Graffitimorsan ... (Artikel GP)

Graffitimorsan ... (Artikel GP)

Några kanske redan har läst den men ändå.

Datum: 2004-09-15

Avdelning: Gränslöst
Sida: 66
Av: Björn Almqvist, Bild: Yvonne Åsell



Graffitimorsan ...
... som blir hiphopmormor

FOTOGRAFI: Varje år läggs det ner stora summor på klottersanering i Göteborg. En av de ansvariga för kostnaderna är utan tvekan fotografen Martha Cooper. För 20 år sedan spred hon och kollegan Henry Chalfant graffitin till Europa med boken Subway Art. Snart kommer hennes nya bok, Hip Hop Files.
- Javisst, Jag är ansvarig. Plocka fram handbojorna, skrattar Martha Cooper som är på besök i Sverige för att marknadsföra sin nya bok.Hon är en glad, kortväxt kvinna i sextioårsåldern. Texten Graffiti can't be stopped är tryckt med stora bokstäver över bröstet på hennes gröna collegetröja. Och saneringskostnader är inget Martha Cooper ligger sömnlös över.- Vill de spendera miljoner på att tvätta så är det deras problem. Det är ju tråkigt för dem. Jag tror att väldigt många har fått ut mycket positivt av graffiti. Naturligtvis finns det problem, men det får andra ta hand om. Jag dokumenterar bara det jag ser.I Subway Art visade hon upp en konstform som var helt okänd för de flesta. Boken fick en enorm genomslagskraft och i dag hör den till världens mest sålda konstböcker. I oktober kommer hennes nya bok, Hip Hop Files. Till skillnad från Subway Art handlar Hip Hop Files inte bara om graffiti på tåg. Den förklarar också hur hiphopkulturen formades till en medieprodukt och hur graffitin sökte sig in i gallerierna. Men framförallt är Martha Coopers bilder fantastiska tidsdokument från en tid när New York var en stad i kaos, på väg att rasa samman.- Hela Bronx stod i lågor. Utblottade fastighetsägare lejde folk som brände ner deras hus för att få ut försäkringspengar. Det var en spännande tid. Jag gillar att kunna upptäcka saker visuellt. Om allt är helt perfekt finns det inte mycket att utforska.
En dag fick hon se en skiss

När Martha Cooper var tre år gammal tog hon sina första bilder tillsammans med sin far som ägde en fotobutik i Baltimore. Hon intresserade sig även tidigt för främmande kulturer och konsthantverk. En kurs i etnologi födde idén att försöka fånga konsten i sitt kulturella sammanhang. Men när hon började arbeta som fotograf på New York Post i slutet av sjuttiotalet var det mord och kändisbilder som prioriterades högst. Etnologin fick inget utrymme. Varje eftermiddag på väg tillbaka till redaktionen stannade hon och gjorde slut på filmen i kameran. Helst tog hon bilder av barn som byggde leksaker av skräp de hittade på gatan. Det var så hon träffade en ung graffitimålare som kallade sig Lec.- Han visade mig en skiss och berättade att han hade målat samma bild på en vägg. Det var förbluffande. Jag hade aldrig tänkt på att de faktiskt planerade målningarna. I mina ögon var det bara kladd. Men så fort jag förstod att det var namn som upprepades på olika sätt blev det intressant.