något åt den, istället för att motarbeta den och få ångest över ångesten.

Jag tror snarare du söker en ursäkt och det råkade bli ditt rökande av cannabis, men jasg orkar inte gå inte mer i diskussionen så jag önskar dig lycka till istället.

dewilicious P21 är lite trött så missförstod dig lite men.. kunskapen om att cannabis kan göra så stor skada är ju tex mindre än om att en jordnötsallergiker kan dö om han/hon stoppar i sig en hel jordnötspåse. Sen är det klart att cannabis i 99% av fallen inte är lika skadligt som det var för mig.. men du förstår vart jag vill komma.

hahah, en polare fick också sån panikångest/depression efter att ha rökt :D
verkar vara riktigt hemskt!

hoppas det går lika bra för dig som det till slut gick för min kompis :)

Antingen kan man jobba sig me sin panikångest i evigheter eller så får man Xanor utskrivet så är all ångest borta efter 30 minuter, det har du mitt ord på gosse.

Mr_Whatever
Benso är fan ingen lösning om man har panikångest, det lindrar tillfälligt bara. Försök få KBT och kanske någon antidepressiv medicin istället, benso brukar man få för att lindra insättningssymptomen men jag tror inte att någon läkare skulle skriva ut enbart benso åt en och sen låta en gå på det hur länge man vill. Inte så kul sen efter man torskat på det och läkaren inte vill ge en mer...

Tyvärr får man faktiskt jobba med panikångesten ett tag för att bli av med den, ingen medicin gör jobbet åt en.

ter-g2
Jag hamnade i ungefär samma situation som du, fick min första panikångestattack när jag rökte hasch förra året. Det var heller inte första gången för mig och därför blev jag så förvånad, det hade alltid gått bra när jag rökt innan och så helt plötsligt satt jag där och trodde att jag skulle dö av en hjärtattack eller något. För min del var det visserligen inte så förvånande att jag fick panikångest med tanke på hur jag hade mått innan, har haft det rätt struligt och så men PÅ kan man få utan att nödvändigtvis haft en jobbig uppväxt. I vilket fall som helst så var det cannabisen som utlöste det för mig.

Det var ju ett helvete i början precis som du säger, man vet inte vad man har har fått eller hur det fungerar och det gör ju att man blir ännu mer rädd för ångesten. Alla symptom du skriver om kommer ju ur ångesten, man kan få allt möjligt av den skiten. Det är väldigt lätt att få andra psykiska problem vid panikångest, depression eller GAD t.ex. som jag fick båda två.

I vilket fall som helst så är det ju inte helt lätt att komma tillbaka till ett "vanligt" liv efter något sådant, men till att börja med så tror jag att man får ta lärdom av vad man gått igenom och acceptera ångest som en naturlig del av livet även om den inte behöver vara lika påtaglig hela tiden. Tror inte att det är någon bra ide att förtränga det som du skriver, se det hela som en erfarenhet istället. Nu vet du hur det är att må skitdåligt och då kan man börja uppskatta saker och ting på ett helt annat sätt. För att kunna acceptera och lägga det bakom sig måste man ju må bättre till att börja med, först när man känner att man inte längre är mitt uppe i skiten kan man bli starkare av det.

Jag har precis som du en hel del ångest kvar men den går att leva med och man kan bli av med en hel del av den, det krävs ofta lite hjälp bara. Vet inte om du får någon nu men det kan ju vara värt att kontakta vården igen för att jobba med de problem som är kvar. Bara för att du mår bättre betyder inte det att du mår helt bra och det är nog inte bra i längden att gå runt med den där ångesten som finns kvar, om inte annat så är det ju jävligt jobbigt att försöka fungera normalt varje dag med den. Boka en tid på en öppenmottagning och berätta om de problem du har kvar och hör vilken hjälp de kan ge dig, ofta kan man ju få en samtalskontakt i alla fall eller någon typ av medicinering.

Nu blir det lite långt känner jag men det är bara att hojta om det är något du undrar över, vi tycks ju ha hamnat i samma båt du och jag...

ter-g2

Vad du upplevt är skrämmande likt det jag upplevde själv när jag gick i gymnasiet (jag gick dock i 3:an). Rökte gräs, vilket fuckade upp mig på samma sätt som det gjorde med dig. Fick gå i terapi i ~6månader men efter det kunde jag i alla fall gå ut.

Innan det hade jag legat inne på mitt rum med släckt lampa, knappt ätit, sov till 4 på dagarna för att jag inte kunde somna på nätterna eftersom jag låg och mådde så hemskt dåligt. Orkade inte göra något alls, kände mig som en ett mentalfall och trodde allvarligt att jag var ett.

Vad det handlade om i mitt fall var en traumatiserande upplevelse som byggde upp enormt mycket "inre stress" som min psykolg kallade det. Detta ledde till att jag som inte visste vad som hände trodde jag blivit mentalt sjuk så jag blev både deprimerad och fick panikångest, något som f.ö är det värsta jag upplevt.

Berättade bara för psykologen om att det började efter jag rökt gräs, aldrig för mina föräldrar, har inte sagt nått om det än idag.

Det var en otroligt jobbig tid för mig och även om jag vart kapabel att äta och gå utomhus rätt snabbt (5-6månader) så kände jag fortfarande av overklighetskänslor, panikattacker osv i säkert 1½år till, om än i mycket mindre skala.

Nu är jag 22år och räknar mig själv som frisk (det har gått 2½~3år). Känner inte nått utav detta längre, men jag är ärrad utav upplevelsen. Tog länge innan jag kunde skratta åt humor som innefattade droger igen eller ens prata om något drogrelaterat. Mådde så otroligt dåligt bara av blotta tanken. Min syn på livet så här i efterhand är också helt annorlunda. Tror jag mognade något enormt under den här tiden på gott och ont.

Mår lite dåligt över att min skolgång blev uppfuckad dock, jag har inte fixat till allt än heller. Tack vare den där jävla piece pipen så var jag frånvarande på studenten, fick ett samlat betygsdokument med 900p istället för 2500 och är tvungen att läsa upp allt detta skit nu. Jag har utvecklat en "smärre" fobi emot droger och medicin också, skulle säkert inte klara av att drogas inför en operation utan att flippa ur totalt. =/
Redigt straff för att man var ung och dum men å andra sidan kommer jag nog känna en enorm lättnad när jag väl fixat till det igen. Ser fram emot det väldigt mycket.




Summan av allt jag skrivit är ju att det kommer bli bättre och bättre tills du vaknar upp en dag igen och känner att du är dig själv igen. Det är möjligt det lämnar sina spår, och du kommer få jobba med det ett tag till men till slut ger det sig. I slutänden kanske du till och med blir en bättre människa.

Bäst jag tillägger: Jag tog ingen medicin, pillar eller något annat läkemedel under sjukperioden. Panikångest och deppresion kan gå över utav sig själv. Så om du verkligen, verkligen inte behöver det, skippa pillren.
Det funkar som halstabletter, du mår tillfälligt bättre men löser inget så snart är smärtan tillbaka så du måste poppa fler pillar..

mic_styles och illsnidig. Tack så jättemkt för de bra svaren.. för mig så hade jag mest panik ångest dom 2-3 första månaderna(för mig är panik ångest när man blir så uppspelt att man hyperventilerar).. det gick senare över till en slags avdomnad i kroppen¨, ständig overklighetskänsla och psykisk kollaps. Jag kände absolut inga känslor, ingen hunger ingen trötthet, ingen glädje.. jag skrattade men det kändes inget. Jag började oroa mig för framtiden(som jag iofs fortfarande gör) en annan sak jag kom ihåg var att jag oroade mig för hur mkt jag hade sovit, hur mkt hade jag ätit, hade jag gått ner i vikt?.. jag var helt fokuserad på hur min kropp fungerade samtidigt som jag hade fruktansvärd ångest och bokstavligt talat knivar i ryggen.. jag kan inte förstå hur man kan få så ont i ryggen.. varje sekund var smärtsam.. men jag kunde inte gråta eller släppa ut mina känslor.. för jag hade inga.. ett rent helvete.. :(
man säger att man inte ska tycka synd om sig själv .. men i det fallet så kände jag typ att det var nån som ville att jag skulle ha det så.. att just den här grejjen hände av en orsak. Min sommar blev förstörd av tinnitusen jag fick, var det inte det ena så var det de andra..
idag så går jag om ettan och klarar mig bra, inte sämre än nån annan även om jag inte e på topp. Det är väldigt svårt att summera hur det var och dessutom veta när och hur jag kände efter så lång tid.. man måste vara med om de här sakerna för att förstå vad det handlar om.. kanske låter klyschigt men det är så det är. Det är ingen snyft historia. just nu så trivs jag ändå hyffsat bra med livet. Jag får korta glädjekänslor då och då som är väldigt viktigt för mig tror jag.. men samtidigt så har jag precis som illsnidig säger en helt annan syn på världen.. en skev verklighetsbild som jag tror har hängt med sen ångesten började vilket jag hoppas blir bättre.. för det är inte så jag upplevde världen innan.. men jag tycker att jag har fått bra hjälp av er där uppe med liknande erfarenheter,, tack ännu en gång.

Inga problem. Jag tror inte att jag helt återställt mig än om jag ska vara ärlig, jag mår väldigt bra nu men jag tror det kommer kunna bli ännu bättre med tiden. Det samma tror jag gäller för dig.
Att man får en annorlunda och nästan lite "konstig" syn på livet efter upplevt något så upprivande är nog inget konstigt, jag tycker dock att den känslan har avtagit mycket för mig på senaste året. Att det känns lite "konstigt" alltså. Tror att ju längre bak i tiden händelsen hamnar, ju mer kan man verkligen släppa det "på riktigt"... eller så kanske man bara vänjer sig? Vilket som, det känns bättre och bättre och det är väll vad som är viktigt.

Jag har blivit varse om att knepet till att leva "normalt" (som man gjorde innan) är att inte tänka så mycket på allt. Sluta det frenetiska "hur mår jag just nu?" tänket som ständigt repeterar sig i huvet. Man behöver inte känna efter hur man mår helt tiden, det leder bara till oro.
Det är ju inget konstigt att man tänker så efter att ha mått väldigt dåligt en längre tid men som sagt, ju snabbare man kan släppa det desto bättre. =)


Lycka till med studierna mannen, det kan vara segt att ligga efter (tro mig jag vet - 22år och läser gymnasiekurser, inte kul!), men det finns inget som säger det alltid kommer att vara så. Bara att plugga på, efter studenten väntar vuxenlivet och då är du "ikapp" med alla andra igen. Vad läser du för program föresten?

tänker inte alls på hur jag mår.. det blir bara naturligt hur man upplever saker, så stort problem är det ju faktiskt inte;)

går it gymnasiet.. så det heter IT tror jag ;P men jag har aldrig varit så nöjd över en skola som den.. jag är inte ens trött efter skolan. jag känner mig nästan aldrig uttråkad eftersom man alltid har datorerna med sig. Förra året så gick jag en pluggskola och linjen samhäll och jag kan säga att jag hellre hade gått i graven än att gå kvar där..:) alla f.d klasskamrater har skitmkt läxor och går jättelånga dagar. Typ hälften i min klass nu är 91or(som jag) så det känns jävligt skönt.. känner inte direkt att jag är efter. idag gick det väldigt bra på en redovisning och en klasskompis hjälpte mig med en hemsida som skulle vara klar till imon, detta gjorde mig lite gladare.. det kanske finns ett ljus i slutet av tunneln som man brukar säga.. Piz

Vadå, en nojja som hänger kvar i flera dagar, klassas det so PÅ?

Lepra

Vadå, en nojja som hänger kvar i flera dagar, klassas det so PÅ?

Nej, inte om du bara har det. En panikattack får drygt hälften av alla människor någon gång under livet, men det är skillnad på en panikattack och paniksyndrom där det senare i princip upprepade panikattacker och en oro för att få nya.

Den egentliga diagnosen ser ut så här:
"Diagnos
(Enligt DSM-IV)

En avgränsad episod av intensiv rädsla eller obehag, där minst fyra av följande symptom utvecklas hastigt och når sin kulmen inom tio minuter:

1. Bultande hjärta eller hastig puls
2. Svettning
3. Darrning eller skakning
4. Känsla av att tappa andan
5. Kvävningskänsla
6. Smärta eller obehag i bröstet
7. Illamående eller obehag i magen
8. Svindel, ostadighetskänslor eller matthet
9. Overklighetskänslor
10. Rädsla att mista kontrollen eller bli tokig
11. Dödsskräck
12. Domningar eller stickningar
13. Frossa eller värmevallningar

Panikattacker är en ingrediens i flera ångeststörningar. Exempelvis kan en spindelfobisk person uppleva en panikattack när han/hon utsätts för spindlar. Man kan inte ha paniksyndrom utan panikattacker. För att få diagnosen paniksyndrom skall följande kriterier uppfyllas:

A) Återkommande oväntade panikattacker (se definitionen av panikattacker ovan).

B) Minst ett av följande har åtföljt minst en av attackerna under minst en månads tid:

1. Ihållande ängslan för att få ytterligare attacker
2. Oro för betydelsen eller följderna av attacken (t ex mista kontrollen, få en hjärtattack, bli tokig)
3. En betydande beteendeförändring med anledning av attackerna

C) Panikattackerna beror inte på direkta fysiologiska effekter av någon substans (t ex missbruksdrog, medicinering) eller någon somatisk sjukdom/skada (t ex hypertyreoidism där sköldkörteln är drabbad)."

Det är också vanligt att man utvecklar agorafobi vid panikångest, något jag gjorde i viss mån. Sedan kan man ha panikångest i samband med andra psykisa sjukdomar och vissa fysiska sjukdomar har symptom som liknar PÅ.

Tycker man hör så ofta att folk säger att de har panikångest när de egentligen mest är rätt stressade eller bara har lite vardaglig ångest men så där ser det ut egentligen som sagt. Inget jag skulle önska min värsta fiende ens, det är hemskt att ha panikångest.

Låter som en väldigt obehaglig upplevelse. Skönt att du mår bättre nu.

Hur fan kan den har traden ens fa vara kvar?

Ge fan i o sprida din javla propaganda har.

Stick

Äh
Panikångest dit, panikattack dit och deprissioner åt höger och vänster.

Kan folk sluta få massa jävla i-landsproblem hela tiden?

Dessa begrepp finns bara för vi söker anledningar till naturliga tillstånd och det klassa som fel och sjukdomar e.tc.

Skärp till er lite och sluta böla för saker som för 200 år sedan var bagateller.

Det här är bara nya problem över skit som aldrig behövts funnits överhuvudtaget.
Okej, alla kan nojja och en del nojar längre, men inte fan är det rimligt att det ska ha diagnoser för det, precis som om det är synd om dom som har det, speciellt inte om du förosakat den själv.

Sånt har alltid funnits i mänsklig natur och inte förrän på senare tid klassats som ett problem.


larvigt tycker jag det är ärligt talat. Jag har själv sett psykolog och terapeut, dock kan jag säga att det aldrig bidragit till förändringar på något som helst sätt även fast jag bjudit till.
"De finns för du ska få självinsikt", precis som en normal människa skulle sakna den förmågan naturligt.

Lepra
Klart det skulle komma något jävla stolpskott och dilla om att rycka upp sig och i-landsproblem...

Äh
Panikångest dit, panikattack dit och deprissioner åt höger och vänster.

Du har aldrig haft problem med något av ovanstående själv va? Du skulle haft en riktig panikattack själv, det är tyvärr inget att vifta bort när man sitter där och det känns som att man är på väg att dö (jo, helt allvarligt talat).

Dessa begrepp finns bara för vi söker anledningar till naturliga tillstånd och det klassa som fel och sjukdomar e.tc.

Skärp till er lite och sluta böla för saker som för 200 år sedan var bagateller.

Sjuklig ångest är inget naturligt tillstånd, skulle alla få så allvarliga problem med det för jämnan så skulle inte världen fungera. Samma sak med depression, är det naturligt att förlora livslusten och vilja ta livet av sig? Det förstår du väl själv att det inte bara är att rycka upp sig och sluta gnälla, skulle det ens pratas så mycket om depressioner om så var fallet tror du?

För 200 år sedan förstod man inte varför folk dog så ofta efter operationer, där kirurgerna aldrig tvättade vare sig händerna eller sina instrument. Tanken att det skulle bero på små osynliga bakterier var skrattretande. Bara för att något var på ett visst sätt för 200 år sedan, så borde det vara så nu med menar du?

Det här är bara nya problem över skit som aldrig behövts funnits överhuvudtaget.
Okej, alla kan nojja och en del nojar längre, men inte fan är det rimligt att det ska ha diagnoser för det, precis som om det är synd om dom som har det, speciellt inte om du förosakat den själv.

Jag kan ju berätta för dig att det är en jävla skillnad på att ha panikångest och att "noja". Det är just det som är anledningen till att man har en diagnos för det, tror du allvarligt talat att man har hittat på den och aldrig observerat symptomen hos människor? Panikångest orsakas för övrigt inte av cannabis, som var fallet nu, utan utlöses i värsta fall av det. En orsak är t.ex en riktigt skitkass uppväxt, inte ett bar bloss hasch.

Sånt har alltid funnits i mänsklig natur och inte förrän på senare tid klassats som ett problem.

Betyder det då att det inte är ett problem?

Nej fy fan, jag blir så jävla förbannad på folk som dig så jag pallar fan inte argumentera mer. Ignoranta jävla ursäkter till människor som utgår från sin egen världsbild för att rationalisera bort saker de själva inte anser vara något problem, eftersom de saknar tankekapaciteteten att förstå att det är ett problem för andra människor.

Nej, skärp till dig själv lite för helvete...

planet P12
Och vad i hela helvete pratar du om egentligen?

Mic_Styles P20

Du har aldrig haft problem med något av ovanstående själv va? Du skulle haft en riktig panikattack själv, det är tyvärr inget att vifta bort när man sitter där och det känns som att man är på väg att dö (jo, helt allvarligt talat).

Jo det har jag, det var drygt, men jag såg till att rannsaka mig själv och kolla varför och jag har lärt mig hantera det. Utan att grina på forum och beklaga mig hos psykologer för just den biten.

Sjuklig ångest är inget naturligt tillstånd, skulle alla få så allvarliga problem med det för jämnan så skulle inte världen fungera. Samma sak med depression, är det naturligt att förlora livslusten och vilja ta livet av sig? Det förstår du väl själv att det inte bara är att rycka upp sig och sluta gnälla, skulle det ens pratas så mycket om depressioner om så var fallet tror du?

Så det är onaturligt att ha sjuklig ångest? Det är onaturligt att vilja ta livet av sig?
Förr i tiden såg folk livet som en ren fitta att leva rent ut sagt och tyckte alltid att de som dog att de hade det bättre, den enda egentliga anledningen till att folk inte tog livet av sig var för dett var en synd att göra det. Jag vet mycket om historia, så här VET JAG att jag har rätt. Så att folk gick omkring med ständiga besvär är mer regel än undantag.
Nu sitter folk och gråter framför teven och tycker synd om sig själva.
Det är patetiskt.
Jag har också mått skit i perioder, men jag har ju bara sett det som mitt eget fel, knappast skyllt på ngt och därigenom rättfärdigat mitt beteende och mina känslor.

För 200 år sedan förstod man inte varför folk dog så ofta efter operationer, där kirurgerna aldrig tvättade vare sig händerna eller sina instrument. Tanken att det skulle bero på små osynliga bakterier var skrattretande. Bara för att något var på ett visst sätt för 200 år sedan, så borde det vara så nu med menar du?

Folk har haft två teorier genom tiden om hur sjukdomar sprids.
Den ena genom att balansen mellan de tre "vätskorna" var rubbad och att sjukdomar då uppstod.
Den andra var att sjukdomar spreds genom en AGENT, alltså bakterier, fast de kände som du skriver inte till just bakterier, men de kände till fenomenet även om det inte visste den exakta kopplingen dem emellan.
Men det var inte det som diskussionen handlar om utan om att folk hade inte tid att bekymra sig i så småsaker som om du är på dåligt humör när det gäller att leva.

Det är precis som det borde vara idag. Gör dina åtagande oavsett var de må vara, och grina framför sex & city efteråt.

Jag kan ju berätta för dig att det är en jävla skillnad på att ha panikångest och att "noja". Det är just det som är anledningen till att man har en diagnos för det, tror du allvarligt talat att man har hittat på den och aldrig observerat symptomen hos människor? Panikångest orsakas för övrigt inte av cannabis, som var fallet nu, utan utlöses i värsta fall av det. En orsak är t.ex en riktigt skitkass uppväxt, inte ett bar bloss hasch.

Men Panikångest. Jag kan få panik och ångest. Men hela livet handlar om att du kommer få ångest och panik och ibland blir det för mycket och det är drygt som fan.
Vet du vad jag kallar det? En dålig dag.



Jag har haft en jobbig uppväxt, både med fysiska problem och jobbiga föräldrar. Har jag sett psykolog? Ja. Pga dessa saker? Nej. Varför? Jo, blev dömd till det. Hjälpte det? Nej.
Varför där frivilligt? Ja. Funkade det? Nej.

De enda dom gör är att ge dig självinsikt, och har du inte det från början så då ÄR det verkligen fel på dig. Du har kromoson fel lr ngt.
Varenda person kan sätta sig och stapla sina känslor och fråga sig själv. Varför?
Vad kan jag göra för att förbättra det?

Sånt har alltid funnits i mänsklig natur och inte förrän på senare tid klassats som ett problem.

Betyder det då att det inte är ett problem?

Rimligen borde det göra det.
Människan har varit någorlunda civiliserad runt 6-7 tusen år och inte förräns de senaste max 50 åren lr ngt som folk grinar med chips påsen framför datorn.

Nej fy fan, jag blir så jävla förbannad på folk som dig så jag pallar fan inte argumentera mer. Ignoranta jävla ursäkter till människor som utgår från sin egen världsbild för att rationalisera bort saker de själva inte anser vara något problem, eftersom de saknar tankekapaciteteten att förstå att det är ett problem för andra människor.

Nej, skärp till dig själv lite för helvete...

Och jag skrattar åt folk som tycker synd om sig själva.

Va fan det är Ångest att leva. Live with it.

Lepra

Jo det har jag, det var drygt, men jag såg till att rannsaka mig själv och kolla varför och jag har lärt mig hantera det. Utan att grina på forum och beklaga mig hos psykologer för just den biten.

Jo men herregud, tror du att du är ensam om att ha tagit tag i sin ångest själv i så fall? Nu vet jag visserligen inte hur allvarliga dina problem varit, det finns folk som haft fyra-fem panikattacker per dag i 30 års tid. Inga terapier eller mediciner har hjälp dem, så problemet är ju att du antar att alla haft precis samma upplevelse av ångest eller vad det var som du. Det är bara jäkligt arrogant att påstå att, för att du lärt dig hantera dina problem, så borde alla andra kunna det också. Ska jag vara ärlig så låter det inte som att du haft särskilt allvarliga problem, när du säger att "det var drygt, men jag såg till att rannsaka mig själv...". Jag har haft (och har fortfarande) ett helvete med mina problem, men jag står fortfarande kvar och har inga problem med att erkänna att jag mådde skit och bröt ihop en massa gånger. Är det något jävla komplex du har, där du inte vågar erkänna svaghet?

Själv sitter jag inte här och gnäller, jag har bara delat med mig av mina upplevelser eftersom trådskaparen varit med om ungefär samma sak. Jag har sagt att panikattacker är för jävliga att ha, därför att det är min erfarenhet av dem. Du borde skaffa lite ödmjukhet och förståelse inför andra människors upplevelser istället...

Så det är onaturligt att ha sjuklig ångest? Det är onaturligt att vilja ta livet av sig?
Förr i tiden såg folk livet som en ren fitta att leva rent ut sagt och tyckte alltid att de som dog att de hade det bättre, den enda egentliga anledningen till att folk inte tog livet av sig var för dett var en synd att göra det. Jag vet mycket om historia, så här VET JAG att jag har rätt. Så att folk gick omkring med ständiga besvär är mer regel än undantag.
Nu sitter folk och gråter framför teven och tycker synd om sig själva.
Det är patetiskt.
Jag har också mått skit i perioder, men jag har ju bara sett det som mitt eget fel, knappast skyllt på ngt och därigenom rättfärdigat mitt beteende och mina känslor.

Onaturligt var kanske fel ord att använda, eftersom det förekommer hos människor. Det jag menade var att det är just ett sjukligt tillstånd, alltså något som behöver åtgärdas. Du behöver inte läxa upp mig vad gäller historia ska du veta, är det det där komplexet som spökar för dig igen eller? Du kommer tillbaka till "hur det var förr i tiden" jämt. Varför ska vi gå runt och ha det som för 200 år sedan? Vi kan väl enas om att den här typen av ångestproblem, depression och liknande inte är ett tecken på välmående? Varför ska man då gå runt som någon bonde på 1800-talet och bita ihop, när det finns hjälp att få? Du verkar ju tro att, antingen så sitter man framför tvn och gnäller, eller så biter man ihop som du. Det tyder ju på en jävligt tragisk människosyn, där man antingen är stark som du, eller en bölande fjolla ungefär. Det som är patetiskt är ju hur du ser på folk tycker jag.

Det må så vara, att du bara har dig själv att skylla för allting. Det kan inte jag veta. Men betyder det då att alla andra också har det? Depression t.ex. beror på, dels genetiska faktorer, dels fysiologiska och även sociala sådana. Har man anlag för depression så är det ju inte ens eget fel? Depression till följd av någon hemsk händelse kan ju inte heller vara det? Dock är det ju lättare att upprätthålla depressionen p.g.a. inlärt beteende eller vad man ska kalla det, som lätt eskalerar i en sorts ond cirkel när det väl börjar. Anledningen till att många med mild depression fortsätter att må dåligt beror mycket på tankemönster och liknande. Har man däremot en djup depressin krävs det medicin och ibland elchocksbehandling (ECT) för att komma ur den. Den är då ett allvarligt tillstånd, och några procent tillfrisknar aldrig. Depression kan även vara en del i någon kronisk sjukdom, Bipolär sjukdom t.ex.

Forts:

Forts...

Folk har haft två teorier genom tiden om hur sjukdomar sprids.
Den ena genom att balansen mellan de tre "vätskorna" var rubbad och att sjukdomar då uppstod.
Den andra var att sjukdomar spreds genom en AGENT, alltså bakterier, fast de kände som du skriver inte till just bakterier, men de kände till fenomenet även om det inte visste den exakta kopplingen dem emellan.
Men det var inte det som diskussionen handlar om utan om att folk hade inte tid att bekymra sig i så småsaker som om du är på dåligt humör när det gäller att leva.

Det är precis som det borde vara idag. Gör dina åtagande oavsett var de må vara, och grina framför sex & city efteråt.

Återigen, du behöver inte anta att jag behöver historielektiner av dig. Det där vet jag mycket väl. Att jag var på dåligt humör berodde för övrigt enbart på dig ska du veta. Fortfarande så antar du ju att folk inte har allvarligare problem än vad du upplevt, det var därför jag påstod att du var ignorant till att börja med. Du måste väl förstå att alla inte kan "göra sina åtaganden" när de har allvarliga psykiska problem? Trångsynt kallar jag det...

Men Panikångest. Jag kan få panik och ångest. Men hela livet handlar om att du kommer få ångest och panik och ibland blir det för mycket och det är drygt som fan.
Vet du vad jag kallar det? En dålig dag.

Jag har haft en jobbig uppväxt, både med fysiska problem och jobbiga föräldrar. Har jag sett psykolog? Ja. Pga dessa saker? Nej. Varför? Jo, blev dömd till det. Hjälpte det? Nej.
Varför där frivilligt? Ja. Funkade det? Nej.

De enda dom gör är att ge dig självinsikt, och har du inte det från början så då ÄR det verkligen fel på dig. Du har kromoson fel lr ngt.
Varenda person kan sätta sig och stapla sina känslor och fråga sig själv. Varför?
Vad kan jag göra för att förbättra det?

Du vet inte alls vad riktig panikångest är va? Om du tänker dig att du hamnar ensam i ett rum med ett hungrigt lejon, där det inte finns någon chans för dig att fly, utan lejonet kommer garaterat ha ihjäl dig. Det är förstås svårt att föreställa sig den ångesten man får, men ungefär så kan själva ångesten och paniken kännas mitt i en attack. Man brukar ju säga att "blodet fryser till is", så det är väl en bra beskrivning. Lägg då till kanske en puls på 130, kallsvettningar, skakningar så man inte kan stå på benen, dimmig syn och att det svartnar framför ögonen, ett enormt tryck över bröstet, yrsel, kväljningar och andnöd, total dödsångest m.m. och du har en panikattack. Där har du en dålig halvtimme eller så, sen kanske man får ett par sådana om dagen.

Jag vet inget om din uppväxt, men fortfarande antar du ju att folk inte behöver psykologer för att du inte gjorde det. Folk behöver väl hjälp på olika sätt förstår du väl? Det finns för övrigt en massa skitpsykologer också, så det är ju inte alltid de gör någon nytta. Det handlar inte om att man antingen har självinsikt eller inte, det finns ett större djup i det än så. Har man allvarligare problem måste man ju få lära sig hur de fungerar för att kunna hantera dem, det är ju vad terapi finns till för t.e.x. Folk kan behöva mediciner, då går man förslagsvis till en psykmottagning för att få dem. Det är inte så enkelt för alla som att bara sätta sig ner och tänka lite, och så kan man styra upp resten på egen hand. För femtioelfte gången, människor kan ha allvarligare problem än du och då passar ju inte dina referensramar helt plötsligt.

Rimligen borde det göra det.
Människan har varit någorlunda civiliserad runt 6-7 tusen år och inte förräns de senaste max 50 åren lr ngt som folk grinar med chips påsen framför datorn.

Att grina med chipspåsen framför datorn är inte samma sak som att ha en psykisk sjukdom. Det verkar ju mest som att du är trött på dryga självömkande tonåringar, och antar att alla som har problem med ångest eller depression är precis som dem. Jag vet att det är jävligt många som håller på så där, och säger att de har depressioner eller ångest när de faktiskt bara behöver rycka upp sig lite. Men du måste göra skillnad på folk som faktiskt har riktiga problem, det är inget man bara biter ihop och kör på med. Diagnostiseringen av psykiska sjukdomar är, och har alltid varit, politiska i sin natur. Definitionerna ändras beroende på samhällsklimat och liknande, men det tar inte bort det faktum att de existerar. Politiken bakom är en helt annan diskussion...

Ursäkta stavfelen, jag har ett gäng tangenter som inte alltid vill bli nedtryckta ordentligt...

Och jag skrattar åt folk som tycker synd om sig själva.

Och vad är det här liksom? Jag har aldrig påstått att jag tycker synd om mig själv.

När man läser dina inlägg så får man ju en genomgående känsla av osäkerhet hos dig. Att du måste hävda dig och visa att du minsann inte är en sådan där svag person. Skitsnack är vad det är, ingen tål hur mycket som helst. Är man trygg och säker i sig själv, så kan man utan att skämmas säga att man mår skit och inte klarar av vad som heslt på egen hand.

Mic_Styles.

Det var en tid i mitt liv då jag mådde sämre, och jag har ingte problem med att erkänna det, men för den sakens skull tycker jag inte det har ett fokus i diskussionen.

Och att se saker ur ett historiskt perspektiv är viktigt för att framhäva argumentet att det inte är så viktigt men nydiagnosticering och för att förklara att fenomenet inte är något som behöver ta så stor plats som möjligt.
Allt handlar inte om nu och sen.



Det jag försöker komma fram till är inte att hävda mig själv, eller på annat vis vara arrogant mot andra utan jag vill kritisera hela idén med att allting verkar vara problem för folk och de söker diagnoser på sig själva.

Bästa sättet att komma vidare i sitt liv oavsett vad du har för "fel" är ju att gå igenom sig själva och titta på vad man själv kan göra för något åt det.
Att så många människor per automatik söker sig till en psykolog och tror att denna är någon mirakeldoktor och att man blir "botad".

Sen är Panikångest ingen lek och det är extremt paranoida tankar m.m. och självklart kan alla ha olika anledningar till det, men det är fortfarande den egna individens ansvar att göra något åt det.
Att söka en diagnos och ha något att skylla på så fort det känns jobbigt att vakna på morgonen är larvigt, falskt och ren dumhet med uppmärksamhetsbehov. Kanske en del som saknat uppmärksamhet behöver få den och därför lever ut på diverse olika sätt, som flertalet av alla det trådar som handlar om liknande saker som skapas dels på detta forumet och andra forum.

Om jag ser till mig själv har jag inte behovet att bli sedd, för jag fick nästan aldrig någon när jag var liten (vilket kanske är tvärtemot andra) men jag var en av 7 syskon så du kan ju själv föreställa dig.


Men som slutsats vill jag säga att MASSOR av alla "psykiska" åkommer handlar om OSÄKERHET, DÅLIGT SJÄLVFÖRTROENDE, UPPMÄRKSAMHETSBEHOV och DROGER och om man bara tittar på sig själv och på de personer som "lider" av sådana här saker så är det väldigt sällan karismatiska personer med utstrålning, men då tänker du säkert "nej det får ju dåligt självförtroende m.m. av att må dåligt", men om du tittar lite djupare så ser du att det är en genomgående trend över vilka som "får" "sjukdomarna".

Så jag säger igen, skaffa en hobby, ut och rör på er och lev ett socialt liv. Att bunkra in er när ni mår dåligt är ju precis emot vad man ska göra, och SLUTA skapa trådar på alla forum i eran ensamhet för ni tycker synd om er andra och tycker att "INGEN FÖRSTÅR" eller "JAG MOT VÄRLDEN"-syndrom.
Att göra sig själv till ett offer är så himla typiskt för dessa sjukdomar och min morsa som arbetat med den här typen av frågor har sagt flera gånger att de som inser att problemen är dom själva och deras sätt att tänka och vara som sätter käppar i hjulen som fortare "frisknar" och ångestattackerna försvinner med tiden utan att behöva medicineras.


Det är väldigt sällan 35 åriga Lasse som lever lyckligt med sina 2 barn och fru och jobbar heltid är ute och går och helt spontant får en Panikångesattack så han bryter ihop och vill ta livet av sig.

Tillägger att det är lite sent så kanske missade ngt.

har inte orkat läsa hela tråden men till trådskaparen, bästa sättet att tackla det du upplevt, overklighetskänslor, vilsenhet, insikten om det absurda i tillvaron är att omfamna det som en upplevelse som du kan ta lärdom från, studera världen.. i princip alla som haft något vettigt att säga i historien har upplevt det du upplevt så det finns oändligt med bra skrifter som tar upp det, alla de stora filosoferna talar om det, de som lagt grunden för vår psykologi, de som grundat de felsta spirituella riktiningarna har upplevt det, varenda tänkare av rang och du hittar det hos mängder av de stora författarna..

några som tar upp dina upplevelser på ett väldigt direkt sätt är Herman Hesse, Aldous Huxley, Albert Camus, Kafka o.s.v o.s.v.. läs Jung och Freud, varva vetenskapliga texter om fysik, biologi o.s.v och varva det med spirituella texter som döljer svar om verkligheten mellan raderna..

se det som att du fått en glimt in i en annan värld, kanske har du fått se världen i sitt sanna ljus och det skrämde dig som det skrämmer alla, vissa har förutsättningarna att tolka sina upplevelser av insikt och det är de som ofta skapar vår stora konst..

det här med psykoser är ingen exakt vetenskap ingen vet exakt vad det är som händer när de infinner sig..

psykologer som inte själva gått igenom det sitter och föröker bota upplevelser hos sina patienter för att sedan gå hem och läsa sina favorit författare beskriva precis de tillstånd de försöker trycka undan hos sina patienter..

jag försöker inte få det till att man inte ska söka vård då endel kan må extremt dåligt av sina upplevelser och kan behöva stöd, det enda jag säger är att man ska vara jävligt skeptisk och kritisk till psykologerna som ska hjälpa en, de är människor i ett område som är lika undflyende som kvicksilver nämligen psyket, medvetandet och den plastiska rörliga hjärnan, de VET inte vad de pratar om utan de grundar det helt enkelt på vad som verkar ha funkat hyfsat under de senaste hundra åren..

kan skriva hur mycket som helst om det här, sjukt intressant ämne som jag tror är mycket mycket djupare än vad dagens psykologi vill se..

Lepra
Om det inte vore viktigt med nydiagnostisering så hade vi ju fortfarande spärrat in folk med tvångströja och gett dem isbad och lobotomi. Vet inte om du ser någon fördel i att diagnostisera folk med galenskap eller hysteri, men det är en jävla tur att vi fått lite nyans i diagnoserna. Psykiska åkommor som depression och ångestproblem har ökat de senaste decennierna, men det har nog mer att göra med hur samhället ser ut än att folk gnäller och tycker synd om sig själva. Det är fortfarande ett riktigt problem, och ingen låtsasdiagnos.

Det är skillnad på folk som söker diagnoser för att rättfärdiga ett kanske inte helt sunt beteende, och folk som faktiskt har diagnoser på riktigt. Innan har du pratat om att alla håller på och lipar och borde rycka upp sig, men man måste se skillnaden på sjuka människor och sådana som bara "vill" vara sjuka. Vid tillstånd som depression eller panikångest så är det upp till en själv att bli frisk, ja (kanske undantaget de allra djupaste depressionerna). Det betyder inte att man inte behöver gå till en psykolog, man kanske inte ens vet vad det är för fel på en till att börja med. Mitt i en depression är man inte alltid särskilt klartänkt och då måste man få lite hjälp utifrån med att försöka förklara hur man tänker o.s.v. Många behöver "prata av sig" också, och få veta att man inte är ensam om sina problem, att det inte är fel på en själv i den bemärkelsen.

Hur som helst så är det viktigt att få sånt utrett och få en diagnos, det är ju inte säkert att det räcker med att rannsaka sig själv för att veta vad man har problem med. Man kan ju ha andra diagnoser man inte vet om, alltifrån Schizofreni till tvångssyndrom eller PTSD. Vid många tillstånd behöver man mediciner och ordentlig terapi helt enkelt, nu talar jag inte bara om SSRI och liknande utan t.ex. Litium vid Bipolär sjukdom och så. Du måste som sagt göra skillnad på folk som har riktiga problem och folk som faktiskt mest behöver rycka upp sig lite.

Ja, det är individens ansvar att bli frisk från PÅ i det här fallet. Det är enbart man själv som kan göra något åt det, och det är ett helvete att bli frisk från kan jag säga. Man måste konstant utsätta sig för allt som framkallar ångest, gå emot sin nästan djuriska instinkt att fly därifrån. Det blir bättre men det tar åratal att bli helt återställd, om man blir det ens. Hjälp behöver man, det naturliga när man får panikångest är att undvika det som är ångestframkallande. Många utvecklar då även agorafobi och till och med social fobi, det blir till en ond cirkel där ångesten till slut tar över ens liv. Man måste få lära sig vad ångest är för något, hur det fungerar, hur man ska tänka kring den och få alla verktyg man behöver för att själv bli frisk. De allra flesta som söker hjälp för PÅ vet inte ens att de har det till en början, det är väldigt många som kommer in på akuten i tron att de får en hjärtattack eller liknande. Därför går man och får hjälp, inte för att man är gnällig.

Så du klagar aldrig på något då eller? Om du har migrän t.ex. så struntar du i att ditt huvud håller på att sprängas, för du är ju inte en sån där gnällig en? Du måste förstå att problemen och symptomen man får vid depressioner och ångestproblem inte bara är dåliga tankemönster. Psykosomatiska symptom är otroligt vanliga. Själv har jag mer generella ångestproblem nu för tiden, och har fullt med kroppsliga problem p.g.a. den. Hjärtklappning, yrsel, illamående, trötthet och utmattning, magont, smärtor och domningar, huvudvärk, andnöd, skakningar, svaghetskänslor m.m. m.m. Då har jag ändå en relativt lindrig diagnos. Jag håller inte på och gnäller i onödan över mina problem, men de är ändå problem för mig. De gör att jag inte kan fungera riktigt som andra människor helt enkelt.

Forts:

Forts:

Men som slutsats vill jag säga att MASSOR av alla "psykiska" åkommer handlar om OSÄKERHET, DÅLIGT SJÄLVFÖRTROENDE, UPPMÄRKSAMHETSBEHOV och DROGER och om man bara tittar på sig själv och på de personer som "lider" av sådana här saker så är det väldigt sällan karismatiska personer med utstrålning, men då tänker du säkert "nej det får ju dåligt självförtroende m.m. av att må dåligt", men om du tittar lite djupare så ser du att det är en genomgående trend över vilka som "får" "sjukdomarna".

Vad grundar du det här påståendet på egentligen? Vore kul att se statistik på att det bara är osäkra människor med dåligt självförtroende som får sådana här problem. De kan hänga ihop på olika sätt, men de är inte den uteslutande orsaken till att man får psykiska problem. Nu talar vi då förstås fortfarande om depression och ångestproblem som inte har övervägande genetiska orsaker, andra problem som psykoser, schizofreni, personlighetsstörningar, manodepressivitet o.s.v. beror på annat. Jag kan garantera dig att det är både utåtriktade och introverta personer i alla åldrar som får sådana här problem. Återigen visar du på en syn där det bara är svaga människor som får problem och har sig själva att skylla, det ligger inte till så helt enkelt. Psykiska sjukdomar är omgärdade av så många myter så man häpnar ibland. Vem som helst kan drabbas av en psykos t.ex. Varannan kvinna och var femte (har jag för mig) man, drabbas av en depression någon gång i livet. 3-5% av befolkningen lider av paniksyndrom. Den genomgående trenden där är inte beroende av sånt som självförtroende eller social förmåga, utan uppväxt, stress under långa perioder, arvsanlag och vissa sociala faktorer.

Du har rätt i att det är bra att komma ut och sysselsätta sig när man mår dåligt, det håller jag helt med om. Däremot är det inte alltid så lätt att göra det, så man måste ha förståelse för att någon med en djup depression inte orkar springa på krogen varje helg eller vara ute och träffa folk jämt. Men som sagt, aktivitet och motion snabbar på tillfrisknandet och det är alltid bra att tvinga sig själv lite även fast man kanske inte orkar. Vad är det förresten för fel i att göra en tråd där man frågar om någon annan har samma problem? Det betyder ju inte att man bara måste sitta hemma och gråta, utan man kan ju kanske utbyta erfarenheter med någon som varit med om samma sak. Det kan bli otroligt ensamt när man mår riktigt dåligt, så varför kan du inte unna någon lite socialt utbyte i den situationen? Forum är ju till för att prata på, men när det kommer en tråd om psyksika problem så får man inte göra det längre tydligen. Ha då i åtanke att hundratals rena skittrådar får vara kvar utan att någon ifrågasätter, sådana som "vad gör du nu?" eller "vilken pizza ska jag köpa?". Människan är en social varelse och då kan det väl inte vara fel att vara social? Visst, sitter man faktiskt enbart och gnäller i tråd efter tråd så kanske man får se över sig själv lite men nu var det ju inte det trådskaparen gjorde. Ingen annan här för den delen heller.

Det du säger om att man måste inse att ångesten har med en själv att göra stämmer faktiskt, lär man sig hantera den rätt så blir man frisk snabbare. Däremot behöver de allra flesta, i alla fall lite hjälp att förstå hur ångesten fungerar och hur man kan hantera den. Då talar jag om panikångest och liknande, inte "vanlig" ångest som de flesta får. KBT-terapi fungerar för de flesta mot bl.a. PÅ och den går just ut på att man lär sig tänka rätt i förhållande till sitt beteende. Därmed inte sagt att alla blir friska på så sätt, det funkar inte att andas i fyrkant och fråga "vad är det värsta som kan hända?" för alla. De har kvar sina panikattacker hur fan de än gör, så vissa har ju värre problem som sagt...

För övrigt är det väldigt vanligt med "35-åriga Lasse" som får en panikattack helt oväntat. Den typen av lyckligt levande svenssonmänniskor om man kan kalla dem så, får ofta PÅ efter en längre tids stress. Oftast kommer första attacken då efter att det lugnat ner sig lite, och man varvar ner. Det är just därför, som jag sa tidigare, som många kommer i kontakt med vården via akuten eller hjärtläkare. De tror att de fått en hjärtattack helt enkelt. Kan man konstatera att det inte är något fysiskt fel så brukar man bli remitterad till en kurator eller psykiatrin. Att Lasse sedan skulle vilja ta livet av sig i samma veva är ju dock rätt ovanligt, självmordstankar kommer nästan alltid efter en lång tids depression.

Det jag vill komma fram till här är att det finns dem som har riktiga problem, och de som påstår att de har det när de kanske bara är lite nedstämda och mest behöver förbättra sin situation lite. Om du tycker att den senare typen är gnälliga idioter så får det väl stå för dig, men folk som har riktiga problem är en annan femma. Jag vet vilket helvete det kan vara för folk som lever med någon psykisk sjukdom, speciellt när samhället är fullt av folk som inte tror på dem och mest tycker att de ska rycka upp sig lite. Psykisk sjukdom syns inte, men det betyder inte att folk inte lider av den. Man kan vända och vrida på huruvida psykiatrin i Sverige är bra eller dålig, i fall man borde ändra någon diagnos eller hur bra mediciner egentligen är. Men kom inte och påstå att riktiga psykiska problem bara är påhitt från de som har dem, folk som kämpar med dem är fan hjältar för att de orkar ta sig igenom varje dag med sina problem.

Jag har rökt gräs i ca. 2 år nu, och det har lett till att jag börjar ransaka mig själv och inse att mitt liv inte är tillräckligt. Jag sover oregelbundet, vaknar oregelbundet, äter oregelbundet osv. vilket jag har förvisso gjort sedan innan jag började röka, men det jobbigaste är när man vaknar på morgonen och skall till skolan. Man tänker "Vad är det värt egentligen?". Jag finner inte tillräcklighet i mitt liv, något saknas men jag vet inte vad. Jag mår inte dåligt på så sätt att jag funderar på att ge upp allt, men jag är på ett quest att hitta någonting som jag kan stressa av mig med, något som verkligen kan ge mig det jag letar efter!.

Folk frågar mig "Varför röker du?. för att vara cool?". Jag svarar alltid i samma mening "nej, det är ett sätt för MIG att slappna av, ha roligt och få distans från allt ansvar jag har i mitt liv". Nu har jag dock gått ner en jävlans bit med rökat så nu röker jag inte längre lika mycket.

Jag har tänkt att gå till en psykolog, men jag är rädd att han/hon skall säga till polisen eller vem som helst som kan säga det till mina föräldrar så jag får repremanger p.g.a detta, och det vill jag inte. Någon som har ett tips?.

Tack i förhand // Tobias

furder: du är över 18 så går du till psykolog ska dina päron inte få reda på ett skit, tror bara de anmäler brott som har en viss nivå på straffskalan och ringa narkotikabrott som det skulle handla om i ditt fall faller inte inom den ramen..

dock kan det väl vara lite svårt att få tag på en psykolog bara sådär, vill du gå privat kostar det väl pengar liksom.. vet inte exakt vart du ska vända dig för att få en psykolog som inte kostar men finns säkert nån här som har koll..

Jag har en klump i halsen varje gång jag tänker på mitt liv även. Jag menar, jag har inte direkt lyckats med någonting bra i mitt liv, vad jag kan minnas. Och lyckas man med något så kommer man väl alltid ihåg det?... Det enda positiva är väl att jag, min bror och min syster har ett öppet "förhållande" så vi pratar om allt, men jag är även familjens syndabock haha. Inte enkelt, inte enkelt.. Men iaf, om ni har några tips på hur jag kan få tag på en psykolog som inte kostar (vet inte ifall jag kan dra till ungdomsmottagningen), så snälla, skriv till mig.

Kanske inte är i behov av AKUT hjälp, men det är ändå fett jobbigt att se sig själv lite som ett misslyckade haha.

Mic_styles p20

Okej, Det är bra att folk blir diagnosticerade, men det känns dom diagnoser delas ut alldeles för enkelt nu för tiden.
Varannan unge har AD/HD eller DAMP och man hör hela tiden om folk med diverse lindrigare psyskiska åkommer att det börjar bli ett löjlighetsskimmer över det hela, fast håller med dig att de som _verkligen_ lider av saker ska få den hjälp det behöver om det nu är så att den hjälper, men jag tror fortfarande att det bästa sättet att bli "frisk" är att ändra sina vanor och rutiner som jag gjorde. Jag hade 2 mindre lyckade år med saker som gjorde att jag grävde en grop för mig själv och grävde djupare och djupare för jag mådde så dåligt och hade så mycket bekymmer att jag till slut kännde mig i ett helt likgiltigt och passivisserad tillstånd, men jag sa till mig själv att nu jävlar ska det bli ändring och jag slet som fan i över ett halvår och måte betydligt bättre nu och med påbörjade studier och bor på annan ort, saker jag bara kunde drömma om när det var sådär.
Så jag gjorde allting själv och inte tack vare någon psykolog lr liknande.
Nu gick jag förvisso hos en psykolog för runt 2 år sen ändå, men jag var dömd till det genom tingsrätt, men det gav verkligen ingenting, mer än att som du skrev, var skönt att "prata ut" och för den sakens skull var det väl positivt, att prata med en opartisk person med tystnadsplikt, men om det var något mer betvivlar jag. Det var ju bara just under samtalen som det hjälpte, men timmarna efter var det ju skit igen.

Vad grundar du det här påståendet på egentligen? Vore kul att se statistik på att det bara är osäkra människor med dåligt självförtroende som får sådana här problem. De kan hänga ihop på olika sätt, men de är inte den uteslutande orsaken till att man får psykiska problem.

Jag grundar mitt påstående enbart på egna och min morsas erfarenheter och så, men min grund för erfarenhet är tämligen stor och det är i regel alltid sköra människor som jag träffat. Jag överdrev lite, men det är faktiskt mycket så, och enligt min morsa som arbetat mycket med de här frågorna säger detsamma, det är ofta samma typer av personer som "drabbas".
Min morsa är en väldigt bra referens när det kommer till sådana frågor.
Hon arbetar som Sockärring på högnivå ^^


Och när det gäller trådskapandet i sig så är det väl okej med trådar, men jag är less på alla jävla "tyck synd om mig trådar" vilket jag tyckte att denna var till en början, men så länge diskussionen håller sig inom normala icke klassiska idiot trådar kan jag tolerera dom.

Fast att de flesta åkommor kommer av dina egna dumma val och din ångest över dom kommer jag fortsätta tro, jag menar, det är ångest att leva, och ibland rinner bägaren över.

Sen är jag väldigt skeptisk till medicinering av psykiska åkommor (borträknat det grova) då jag tror omläggande av rutiner, miljö och ibland socialt nät är främsta inverkan på ditt humör och således även ditt "psykiska tillstånd" som ju egentligen är samma sak som ditt humör, om man nu väljer att se det så.

furder: vill du så kan du nog ta tag i det, är du missnöjd med något så förändra det, det är lättare än det verkar men även svårare sagt än gjort.. vad är det du vill lyckas med?`hur lyckas man i livet? vem har lyckats med något verkligt bra? ytterst få känns det som..

allt handlatr om medvetande, en städare kan vara mer lyckad och ha ett mer intressant liv än en filmstjärna eller en astronaut, det handlar bara om hur man ser på saker och vad man gör av sin situation..

om du ändå är en slacker (låter som det fast du kanske joibbar heltid vad vet jag) kan du väl använda all din fritid till att utvecklas helt enkelt? läs texter som kan hjälpa dig utvecklas istället för att glo på tv, se på filmer av hög kvalité istället för att slökolla på skitprogram, byt ut allt som inte är givande för din utveckling och ditt liv till något givande och håll dig aktiv så kommer din klump i halsen försvinna, ju mer du utvecklas och lär dig om medvetandet, världen o.s.v ju mer kommer du fölrstå dig själv och ju enklare kommer det bli att bli den du vill vara..

go for it du har inget att förlora liksom..

personligen tror jag att om du följer mitt recept ovan så kommer du lära dig kontrollera ditt drogbruk fullt ut då du inte kommer känna något behov av det men känner du att du verkligen behöver yttre hjälp för att sluta så ring runt lite anonymt, ungdomsmottagningen, mini maria eller vilka det nu är som jobbar med att få unga att sluta med droger.. ta tag i det..

Jag har inget sug som säger till mig "Rulla en nu, rööööök" utan det blir så att jag sätter mig ner och bara får för mig att rulla en, utan något sug. Jag kan hålla mig i veckor utan att röka, har testat och det funkar.

påtal om att läsa tidningar, skrifter osv. Det är ungefär det jag gör på min fritid. Läser böcker, tidningar, artiklar osv. så jag är ganska medveten om min situation och de ute i världen. Jag glor inte på skit program utan jag kollar på nyheter, (bbc osv osv.) då jag hatar skit program som inte handlar om ett piss, eller som endast är fiction.

Ja, jag är en slacker faktiskt, jag gör inte så mycket på min fritid förutom det som står ovan, förutom att ta 2 promenader om dagen med min polare, på ca 1 timma vardera.


Nu är det dags att jag förklarar vad jag läser; Jag läser allt som kan få upp mina ögon inför vardagliga situationer, t.ex. har jag börjat läsa Koranen då jag personligen tycker att religion är något som har fascinerat mig väldigt länge, dock är jag inte direkt troende. Jag läser avhandlingar som handlar om psykologi och mat väldigt ofta då min lärare är en väldigt medveten person som ofta ger mig dessa texter att läsa eftersom jag har uttryckt mig vilja att lära mig sådant.

Men jag kan ändå inte se mig själv som en aktiv person utan mest som en slacker. Klumpen i min hals kommer ALLTID när jag tänker på det som varit, inte det som skall hända. Jag försöker leva i nutid "Carpe Diem", men jag kan ju inte säga att jag speciellt Carpe Diem i denna stund, utan här sitter man och väntar tills bussen skall gå till skolan, och det spenderar man framför datorn haha

furder: låter ju inte som att du är i behov av psykolog tycker jag, du låter som en helt normal 18 åring med vanlig bli vuxen ångest..

Joel413: Alltså, jag är inte i behov av någon uppmärksamhet, A.K.A Attentionwhore, bara det att jag vet inte ifall det är ångest att bli vuxen, eller om det är något annat... Lite svårt dock att greppa vad som är felet hehe.

Och föresten så vet jag INGEN förutom mig själv (i min ålder då alltså) som läser avhandlingar av psykologer osv, koranen, kollar ALLTID på nyheterna och kollar in aktier, det är jag faktiskt ensam om i min umgängeskrets och de som jag vet om.

Carpe Diem Hahaha tänker direkt på Kvarteret Skatan :D

Jag fick vad jag tror var en panikattack för två månader sen. Den perioden rökade jag väldigt mycket vilket jag aldrig gjorde innan. Jag tuppade av ner i badrumsgolvet när jag tog en grogg med en polare. Jag darrade och spydde, trodde verkligen att jag skulle dö så han satt med mig hela natten när jag låg och svettades och knappt kunde öppna ögonen. Dagen därpå, 14 timmar efter händelsen mådde jag perfekt och har inte kännt något sen dess förutom misstankar om sjukdomar. Fick för mig att jag hade diabetes från absolut ingenstans men fick det bekräftat att så var inte fallet. Har däremot slutat röka så ofta... och jag har inte upplevt några attacker sen dess... Som tur är ;)

Jag fick vad jag tror var en panikattack för två månader sen. Den perioden rökade jag väldigt mycket vilket jag aldrig gjorde innan. Jag tuppade av ner i badrumsgolvet när jag tog en grogg med en polare. Jag darrade och spydde, trodde verkligen att jag skulle dö så han satt med mig hela natten när jag låg och svettades och knappt kunde öppna ögonen. Dagen därpå, 14 timmar efter händelsen mådde jag perfekt och har inte kännt något sen dess förutom misstankar om sjukdomar. Fick för mig att jag hade diabetes från absolut ingenstans men fick det bekräftat att så var inte fallet. Har däremot slutat röka så ofta... och jag har inte upplevt några attacker sen dess... Som tur är ;)