Definiera dig själv tråden!

Jag anar att det faktiskt ligger en djupare frågest'llning bakom den här tråden, så jag vill ogärna flytta den till Blandat, men reglerna ser ut såhär:

2 - Motivera ditt inlägg

Antingen genom en tankegång eller genom en frågeställning. Annars kan du lika gärna placera det under "Blandat" direkt eftersom det är där det kommer hamna till slut.

-------------

Jag skulle med andra ord gärna vilja att du motiverade tråden lite, till exempel, vad är det som påverkar hur man definierar sig? Vilka roller vi väljer att spela eller dylikt.

Motivationen lyder fan vad svårt blir bara mer frågor

Hur fängslad är en människa av andra definitioner av en?

Tänker du ofta kring hur definitioner av andra påverkar din definition av dig själv och hur mycket tror du att man kan ändra sin identitet i andras ögon?

Tycker du att människor definierar dig så som du vill bli definierad?

Känner du dig missförståd?

Vet du själv vem du är?

Märker andra när du förändras?

Låtsas du vara något för att få vara med i en gemenskap?

Var går gränsen för att ge upp delar av sin identitet för att få delta i (bra) gemenskap?

Förändras du av andra människors definitioner av dig?

Hur stort värde sätter du i kläder, märken, symboler och färdiga ideologier för att definiera dig själv?

Vad för symboler är viktiga för dig för att markera din individualitet?

JP du är moderator nu får du ta och styra upp det här :)
hjälp mig

Hur definierar du dig själv?

Ge exempel på hur några andra olika personer har definierat dig!

Ge exempel på hur du tror att andra definierar dig!

Jag kan aldrig definera mig själv. Min existens som människan uppfattar den, bygger enbart på andras intryck och minnen av mig.

Om du tänker på varje människa som en lång komplex kod, och världen ett LAN, så varje gång just min komplexa kod läses av en annan klient så bekräftas min existens.

om någon hängde med.

(Inlägget ändrat av JP 2009-08-14 11:48:40 : Butler till er tjänst.)

Så simba du tar upp en annan viktig fråga

om man inte syns och inte hörs som människa
finns man då?
är man en människa?

Ja det är väl klart man är en människa även om man inte hörs eller syns :)

snapphona

Ursäkta om jag var lite otydlig med mitt inlägg, det enda jag är ute efter är tankegången som ledde fram till dina frågor. Alltså, vad är tanken bakom tråden, har du någon tes du vill testa eller hur tänker du själv kring detta och så vidare. Lite bakgrund, en tankegång, en motivering till frågorna. Att bara ställa frågor hör tyvärr mer till Blandat, men jag anar att det finns en tankegång bakom dina frågor, det där är inget man snor från Vecko Revyn direkt.

Ja det är väl klart man är en människa även om man inte hörs eller syns :)

Man är alltså en människa även om man är jävligt bra på kurragömma


ordet definition i den här frågeställningen tycker jag krånglar till det väl mycket.

Eller, jag antar att du menar så här; vilka är de särskiljande, defienerande drag, jag menar att jag har som skiljer mig som individ från andra människor, och hur skiljer sig min uppfattningen i frågan från min omgivnings?

JP
Jag sitter mycket och funderar på hur man ska få andra människor att se att man har förändrats och hur mycket skit i relationer man kan stå ut med för att vara kompis eller ha kontakt med sin familj eller hur man blir starkare i sig själv så man skiter lite mer i vad folk tycker och jag undrar om folk sitter och tänker samma saker och vill gärna filosofera om det på ett djupare plan.

Vem är jag om ingen ser mig för den jag tycker att jag är?
Är jag falsk om jag låtsas vara någon annan för att bli älskad av familj och vänner?
Är jag egoistisk om jag inte accepterar andras bild av mig och ger upp relationer på grund av det?

Hur mycket är okej att låta andras svek forma ens identitet och val i livet?

Sånt här tänker jag mycket på och det tycker jag är mer filosofi än blandat.

Hoppas detta duger jag kommer skriva mer men ska bort i en vecka vet ej om jag kommer ha tillgång till internet men ska definera mig själv och läsa andras inlägg så fort jag hinner.

snapphona

Duger mer än väl, ursäkta om jag var lite besvärlig.

Nej tack för att du peppade mig att tänka efter ni är inga fiender ni är tomtenissar som inte ger en det man vill ha utan det man behöver
me likes
:)

jag tycker att det är att ha lite väl höga tankar om sig själv att kräva av folk att de ska känna en lika bra som man själv. som du säger så formas andra människors uppfattning om dig beroende på när och var i ditt liv, och vad du har för relation till personen, som ni träffas. det är klart som fan att de aldrig kommer att uppfatta dig precis som du gör.

att låtsas vara på ett sätt som man egentligen inte är tycker jag är falskt, men svårt att undvika. jag menar, vem försöker du imponera på egentligen? handlar det om en förhoppning om en framtida partner lär denne ju upptäcka att du inte var den du utgav dig för att vara. din familj och dina vänner känner dig troligtvis ganska väl redan hur mycket du än tror att de inte vet vem du är. de enda som finns kvar att förställa sig för är främlingar, och finns det några mindre betydelsefulla personer än de man inte känner? om nåt så är det ju dem man bör vara ärlig mot egentligen, då det faktiskt existerar en chans att vara uppriktig. jag skulle vilja påstå att det där är nånting som man växer ifrån, jag känner mig betydligt säkrare i mig själv än för tio år sen och bryr mig inte direkt om att försöka spela nån som jag inte är. den positiva bieffekten det fört med sig är att de nya vänner jag har fått är vänner som jag ärligt delar nånting med och några jag inte behöver spela inför. inte för att mina gamla vänner är dåliga, tvärtom, men skit i vad andra tycker om dig så slipper du spela spel resten av livet. mycket skönare så

bperb
jag låtsas inte vara någon annan det är just det som är mitt problem
jag försöker låtsas ibland för att bli smidig, smälta in och inte behöva ta så mycket skit.

Alla säger alltid till mig att jag borde låtsas vara någon annan för att skydda mig själv och de har rätt jag behöver lära mig det men då känner jag mig falsk och därför kan jag inte.

bperb
alla frågor är inte jag som i jag utan jag som om jag skulle göra så här är jag falsk då tex
mer hypotetiska resonemang

snapphona

det var inget riktat mot dig direkt, det var mina åsikter om hypotetiska resonemang. det är skillnad på att vara anpassningsbar och att vara någon man inte är.

det finns väl en hel del filosofer som har diskuterat människans plats i världen och hur hon definieras etc.

jag anser att man "är" en blandning av vad man gjort, vad man har för ambitioner att göra i framtiden men framför allt vad man gör. om jag t ex gjorde någonting dumt behöver inte denna dumhet tillskrivas min person som en betydande del för all framtid men det går samtidigt inte att göra ogjort. förhoppningsvis hjälper det mig att vara den jag är idag, vilket alltid kommer bero på vad jag var igår. min framtidsambitioner präglar också hur jag idag agerar och det är detta samtida agerandet som jag anser definierar min person (vilket alltså är avhängigt då- och framtiden).

för att vara lite postmodern tror jag inte på någon typ av "sann" person som jag kan dölja eller inte, eller som kan genomskådas eller framträda ibland. jag skulle snarare säga att alla sammanlagda uppfattningar inklusive min egen definierar min person. om nästan alla som känner mig skulle definiera mig som ett riktigt rövhål även fast jag själv inte håller med skulle jag nog med ovanstående resonemang luta till att påstå att jag är ett riktigt rövhål.

Det är väl som greggan säger att det du gör i livet definierar dig som person. Om man gör något riktigt stort fel, tex om man dödar någon, så kommer de förmodligen att forma hela ens liv, då kommer man alltid vara en mördare i andras ögon och förmodligen i ens egna ögon också. Action speaks louder than words..

Så i grund och botten, allt du gör och säger får folk att bilda en uppfattning om vad du är för person, så det är man själv som bestämmer hur man ska bli uppfattad.

Sen tror jag att alla mer eller mindre anpassar sin personlighet efter vem/vilka man har omkring sig, vare sig det är omedvetet eller medvetet.

Om jag ska vara mer personlig så går jag inte runt och tänker på hur folk uppfattar mig och jag går heller inte och tänker på om jag "är mig själv", jag bara ÄR.
Visst kan jag tänka på sånt i min ensamhet, "undra hur hen och hen uppfattar mig" det tror jag alla gör. Men bara osäkra individer formar sin person efter hur dem tror att andra uppfattar dem.

jag slutade försöka definera vem jag är när jag insåg att jag definerade in mig i ett hörn. vet att det låter fasligt pretentiös, men jag är odefinerbar, bara väldigt tråkiga enkelspåriga människor vill och går att definera utifrån de mallar vi har i dagsläget. det är i en vilja att göra världen begriplig som vi vill definera både oss själva och alla andra i vår omgivning, eftersom att vad vi inte känner till skrämmer oss. men vi måste försöka utmana oss själva till att komma ifrån de bojor det innebär att ständigt omges av saker som är förståeliga och begripliga, komma bort från det, och istället vara öppna för möjligheten att människor kan vara mångfasetterade och väldigt motsägelsefulla. ja, detta gör självklart att man kanske framstår som nyckfull och oberäknelig, en så då är det väl kanske så man enklast kan defineras. som så många andra redan sagt, vem är omvärlden att definera dig? varför måste du stå till svars för någon annan om vem du är? och hur vågar dom utge sig för att veta det?