Förlorat en förälder?

jag har förlorat min mamma, och jag grävde ner mig för mycke i de... hon gick bort 96, men de är inte förens nu jag har börjat komma över de... jag började med droger och allt möjligt skit, för att försöka glömma de... men nu har jag förstått att de inte hjälper... har varit ren i två månader nu, och jag går till psykolog... de hjä'lper en att inte gräva ner sig för mycke i de... tycker iaf jag.-..

säg till honom att göra som jag gör nu, snacka ut för fullt om de!! jag teg typ om de förut...

Min pappa är död
Min syster är död
Min bror är död


det är hemskt.
som FAN!

min mamma är död, min farmor är död, min farfar är död, åtta polare ä'r döda... de är inte ett dugg kull!!!!

nånstans inom dig finns de nog sorg, men de är nog lite, och lååååååååångt in...

mm, precis...

blev av med farsgubben när ja va 10 . början av -97... Reagerade inte så starkt då, han va sjuk typ 2 år så jag visste väl att han skulle dö... Blev väl lite inåtvänd, sket i det mesta sen i högstadiet. Kurerade mej själv, gick till psykolog nån enstaka gång men BUP är ett jävla skämt så ingen hjälp fick man ju där heller.
Det löste sej efter ett tag, kan inte säga att jag saknar honom. Minns inte så mkt av han, men visst hade varit skönt att ha en pappa.

Vinterstork P17


BUP kan suga min feta dase!! men de hjälper att gå till en riktig psykolog, de gör jag... eller ja, de hjälper bara om man tror på de...

gurknäsa

Hmm, ja min brorsa gjorde det. Alltså gick till privat psykolog, och det funkade för honom. Men jag ville inte slösa mer tid på o springa hos kvackare så jag tog hand om mej själv.

Men framtida problem kommer jag nog söka privat hjälp för.

okej okej... aa, de är nog lika bra de...

A_nD P18


just så känner jag för min farsa, men ändå vill jag inte vara föräldralös helt och hållet... jag älskar ju honom, även fast han aldrig har varit där för mig...

Jag har än inte förlorat några föräldrar, men jag fick nyligen veta att min mamma fått cancer och har runt ett år kvar.
Min pappa är redan döende i en annan sjukdom och kan inte göra något alls.


Så snart har jag förlorat bägge mina föräldrar. Och till råga på allt så förlorade jag en underbar tjej.

Jag ser dock allt detta som en utmaning. Ett test kanske.

A_nD P18
och det där säger du i ett forum där folk som har mist sina förälldrar utan att kunna välja...
visst att du skulle skratta om din Pappa dog...
du vet nog ingenting om det föränn du har vart med om det på riktigt.'

Stryplekar P23
Vad menar du med "ett test" ?


Det värsta va nog att jag inte ens grät på min pappas begravning, visst var jag ledssen men jag fick inte fram en tår.. Man kände fan sig som en kass människa då..

Man är nog inte inte lessen fast man inte får fram tårar...
känslorna sitter nog inte bara i dom...man kan inte styra när dom kommer

Min farsa... ganska tragiskt, skitsnäll person av vad morsan och allmänna släktingar och vänner berättat ( träffade honom typ tre gånger efter att han och morsan skiljde sig när jag var ett så jag kände honom inte). hans barndom var inte så lycklig så han blev ganska självdestruktiv, han blev pundare och dog av Hiv när jag var tretton. men jag har förlåtit honom efterhand och ska tatuera in hans och morsans ansikte bredvid varandra på axeln.

och så till tipset: gråt , gråt som en liten flicka. jag var mitt uppe i trotsåldern när min farsa dog och ville vara tuff men jag låg och grät hela nätterna ibland bara för att jag inte kände honom och över dom få minnen jag hade av honom. så gråt varvat med att minnas, och att ge dig själv ett litet utrymme, eller en "tradition" där du hedrar honom, på ett ytterst personligt sätt.

vad jag glömde var att jag mådde bättre dagen efter att jag gråtit, det är väldigt nyttigt.

min egna "tradition" är att jag nästan alltid har på mig halsbandet jag ärvde från farsan.

lycka till.

om min morsa dog skulle jag fan ta livet av mig, men om farsan dog skulle skulle det kunna vara ett substitut för ett lyckopiller...

Ja, jag ser inte riktigt på livet och döden som dom flesta andra gör.

Som sagt, jag ser detta som ett test. Vem som nu testar oss kan man ju filosofera runt. Jag tror varken på gud, satan eller himmel/helvete, men jag tror ändå något annat större än oss existerar. I allra högsta grad.

Det skulle bli en för lång diskussion att ta upp här. Får i sådanafall starta en ny tråd.

Måhända gör jag det.

Min pappa dog när mamma var gravid med mig. klart det kan vara svårt att växa upp utan en förälder ibland, men det är min mamma som har fått ta den stora sorgen. hon är den starkaste jag vet. sen har jag ett par kompisar som har dött och det är riktigt jävla jobbigt. orättvis värld vi bor i....

jag har inte förlorat någon förälder men tanken på det skrämmer mig inte särskilt mycket. visst är det trevligt att ha föräldrarna i livet men jag behöver dem inte på samma sätt som när jag var liten. hade mest blivit ledsen för mina småsyskons skull

Jag har inte förlorat någon förälder, men jag har förlorat två vänner och farfar.
Jävligt jobbigt var det.


Så till några som skriver att de skulle skratta om deras pappa dog:
Jag vet precis hur det känns att tänka så. Alla säger åt en att man inte skulle känna så när det väl kom till kritan.
För tre-fyra år sedan ringde det hem till oss från polisen. De bad att få tala med mamma. På en gång förstod jag att det var något med pappa. Jag hoppas verkligen att han hade dött. Att han var borta och att jag skulle slippa honom.
Han låg på sjukhus och hela veckan hoppades jag att han skulle dö och att det aldrig skulle "gå".
Han överlevde och tog tag i sitt liv. Visst, han är fortfarande "sån" men han är en bra mycket bättre person.
Pratar sällan med honom och anser inte att han är min riktiga pappa. Men jag vet att det var bra att han inte dog.

Det jag menar är att just vid den tidpunkten hade jag inte tyckt att det gjorde något. Han var liksom redan död.
Men den känslan kan gå över och idag skulle jag blivit ledsen.

Tror inte jag kommer någonstans med det här. Ville bara skriva av mig lite.
Hoppas det löser sig med era pappor i alla fall!

skulle min mamma dö, då vet jag inte vad jag skulle ta mig till, hon e min familj, pappa har jag ingen,, å släktingarna i tanzania känner man inte bra,

men skulle det hända gäller det å gråta mycket, prata mycket å inte gräva ner sig som jag hadde någ gjort :(

Min mamma dog när jag va 12.. Har aldrig direkt pratat ut med någon om det förutom mitt ex som jag var väldigt nära för en tid sen.. Även fast det var 10år sen var det skönt att kunna öppna sig för någon och äntligen få berätta.. Jag håller ofta saker för mig själv och har svårt att lita och öppna upp för människor.
Men jag jobbar på det.

All sorg tar tid att berarbeta, och jag tror att alla har olika sätt som är rätt för dem att må bättre och komma över saker och ting. Det gäller bara att hitta den rätta vägen och inte göra något dumt.

Min pappa är död...dödad...Vet inte riktigt hur jag hanterade det faktiskt...kanske har förskjutit det...jag vet inte, inte bra isåfall.

Visst, han bodde inte hemma och så, men han var cool,
jag är nog ganska lik honom. Kasst att han dog just då (2000), för jag känner att det är nu i sena tonåren som jag skulle behövt honom som mest, morsan är just men vi är egentligen inte sådär jättelika, (iofs kan det också vara en fördel, morsan och syrran är rätt lika...och de bråkade som fan ett tag) tror att jag skulle haft det lättare att snacka med farsan om saker och så...

min pappa dog när jag var 15. väldigt sorgligt vi hade jättebra kontakt och var som kompisar. även om det var svårt så gick jag vidare med mitt liv det hade han velat.

AriTenenbaum P20

Egentligen vet jag inte till 100.. Farmor sa att han bara trilla ihop när han laga mat. Men jag tror det va en överdos.. Eftersom han knarka från och till. Gav löfte om att han skulle sluta, så sluta han. Sen hamna han på kåken lite överallt. Jag och mossan åkte tåg från Landskrona runte hela Sverige där han satt på anstalt. Till gävle, till stockholm, kumla, malmö, ja fan vet allt.


Men känner inte att det är läge att rota i det för mycket.. Inte nu iaf..

elsueko
Hur tänker du nu?
Vet du hur det är att ha en förälder som sviker, som förstår ditt liv och förstör på alla möjliga och omöjliga sätt för dig?
När jag blir förälder ska jag aldrig svika min dotter eller son på det sättet och att tänka att jag måste älska mina föräldrar och sakna dem om de var borta för att mina döttrar eller söner ska göra det för mig??
Komigen, tänk till själv hur dumt det där lät.

Mina barn komer antingen älska eller hata mig, hur jag än känner för mina föräldrar.

Som förstör ditt liv*

Blir tårögd av att läsa detta, jag har inte förlorat någon förälder, men min mossa har kol och något annat som kan vara cancer.. jag e väldigt rädd...

Miste min far för tre år sen i elakartad cancer. jag drog in mig själv. prata inte me nån gick till en jvla barnpsykolog men satt bara och ljög för honom. Har precis kommit utt från psyket. anledningen för att ja va där tror läkarna e för att ja inte bearbetat de. så mitt tips till alla som mist en förälder ellr kompis börja bearbeta de så tidigt som möjligt. själv går ja på antidepressiv medecin för att klara av dagen

Min far dog i leukemi år 1999.
Jag accepterade det på en gång och gick vidare.
Han var jättesnäll och en skitbra förälder och allting, men jag grät inte. Jag vet inte varför. Jag saknar honom självklart, men jag vet liksom att döden är slutet, så på nåt vis var det väl det faktum att tårar inte botar döden som var orsaken till att jag inte grät.
Jag visste liksom att "OK, han är död. Det är inte bra, men det finns inget att göra åt det, så det är lika bra jag går vidare.".

Jag kan inte säga "rest in peace", för Per-Olof "Fleppo" Lindqvist vilar inte. Han är död. Han var en riktig hyvens pappa, men han är död, och sånt är livet.

/Fleppo II

P.S: Jag är medveten om att mitt sätt att reagera kan verka konstigt och tillochmed sjukt, men sånt är fallet.
D.S.

Fleppo2
Det är varken sjukt eller konstigt, alla reagerar olika.
Och du kanske helt enkelt inte har accepterat att han är borta, men det vet inte jag och jag tänker inte leka psykolog.

breaky_grl:
Jag har i allrahögsta grad accepterat att han är borta.
Jag går ju inte runt och låtsas att han lever.
Han är inte en del av mitt (eller sitt eget) liv längre, och jag lever vidare fullständigt medveten om detta, och fullständigt medveten om att han inte finns kvar på något som helst plan.

Fleppo2
Som sagt, jag vet inte.
Jag har inte accepterat att min vän dog för två år sedan, trots att jag mycket väl vet att han är borta och att jag aldrig får träffa honom igen (i alla fall inte i det här livet).

Men men, alla reagerar som sagt olika.

Pappa dog på dagen för fyra år sen. Släpper fram sorgen i småportioner när jag känner att jag klarar det, är bra att kunna stänga av känslorna. Ser inget syfte med att ligga utslagen på sängen pga att han valde att gå vidare.
Fatta mig inte fel, älskade farsan och saknar honom något fruktansvärt. Men att låta sorgen ta överhanden tjänar ingenting til, så jag stänger av när jag känner att jag inte pallar att tänka på det. Fråga mig inte hur jag gör.
Fridens

Jag har inte förlorat nån förälder (endast farmor osv som inte stått så jätte nära) men min kompis storesyrra tog livet av sig när han kanske var 11. han pratar inte om det så ofta. Ska jag ta upp det med honom eller ska jag låta det vara. jag menar han brukar inte prata om det så mycket..
hans syrra va på semester och fick nått knark i glaset nä rhon va på krogen tror jag, och där var dom skit stränga mott narkotika så hon tog livet av sig i fängelset. om det hade vart min syster hade jag vart skit ledsen..


så nu var det sagt

fleppo...

sörjer/sörjde du hans död??..

Pilsner:
Det beror ju på vad din definition av sorg är.
Jag tycker ju inte att det är bra att han dog. Jag tycker det är helkasst, men jag accepterar att det hände som det hände och att man inte kan göra någonting åt saken. Det bästa för mig verkar vara att leva vidare. Sen om det räknas som sorg eller inte vet jag inte.

Min pappa dog för exakt tio år sedan idag. Det enda som har hjälpt för mig är att prata om det och vart lessen när jag känt för det osv.

al_padrino:
Det är inget att skämmas över.

Min pappa och syrra och brorsa är död

jag har förlorat nästan hela morsans släkt och massa polare..
morfar dog i skrymplever och 3 olika cancer pga rökning
morbror 1 tog självmord
morbror 2 vart mördad
momor dog av något hjärtfel
polare1 krossad av tåg
polare2 tuggade för mkt ecstasy
polare3 vart påkörd av ett rattfyllo

jag vet det känns förjävligt tungt.
Fast det hjälper inte något med droger!
man ska prata om det,det är den enda rätta medicinen
säger en gång till,droger är inte en bra medicin när man är deprimerad!

Förlorade min pappa när jag var drygt 8år..
tänkte inte på det så mycket just då, utan det kom upp mer under gymnasiet.. När ja var liten så gick vi på BUP och hela köret, hjälpte inte ett skit, sen under gymnasiet började jag skolka, rymma hemifrån, dricka för mycket, soc kom in i bilden.. började prata med kurator.. allt var verkligen knas då.. Har inte kommit över det, och kommer aldrig komma över det, men dagarna går lättare förbi nu..
Antar att det är för att jag har världens bästa bröder och världens bästa Mamma som alltid finns där för en och hjälper när det är jobbigt..

tack för mej!

calogero: Vart grundar du din tro på?

jag tror inte helle på psykologer.. min "tro" kommer nog från alla filmer jag sett:P sitter där tar fett med pengar och säger: "jaha, men vad tror du?"

Min far gick bort i vintras och att gräva ner sig är inget tips, inte för att jag gick ner mig, utan snarare för att jag levde på så gott jag kunde, körde på som vanligt med bra vänner, så försök gå vidare snarast möjligt, tror det är det ända som hjälper...

har inte förlorat nån förälder, men farmor, morfar, moster, en kusin, mina 2 tvillingbröder, "mamma" pia i cancer, Arton (en nära polare) mfl... vet hur d känns att förlora nån man älskar så. när "mamma" Pia dog hade jag ingen jag kunde prata me... allt blev värre.
jag hade nog aldrig klarat av om morsan hade dött. vill inte d. ´blir tårögd av bara tanken. har oxå vaknat nerdränkt i tårar när jag har drömt om att den dagen hade kommit. jag säger till henne varje dag att sluta röka. vill inte att hon ska försvinna...
pappa... jag hade blivit så jävla ledsen om d hade hänt honom nåt. vet hur mycket han hade kämpat. va oxå sån som sa att jag inte hade brytt maj om han hade försvunnit, men faktum e att jag faktist hade d... även om vi inte pratas vid så ofta så vet jag att han älskar maj o mina systrar... låter kanske konstigt, men jag hade nog klarat pappas död mer än mammas... jag vet inte va jag hade gjort om nåt hade hänt morsan. när hon e ute ringer jag henne varje timme typ... vill inte att nåt ska hända.
men... i slutet av vägen kommer vi alla att dö. vissa tidigare o vissa senare. sorgligt, men sant... fast bara för att d e så normalt betyder d inte att vi inte ska vara ledsna... att gråta ut hjälper. försök att inte dränka daj i för mycket sorger. vet att d e svårt.
o ja, jag tror inte heller på NÅN jävla psykolog.

calogero: det lät inte som så

min morsa dog för 5år sedan, har inte gått till nån psykolog eller nåt sånt. Jobbigt som fan i början men man kommer över det...