Fast i en fågelbur Jag är en undulat fast i en fågelbur Livet är underbart men hoppet gav återbud Jag flyger och svävar runt i en drömvärld Jag lyser upp själar utan att känna mig önskvärd Inmurad i mina egna tankar av trubbel och sorg För jag trevar fallandes och sjunger en sång Jag sjunger i moll, gömd för dundrade åska och håller mina tummar och hoppas på bättre tider Jag känner mig sliten, vänder och vrider på saker när jag plågas för känslor i livet som saknas Jag kämpar mig upp, men faller handlöst så jag ändrar min kurs och springer tills jag får andnöd Halvt död eller halvt levande, frågan kvarstår i samspel med gråt, astråkigt liv och år av vanvård Jag förstör mig själv och det fördärvar min själ Livet är ett test, men måste jag känna så här? Kritik, tankar m.m.? Tack