Hur klarar man av saknaden?

Usch, beklagar sorgen emelie. Jag har som tur är varit helt förskonad från att förlora nära vänner hittils.
Det finns inte mycket man kan göra, annat än att leva vidare själv. vara tacksam för var dag man får och var dag våra vänner får. och framförallt vara tacksam för dagarna våra framlidna vänner fick.

du vet var jag finns om du behöver skrika i nån telefon eller nått.
ta hand om dig

ett sätt är väl att försöka minnas de bästa tiderna med dem jag vet inte säkert hur man ska klara av självaste saknaden den biten blir nog ganska komplicerad sry :(

Jag vet att man måste fortsätta leva, men det går inte! Det gör så ont innuti! Det gör så JÄVLA ont!! Kan inte förklara den smärtan jag känner.. Jag kan inte äta, sova, tänka, kan inte sluta gråta.. det känns som jag går runt och är en jävla zombie!!

hur faaan ska jag klara detta?!

*..emelie..*

det låter som en klyscha, men den svåraste delen går över med tiden.... Gråt ut, det e enormalt att ha sådana känslor..

En nära kompis gick bort för nån månad sen, men det går över det svåraste dvs.. Tyvärr så är saknaden för alltid, men den blir mindre...

Ta hand om dig..

du kan skrika på mig i telefon oxå om du vill..

Två av mina bästa vänner dog i tsunamin för ett halvår sen. Helt sjukt att det redan gått ett halvår. Innan dess hade jag varit helt förskonat från sån här sorg. Och man vet liksom inte hur man kommer att reagera, vilka stadium man kommer gå igenom. Men hur man än vänder och vrider på det tickar tiden fortfarande. Det känns som att jorden borde sluta snurra...hallå Josefin & Turid finns inte längre! Men allt fortsätter som vanligt utanför kretsen som kände dem..och det känns jävligt skumt, för ingenting är som förut! Det är så sjukt jävla tomt utan dem...tomt tomt tomt!

Allt går i perioder..ibland är allt verkligen skit..och man mår förjävligt, det gör så ont att de är döda och att de inte fick fortsätta leva. Världen och livet är så elakt ibland. Men sen är det stunder då man inte kan låta bli att bli så himla glad över att man fick känna dem och vara en av deras bästa vänner...lyllo mig liksom...det finns inte många som dem!

Men det du snart kommer inse är att dte hela tiden går upp och ner..ibland funkar livet precis som vanligt, man är typ på jobbet och umgås med människor som inte kände dom och då kan man tro att allt är precis som förut och då kan man känna sig bra. Men sen slår tanken en igen och man inser att ingenting är som förut.

Nu blev det här lite flummigt...men en sak jag tror är viktig är att man måste tillåta sig själv att göra roliga saker och att vara glad ibland. Din kompis som är död vill inte att du ska stänga in dig på ditt rum och gråta resten av livet. Lev massor istället..som han inte fick göra. Och man ska inte få dåligt samvete för att man går där och skrattar när nåt sånt här har hänt, det måste man.

Men det tar tid, man är ledsen...men sen ju mer tiden går...ju oftare känns livet ändå ok. Men det är ändå så jävla dåligt att dom inte kunde få vara kvar med mig...det är så svårt att förstå att de är helt borta.

Nu har iaf ena tjejen begravts och det känns jätteskönt att hon är hemma och man kan hälsa på henne när man vill..lite som förut på nåt skumt sätt=) men den andra är fortfarande inte identifierad..och man är så jävla rädd att hon aldrig kommer bli det... även om det bara är en kropp så hör den kroppen inte hemma i thailand utan här!

Men kom ihåg att va lite glad ibland ändå=)

beklagar verkligen. sanningen är att med tiden läker såren. de kommer vara jobbigt men du klarar de!

Det går nog inte att komma över. Det kommer alltid finnas ett hål. Hur du hanterar det är upp till dig. Finns lika många sätt som det finns människor. En del inser verkligen saknaden och gräver ner sig, isolerar sig. Kan funka, men gör det inte för länge. Du måste ut och röra på dig. I början känns det tomt även när du gör saker som normalt ger dig något. Men efter hand lär du dig gå vidare. Du måste vända tankarna åt annat håll. Inte bara tänka på honom.

Du får kanske göra som alla andra gör: begrav känslorna efter ett tag, göm dem. Gör annat som gör att du inte behöver känna av alla känslor. Förr eller senare blir det rutin och han blir ett minne som du kan klara av. Jag gillar inte sättet, men antagligen är det det mest använda.

Kom ihåg att allt går i vågor. Jag själv är rätt nere just nu av olika anledningar. Och det går verkligen upp och ner. Sov mycket. Ligg kvar en timme längre. Det är läskigt när du tänker på det innan du somnar och när du vaknar, men ligg kvar ändå. Och släpp ut alla känslor. Bli arg, bli ledsen, bli allt. Variera även känslorna. Och bli egoistisk. Det har man rätt till när man är nere.

=(

Beklagar sorgen Emelie....
en massa bra saker ha sagts här...
En nära vän dog för ett år sedan...(fan va tiden flyger iväg)
Och i samma veva så blev jag dumpad av hon jag älskar mest..
så jag gick mest runt som en zombie och fattade inget...
men då va jag uppe i studenten och koncentrerade mig på det..
Det som fick mig att lugna ner mig va begravningen... då på nått sätt accepterade jag allt och kunde gå vidare och tänka på alla bra minnen.

Saknar grabben men vi har det fortfarande kul i minnet.

Lycka till nu.

Du kommer aldrig att komma över det. Du lär dig leva med det.
Det blir en del av dig och du kommer att bära med dig det resten av ditt liv.

Det kommer bara att bli lättare att leva med det.

Jag vet hur det känns och jag beklagar sorgen.

precis som ayaros skrev...

beklagar sorgen. jag vet hur d känns... :/


R.I.P

*..emelie..* F20

Beklagar verkligen sorgen.
Jag fick veta att en nära vän/fd pojkvän till mej hade gått bort i söndagsnatt efter en tid på sjukhuset. Han var också med i en motorcykelolycka för några veckor sen och har legat på intensiven sen dess.

Man vet inte vart man ska ta vägen när sånt här händer. Jag tror jag blockerat på nåt sätt för att man inte kan/orkar ta till sej det.

Ville bara skriva att jag vet hur det känns. Även om ingen sorg är den andre lik, så är det fortfarande samma helvete att förlora någon man tycker mycket om.

kramar
// Linda

Nä mina två vänner dog blev jag på nåt sätt helt tagen på sängen...är det sånt här man får räkna med? Att dem man älskar går och dör när de är 20 år. Är det vanligt liksom? Uppenbarligen händer det på tok för ofta...och man är verkligen inte förberedd...det är man väl kanske aldrig, men är det nån som är 90 bast och dör är det inte lika konstigt. Det är bara så jävla sorgligt och tragiskt när nån som har hela livet framför sig dör...så orättvist liksom.

Det är så svårt att förstå att man aldrig får se dem igen...att dom bara är helt borta...men man kommer nog aldrig förstå utan som nån tidigare skrev att man lär sig leva med det...hoppas du har massa vänner att snacka med som kände honom också, det hjälper massor!

Detta är inte sant! Fick idag reda på att en till vän i capoeiran tog livet av sig samma helg.. Det är fan inte sant!!!!!!!!!! : (

jag har hört att närhet är otroligt bra.
så jag vet vad
jag köper en biljett upp till dig nu stumpan. och så ska jag krama dig. så läänge du vill.
sen kan du få skrika. gråta VAD DU VILL.

*krama hårt*

*..emelie..*

Att folk går bort är det värsta som finns det känns bara så sjukt jävla orättvist.. jag känner sorg över alla nära och kära som har gått bort och det kommer jag för evigt att göra, just nu tror jag att du bara behöver få gråta ut och verkligen sörja dom bortgångna..

Men det blir bättre, det är jag säker på, man får försöka fokusera på alla bra saker som finns :) Ta ett steg i taget.

Ta väl hand om dej och gråt ut ordentligt! Du ska veta att jag verkligen tycker synd om dej, behöver du snacka eller nåt så vet du ju vart du kan hitta mej. Känns som att jag vill skriva så mycket mer men finner tyvärr inga ord.

några månader sen mula en polare till mig och ja tänker och saknar han nästan varje dag.

RIP brushan

Tyvärr är det inte mycket som kan ändra på det du känner.
Det enda jag kan säga är att det kommer kännas lättare med tiden. va ledsen ...sörg,det är fullt normalt...
-Prata ut med folk du känner...
-Ta tid för dig själv och promenera eller nåt och rensa tankarna..
-Försök och inte grubbla allt för mycket på varför
-Försök acceptera...

Jag beklagar djupt din förlust, att mista nån man älskar är det jobbigaste som finns....hoppas du snart känner dig bättre.

det gör man inte..

Jag beklagar att du måste gå igenom detta, Emelie.
Ge dig själv tid att sörja och bearbeta dina känslor, låt det ta den tid det tar. Just nu känns allting svart, men så småningom blir vardagen ljusare och man inser att livet går vidare, att man själv måste gå vidare. Saknaden finns alltid kvar men med tiden lär man sig att hantera den bättre och bättre, tills den inte hindrar en själv från att leva livet, både för ens egen skull och för dem som inte fick samma chans.

1 år sedan :> hur känns det nu? har du kommit över det? hur gjorde du för att hantera det?

Ah jag hade en vän som jag somjag haft från det att hon föddes 3mån efter mig. Hon hängde sig.
Men sorgen och smärtan fungerar som det mesta annat i världen. Man får bara vänta. För så länge du sörjer och har ont såförsvinner hela tiden lite av smärtan.
Fast jag gråter fortfarande o tänker på henne var och varannan dag. Men jag har accepterat det. När jag fick höra det bara skrek jag. Jag försökte på nått sätt vägra att det skulle ha hänt.
Jag vet inte varför jag skriver egentligen för jag har ingen aning om hur man hanterar sorg. Man får ju bara vänta på bättre tider som..

chmunken P17

jo, men tråden var rensad när jag hittade den, så jag tänkte att jag skulle uppa den för att se hur *..emelie..* kände ett år efter att det hade hänt. fast hon kanske inte vill riva upp gamla sår, jag vet inte =/

asså, ja har ju aldrig varit i den sitsen va, men ja kan säga vad ja tror jag skulle göra i det läget...

o det skulle vara att helt enkelt bara skita i det, asså, bara lägga in minnet i ett öde rum i huvet, o inte plocka fram det helt enkelt... bara strunta id et

zoo-man är nog ganska svårt att bara plocka bort ett sådant minne..de kommer ju alltid finnas kvar i en mer eller mindre,sorgen försvinner ju aldrig helt men man lär sig mer eller mindre att leva med den på ett annat sätt.

Va som hände mig när en kär gick bort var att man hamna i en sorts chocktillstånd, ena dan e människan där nästa är de borta. Rätt svår omställning att klara. Tog mig upp till en månad innan jag riktigt acceptera de.
Sen kommer saknaden som en våg och jag blev deprimerad av den. Det taskiga är att saknaden alldrig försvinner men man vänjer sig mer och mer att människan inte länge finns.

Saknaden försvinner inte, och det finns egentligen inget att göra åt det. Att förskjuta så man inte kommer ihåg är inget bra idé för man vill ju komma ihåg de som man älskar.

Hon verkar ha blivit besatt av en Daniel. Kul för henne.

besatt var ordet

det är väl bra =)

1 år sedan :> hur känns det nu? har du kommit över det? hur gjorde du för att hantera det?


Hur det känns? Det gör fortfarande skit ont och jag saknar honom så´fruktansvärt mycket. tänker på honom varje dag verkligen, men det känns lättare nu faktiskt. Vissa dagar är bättre än andra helt enkelt.
Jag tror inte på det att bara glömma, jag vill minnas honom, minnas alla roliga saker vi gjorde tillsammans, alla skratt, alla prat vi har haft, alla middagar vi lagade tillsammans, alla gånger vi åkte och tränade tillsammans. Aldrig vill jag glömma!
Jag tror inte riktigt man kan bestämma "nu ska jag inte tänka på detta mera!" och bara glömma, smärtan finns fortfarande kvar där, vare sig man vill eller inte. Men, alla är ju olika.

besatt av en daniel? haha. besatt och besatt, jag är kär och lycklig över det. mycket tack vare daniel som jag har kunnat "komma över" michaels död. Kan inget annat än tacka honom för det.

Visste inte ens att någon hade uppat tråden, det var ju ett tag sedan liksom...

Vad som än händer så lyckas vi åndå gå vidare, underligt nog, männsikans psyke är starkare än vad vi tror!