Text söker förmedlare.
Känner du dig manad, plocka fram ett beat, kicka.
lägg upp resultatet här.
kicka hälften, allt, lite av det eller bara ta känslan.
jag har på känn att det kan bli tungt om någon bara har en halvtimme över och cojones att testa något främmande..
SpoilerJag gör det här enligt gamla skolans ramar.
Annars går det inte. Ni hör inte mitt inre beat.
Men ni ser texten, resultatet av min inre skit.
Så, jag ljög mig upp på benen från att krypande, dra i verklighetens kjolkant,
Jag hade inte alltid något att berätta, så jag berättade allting extra noggrant.
Jag fördjupade mig i mina misstag, surfade vågorna av andras,
Ingen hade väl riktigt tänkt sig för, mina känslobilder blandas.
Lögnen var min egen börda, ingen gjorde det väl något,
Ingen visste mina brister, det var fasaden som vart svårast att få bort.
Jag byggde torn av mina komplimanger, jag besteg berg tillslut,
Men modet i min ask var placebo hela vägen från start till slut.
Jag tog tabletter, drack väl sprit, stod i fronten fast jag var långt ifrån närvarande,
Det tog effekt, jag blev helt vit, slog i bordet fast jag knappt tog ton i mitt förfarande.
Jag stod för min vilja att vara en av dom, stod jag emot så stod dom för mig, där står jag fortfarande.
Jag har min lojalitet kvar, den sitter strax till mitten om min vänstra lunga, håller anförande.
Mina andetag sliter av den kraft jag har, tömmer all min vardags krav,
Jag vill ha kvar vad ni gav, spara allt som ni sa, se om det håller än idag.
Vi skulle stötta varandra, hålla dörrarna på glänt även om det brann i trapphuset,
Var det inte någon av er som slog rötter i de orden efter att flera bröder trätt in i ljuset?
Jag står kvar här, som någon filmbitch som har blivit lämnad i regnet, för länge,
Jag stod kvar där, lungorna rosslar idag, en sinnetsförkylning, jag klev nyss ur sjukhussängen.
Jag visste aldrig då, vad jag vet nu, vad jag gick på, ditt falska du.
Mina bilder av en verklighet är förvridna, finns inte ord att beskriva,
Min verklighet har ingen glow, kan inte skina, inga runda kanter, allt är slipat.
Jag var allt, min värld existerade bara inom mig, alla ni var bara en "story",
Jag var definitionen av egoist, nu har jag landat, skalar hud, fimpar min "glory".
Jag har aldrig gjort rätt, jag har ett hav av tårar gråtna i mitt namn,
Jag har seglat det havet och rannsakans famn, klivit i hamn,
Väl i land, till strand, finns ingen jävel till hands, söker balans,
Vill ha en ny chans, famlar i mörker hittar inte någonstans.
Här finns tusen grävda gravar, alla beredda att svälja mig levande,
Bara jag har blåsor i händerna mitt sätt att leva har varit ett grävande,
Alla andras verklighet har, varit för krävande, kvävande.
Jag passade aldrig in där, jag hade inte styrkan att bära skuld,
Jag var en förtappad pusselbit, men, nu vet jag att den tyngden är guld.
Så jag har kunskapen, vetskapen, pusslets lekamen, drar in andetagen,
Men får inte ut ett skit mer än tom luft, motivationen dör med kraven.
Jag har is i min luft, jag har blod på mina händer,
Jag har rester av hjärtan, emellan mina tänder,
Först nu i kallsvettens insikt, känner jag hur vinden vänder,
Jag går stapplande på svaga ben, tar en dag i sänder.
Jag har mil kvar att gå, flera år av att släcka bränder.
Jag skulle aldrig våga be om ursäkt nu, aldrig stå för min pateti,
Jag kan inte överleva då, jag måste runt om jag ska förbi.
Om jag ska bli ren så skrubbas jag i lava eller förblöder utan min hud,
Jag har inga rena fingrar i min påse mjöl eller på min lista till gud.
Jag har begått så många fel, hjälpt mina brister på traven,
Fördjupat mig i misstag, mäter meter ner i graven.
Jag har infekterade sår i mitt bröst, latent i mitt hjärta viner höst,
Har inte råd, eller tröst, alla chanser jag har fått har jag misskött.
Alla delar, ledtrådar jag fått till ett nytt liv, har vägrat och självdött.
Om jag ska bikta mig så kommer min bikt vara en NarniaGarderob,
Jag kliver in och försvinner, lämnar eftervärlden ekande, ett enda förlåt.
Jag kan inte utstå smärtan av ögon som skulle veta vem jag är eller har varit,
Den dagen någon vet, så står det på löpet, "han tog det livet, som någon annan borde tagit".
Då är jag försvunnen, den dagen jag och ytan blir till ett, då det doftar härsket kött.
Den dagen mitt innersta blottas, svar, svart var rinner ur mig, då har jag redan dött.
Aldrig dömd på förhand, det är slutet vi ska frukta,
Jag spottar sanning, gapa och svälj, eller ducka!
Ibland HATAR jag allt, ibland älskar jag det också,
Ibland SKITER jag i allt, ibland drömmer jag mig bortåt,
Ibland SAKNAR jag mig själv, ibland pyntar jag min sten,
Ibland VAKNAR jag ur livet, ibland sover jag i solens sken.
Ibland finns det inte ord för vad livet kramar ur ditt hjärta,
Ibland finns bara orden av den rädslan och den smärtan..
(Inlägget ändrat av Oracle 2011-06-18 11:58:44)
det e bara att vända ryggen till o avlägsna sig..