Älska sin mamma

intressant tråd.


blir lite fundersam när ja sitter o läser alla inläggen. blir nyfiken på vad ni har för bakgrund, vart ni e uppvuxna, ursprung, familjeförhållanden under uppväxten...

märker att majoriteten av tråden inte har särskilt stor kärlek till sina föräldrar. hur fan kommer det sig???

att älska sina föräldrar för dom gett mig liv?! KNAPPAST, ja hatar dom jävlarna för att dom satte mig till världen... MEN jag älskar hela min familj oavsett!

vem va d som tyckte d va konstigt att vilja ta hand om sin mamma? ge henne ett bättre liv osv? vet inte hur du tänker men för mig e familjen NUMBER ONE! vad som helst för min familj!

tro fan ja vill flytta in min mamma o mina syskon i fetaste villan nånstans o se dom leva fett gott...

vet som sagt inte avrt ni kommer ifrån, hur ni vuxit upp osv. för mig e d naturligt att man tar hand om d sina... nära o kära...




hur kan du inte älska din mamma?

hur kan du inte älska din mamma?

håller med dig.. jag älskar alla i min familj, även min pappa som jag inte ens har någon kontakt med längre för vi bråkade.. men fortfarande älskar jag honom.

Sabrin
Visa den här tråden för din mamma så får du kanske svar på dina frågor.

Underligt att ingen idealiserar farsan som har fått stå ut med en jävla massa skit under 9 månader, därefter och därinnan?

Menar, nån har ju behövt härda ut humörsvängingar, gnäll, en högre matbudget. Svärmors åsikter, för att inte tala om sin egen moders åsikter? Osv osv..

Sen som sagt, han har ju bidragit sina 50 % eller mest sannolikt ännu mer när det gäller själva faktumet att göra ens moder på smällen. I det flesta fall så ligger det nog en hel del energi och målmedvetenhet bakom att få ens morsa på rygg.
Sen lets face it, jag säger inte alltid, men OFTAST så är det ju männen som för göra allt jobb i sängen ;)

Och jag tror de allra flesta farsor älskar sina barn minst lika mycket som mödrarna. Men i de flesta familjer så lägger mödrarna lite beslag på ensamrätten att uppfostra. Faktum är att det är ett diskuterat problem om hur det hos vissa par, som precis blivigt föräldrar, att modern blir väldigt självisk när det gäller barnen och stöter bort mannen när det gäller skötsel och vård om barnen.
Vilket kanske inte gör det så konstigt att barnen tyvärr ofta knyter starkare band till sina mödrar.

Men rent allmänt så är det en rätt tillintetsägande diskussion.
vistas bland folk och du kommer märka hur vissa har en ohälsosam inställning till någon av sina föräldrar. Det brukar vara samma människor som är förbannat trångsynta och lever i små bubblor och har extremt svårt att ta in fakta.
Det är inte alltid mammor som är föremålet för idealisering men den gemensamna nämnaren känns igen.

Man brukar oftast säga att mittenbarn distansierar sig från familjen och i synnerhet föräldrarna. Kan väl säga att i mitt fall så stämmer det väl. Min morsa älskar mig, men jag vet om att hon är en självisk fitta så därav så betyder hon inte spec mycket för mig. Farsan har offrat allt han har under hela sitt liv för familjen. Tyvärr är han socialt inkompetent och även om jag respekterar honom för sina uppoffringar så kommer vi inte heller bra överens.

Det är inte så att någon av mina föräldrar skulle vara dåliga på något sätt. Tvärtom rätt average. Men eftersom vissa människor, (tyvärr alldeles för få) någon gång i livet lär sig att vara objektiva. så inser man att i slutändan är alla människor. Vilket innebär att majoriteten är dicktards. Och när allt kommer omkring så är det ingenting som skiljer din morsa från den där 17 åringen som råkade bli på smällen med skogs turken mer än åldern.

Det är fint att vissa har ovillkorlig kärlek till sina föräldrar och i många avseenden så gör det säkert dem gladare. så länge ingen av dem hamnar i en position där de får göra avgörande beslut som påverkar mitt liv :)

jag älskar min mamma mer än någon annan i världen, ingen tvekan.

dieallot

fattar inte riktigt hur du tänker. självklart är det en big deal. om du hade haft en dålig morsa hade jag kunnat förstå dig, men det verkar inte som du tycker det. fattar inte hur du kan tycka det. det finns väl ingen som ställer upp på en så mycket som ens morsa liksom.

Jafari:
Vad är en dålig mamma? Vad är en bra mamma? Det spelar fortfarande ingen roll.
Vadå "hur jag tänker". Jag tänker inte på hur jag inte ska älska min mamma. Det har bara blivit så.

jag tycker inte det är konstigt i sig. Men du måste samtidigt tänka på dig själv så du inte står där dagen hon är borta och inte har gjort det duu vill för att få en framtid.

oavsett vem så ska du aldrig låta någon annan göra dina val åt dig..för det är lite så du beskriver det. Jag vet lite vad jag pratar om för min mamma gick bort för inte så längesen. jag har inte pluggat vidare , jag har inte haft nå spec jobb....men en förälder blir inte bara stol för att barnet har ett bra jobb. Stå henne nära bara och visa att du bryr dig om henne. det räcker.

man ska älska sin pappa inte sin mamma. har ni aldrig hört lilleman er lördags hiphopare

Jag älskar nog min mamma mest i hela världen. Mer än vad jag kan älska ett djur, en vän, en man eller ett barn. Vill (precis som Sabrin skrev) ha ett välbetalt jobb så att hon kan få vad hon vill. Kommer nog aldrig ha ett litet bortskämt barn, utan snarare överösa min mamma med allt möjligt så länge hon lever (håller tummarna på att hon lever långt över 100 år). Det är inte precis själva födelsegrejen som gör mig så kär i henne, utan snarare allt hon har gjort för mig sedan dess.

Få se om ni pallar ta hand om era mammor när de är muntorra och inte minns vilka ni är.

Jag tycker det är en aning äckligt i den svenska kulturen hur vi ser på våra äldre, jag har jobbat i äldrevården och säger det fyfan i helvete heller, att jag kommer sätta min mamma där, behöver hon sjukvård så får jag väl ha en nursejävel som kommer hem till oss då. Argumentet att "vem orkar det när de är gamla och senila" håller fan inte, hon orkade med mig när jag var liten och bajsade och spydde överallt och inte hade intelligens nog att öppna en dörr, ska jag visa min kärlek tillbaka genom att låta henne sitta på ett jävla hem? Hell no. När man inte jobbar längre och bringar in pengar till staten och blivit sjuk och svag då är man inget längre värd. Jag älskar min mamma mer än allt i denna värld och hon ska fan ha det bästa av det bästa jag kan ge henne.



och haha "Underligt att ingen idealiserar farsan som har fått stå ut med en jävla massa skit under 9 månader, därefter och därinnan?

Menar, nån har ju behövt härda ut humörsvängingar, gnäll, en högre matbudget. Svärmors åsikter, för att inte tala om sin egen moders åsikter? Osv osv.."

jag skämdes å dina vägnar när jag läste det här

Allt det här är snack.

De allra flesta av er _kommer_ placera era mödrar på hem.

Det är därför smarta mödrar skaffar många barn. Min mor har 6 barn, NÅGON av oss kommer ju ta hand om henne. Om inte annat kan vi turas om. Fast jag kan nog inte tänka mig något bättre än att ha min mamma hos mig jämt, även när hon är senil som en kålrot och dreglar. Hellre ta hand om min fina mor än en liten, skrikande unge.

Nja skaffar man många barn finns risk för ansvarsdiffusion (länk).

Tre till fyra barn är sannolikt bäst för den som vill bli omhändertagen då barnskaran är tillräckligt liten för att alla ska känna ett personligt ansvar för vad som sker samtidigt som den är tillräckligt stor att socialt tryck ska kunna riktas mot den vilken gruppen pekar ut som mest lämplig sköta uppgiften.

fungerande länk

Apati

Äntligen en vettig länk. Tack!

Jag är så fruktansvärt olik min mamma (som person) så vi kommer inte överens. Hon gjorde sitt bästa i uppfostran, men runt puberteten insåg jag att det inte var jag. Visst älskar jag henne säkert (jag är osäker...tycker om gör jag, jag har inget emot henne) men hon och jag passar inte ihop alls.

Pappa och jag passar bättre, men det är väl ingen perfect match där heller egentligen. Tror inte jag kan säga att jag älskar mina föräldrar, men bra föräldrar har de varit.

Båda mina föräldrar har alltid ställt upp för mig och givit mig villkorslös kärlek och stöd, jag blir tårögd av vördnad och kärlek bara jag tänker på hur underbara de varit och är mot mig. Kan också få lite separationsångest, eller vad man ska kalla det, när jag tänker på att de kan dö ifrån mig vilken dag som helst (kan ifs alla andra också, men känns som om risken är större ju äldre någon blir, dör man inte av något annat så tar åldern en!); dock är det inget jag tänker på dagligen, men ibland-som när jag läser trådar som denna! Så du är "normal" i den mening att du inte är ensam om de tankar och känslor du har, de är vanligt förekommande hos vissa andra av dina medmänniskor. Men upplever du att tankarna och känslorna ställer till besvär för dig och hindrar dig från att kunna fokusera på annat så tycker jag definitivt att du bör prata med någon, din mamma, en vän, kurator eller psykolog kanske?

Varfor ar det sa sjalvklart att alska ens foraldrar, syskon och annat "blod" ?

BC99 P26

det undrar jag med, men det verkar för vissa vara så självklart att det inte ens går att svara på, det "bara är så"

du svarade på frågan själv, för att det är ens blod.

Jafari P22


jag ser inte vikten av "blod"
jag gör verkligen inte det.

Med risk för att göra Sabrin upprörd så tror jag att förklaringen till hennes beteende skulle kunna finnas på den här länken. Min egen högst oprofessionella åsikt är att tankarna du beskriver här i tråden kanske inte är helt friska och antagligen inte särskilt hälsosamma.

Bara for att nagon ar ens blod, sa blir man inte immun mot hat, karlek eller vilken annan kansla man kan hysa for den personen.

man har ju såklart blodsband till sin mamma och det är en grej i sig. men jag älskade nog heller aldrig min mamma. våran relation har varit helt cp hela tiden och jag blev aldrig behandlad väl hemma (blev psykiskt misshandlad, vilket senare gick över fysiskt av hennes senare man), så jag kunde aldrig känna att jag älskade henne. Ens mamma ska finnas där för en och skydda en. Det är viktigt att känna sig trygg med sin mamma för att senare i livet kunna känna att man älskar henne.. är nu snart 19 år och jag har inte träffat min mamma sen 15 års ålder av hemska skäl.. Men sedan nu i våras gick hon bort. men för mig har det inte ändrats någonting i mitt liv. hon hade inte funnit för mig över huvudtaget på 3 år så jag märkte inte av något. det enda som gjorde ont var för mina syskon. min ena bror som inte hade sin pappa kvar i sitt liv, förlorade då allt. och den andra brorsan har bott i fosterfamilj något år, som har en vidrig farsa. man borde absolut inte viga hela sitt liv åt sin mamma, visst vissa älskar henne så oändligt mycket men vad ska man få göra när hon dör..? sluta leva själv..? nej det funkar inte. man ska leva sitt liv och låta de man älskar få ta del av det..

bakgrunden spelar in i det här. Och hela mitt liv har det känts som min mamma gjort mig illa. inte illa riktat mot mig om ni förstår, men gjort val som jag mått dåligt av. sedan att hon inte orkade med mig till slut, inte ville förlåta mig för sånt jag gjort och så, fick mig att tappa hoppet om att nånsin älska henne. Hon lämnade mig själv, utan familjen. Hon var det jag hade kvar då min farsa bor i usa. jag har levt utan min familj i många år. inte ens ett telefonsamtal mellan släkten har blivit av. nu har jag dock tagit tag i saken och har kontakt med någon kusin och min bröder.

jag älskar mina bröder och min dotter. det är min familj och de kommer jag alltid älska. Men föräldrar har jag aldrig känt ett behov av, kärleksmässigt.

word på BC99

Lite av problemet här är väl att många har olika definitioner av att vad älska innebär, och hur starkt det är. Jag tror inte jag älskar mina föräldrar, däremot tror jag att det är någon annan sorts känsla eller kärlek jag har för dom och min familj.
Mina föräldrar är skilda sen jag var liten, och jag trivs med det. Har då bott med min mamma hela tiden och träffat min far i omgångar, dock gjorde det mina band till honom mycket starkare än till min mor och så var det säkert fram till högstadietiderna. Det är nu på senare banden mellan mig och min mamma har stärkts, mycket då jag insett att hon alltid funnits där och gjort val i sitt liv för att jag ska må bra.

Jag skulle ha oerhört svårt att förlora någon i min familj, men vem skulle inte ha svårt för att förlora någon man vuxit upp med alternativt har känslor för?

Sen får jag väl också säga att jag håller med bperb och Misery_chick i mycket. Och, känns ofta som att det är mamman som får vårdnaden över barnet efter skillsmässa, är det så? Och isåfall varför?

programmet "mamma till en mördare" som kommer snart känns fett värt att kolla på. Men detta kommer dock knäcka mig om jag får tro. Min förlät mig aldrig

jag har märkt att folk inte värderar "blod" eller för den delen kärlek till sin mamma här i sverige lika mkt som man gör i mitt hemland iran. det har helt enkelt inte samma vikt här i sverige som i många andra delar av världen. det förvånar mig inte att vissa i den här tråden tycker att man är psykiskt sjuk för att man älskar sin mamma. personligen tycker jag att det är väldigt normalt att tycka om sin mor, och jag tror att många psykologer skulle hålla med om att det finns ett speciellt band mellan mor och barn. det grundar väl sig på bandet som knyts när modern är gravid med sitt barn och de nio månader i magen. sedan byggs det på under uppväxten. kort sagt är det fullt normalt och inget konstigt med det.

precis som Jafari säger så är "blodet" mycket viktigare i andra länder. Jag är från italien där släkten också är grymt uppskattad. familjemiddag varje dag xP och ja uppskattar släkten och familjen grymt mycket men har inga riktiga band till dem. något speciellt finns imellan men tror inte att älska är ordet för det

Jafari P22

men vem har sagt att man är psykiskt sjuk för att man älskar sin mamma?

Misery_chick

tankarna du beskriver här i tråden kanske inte är helt friska och antagligen inte särskilt hälsosamma.

-NuMessiah P22

han är inte den enda som sagt att man ä psykiskt sjuk för att man älskar sin mamma heller.



Ni får tycka vad ni vill. jag har iaf bestämt mig att jag ska tatuera in min mammas namn ihop med ett hjärta alternativt en blomma lr liknande. känns rätt.

Jafari P22

att tycka att en persons kärlek till sin mamma är osund är inte samma sak som att tycka att det är osunt att älska sin mamma.

Tycker att Misery_chick och bperp har vettiga åsikter och argument.


Själv tror jag inte att det finns en bestämd kärlek.

Förstår mig inte på er som säger att kärlek till föräldrar är en självklarhet. Det är som att ni säger att man inte ska kunna rå för att man älskar sina föräldrar utan att det bara är så om man är "normal". Men om man inte kan bestämma över sin kärlek till mamma så måste man då inte kunna bestämma att man inte älskar henne?

vet inte hur flummit det blir men jag hoppas att ni förstår och kan svara :P Frågan är alltså, om det är normalt att inte kunna rå för kärlek så måste det ju vara normalt att inte kunna rå för brist på kärlek också... eller?

klockan e för mkt nu, får återkomma imorgon å se om jag gjort bort mig.. gonatt

jag älskar mamma