Skilsmässobarn?

jag valde inte, det blev så....farsan lämnade typ....

Joo samma här, men jag fatta inte vad som hände var bara 5 år då detta skedde :(

Blev helt enkelt så, skolan var här där mamma fortfarande bor, pappa flyttade till stan. Har alla grejjer här o så, jag och mina 2 syskon stannade hos mamma. Beror nog lite på hur han lämnade mamma också, men så blev det.

bor me båda föräldrarna o ja tackar gud för det

iceandcold
Ja, fyfan.. Jag bävar inför den dagen mina föräldrar ska hitta nya.. Uuh. Det går bara inte ihop sig!

Ett halvår sen typ. Mamma skulle flytta, så jag valde att stanna kvar här hos pappa. Mina småsyskon bor varannan vecka hos de två. Jag bor bara här hos pappa, men kommer och hälsar på Mamma ibland. Har inget rum hos mamma iof, men det finns en säng jag kan sova i om jag skulle vilja. Har inte gjort det än dock.
De bor ganska nära varandra. Mest för barnens skull.. De går i skola här, och smidigt att ha så nära till de två om något skulle hända osv

hos pojkvännen. dom skildes i år hehe.

min föräldrar e typ skilda sen 3 till 4 år sen. känns skönt å bo me morsan.. hatar min farsa så kallad "guden".. han e riktigt störd. och så har jag en jävligt rolig värmländsk låtsas pappa:D

Jag var 10 då dom skildes, och ett år senare valde jag att flytta med morsan till en annan stad. Det gick åt helvete, jag ställde till det för mig rejält under mina tidiga tonår. Inget jag skyller på skilsmässan dock, jag var ett jävla busfrö redan innan det. :>

mina föäldrar skilde sig när jag var ett och ett halvt år så jag fick inte välja
självklart blv det en massa bråk. när jag var liten fram tills det att ja blev fem flyttade ja drfärö emellan dem titt som tätt. när jag blev fem stannade ja dock hos mamma tills jag började åttan. har då bara träffat min pappa nån helg ibland tills vi gjorde ett uppehåll på några år då jag vägrade åka dit pga elak styvmor som min pappa gifte sig med såklart fast att hon kalalde mig saker som man egentligen som barn inte ska behöva höra från en fet kärring som kommer o tar över en av de trygga hamnarna här i livet. till detta hör också att mamma hade en hel del elaka pojkvän varav jag har ett starkt minne av att en av dessa lappade till mig riktigt hårt en gång. glömmer det aldrig.
i allafall när jag började åttan sen ville mamam inte ha kvar mig o då var de ju bara att flytta till pappa som jagdå inte kände så jävla väl.. har bott där sen desss. vilket är två och ett halvt år snarrt. har varit för jävligt stundvis och jag har önskat flera tusen miljoner gånger astt de ska bli tillsammans igen men det kmme inte hända.
jag har rymt ett x antal gånger pga styvmor och andra saker i detta hem jag nu lever i.
min sista räddning var att välja en gymnasielinje där jag kunde få möjlighet att flytta eftersom restiden till skolan blev för lång annars. dock måste ja hem på helger. men snart fyller jag arton och dt klkänns som att livet verkligen är på väg att börja,.

hade jag fått välja från början. hade jag nog bott själv hela tiden. ska inte säga hos fosterfamilj för jag har ingen aning om hur det är där men nog har jag tänkt dom tankarna med.

o herregud det blev mer än vad som behövdes men måste säga att det var skönt att skriva

skillsmässa suger. jag hatar verkligen dumma föräldrar
man skaffar inte barn föräns man VET säkert att man kan hantera det

Min föräldrar skiljde sig när jag var...runt 7-8 tror jag..

Då var det inget snack om saken, alla tre syskon flyttade till morsan, så hälsade vi på pappa varannan helg. Sen mitt i femman typ, då flyttade vi med mamma till en annan stad, hon hade träffat en gubbe här, och så var dom tillsammans i åtta år, tog slut nyligen, skönt faktiskt, jävla svin var han...fast han hade också ungar och dom var fett trevliga..saknar mina "låtsasbrosor" ibland..

Jag åker fortfarande till pappa varannan helg, det suger, han bor på landet med en kärring som är helt jävla fucked up, hon är riktigt galen...ända jag gör när jag är där är ändå att sitta i en soffa och läsa, samma soffa som jag blir tvungen att sova i, för dom har ingen säng åt mig. Min lilebror är lite oftare hos pappa..min syster är aldrig där för hon är "inte välkommen" därborta längre..

Om jag hade fått välja hade jag velat bo hos mamma alltid, jag vill inte ens träffa min pappa, men varannan helg sitter jag ändå därborta, helt ensam ute på landet..

Sen tycker jag inte om ordet "Skilsmässobarn"...vet inte varför, men det har en jävla dålig klang i mina öron..fast...wtf.

Skilsmässobarn låter som något man själv orskat när det egentligen är föräldrarna som fått för sig att göra göra barn men sen inte kunnar hålla sams.. tycker jag iaf..

Var liten när dom skiljdes, så varken jag eller bror fick välja. Det blev hos mamma, och i några år höll vi på med varannan-helg-mojset. Det var bara löjligt och jobbigt, med tanke på att både mamma och pappa fått "nya familjer". Kändes bökigt att åka till pappa med en fylld ryggsäck och dela rum med sin 5 åriga syster, och till på köpet vara tvungen att känna sig hemma.

Jag var typ 9 -10 år när mina föräldrar skiljde sig. Jag och mina syskon bodde varannan helg hos pappa. Men efter några år så stod inte min äldre syster ut, hon var inte heller välkommen där. Så hon slutade vara där. Jag och min lillebror fortsatte att bo där, men varje helg det var pappas helg så kändes det inte alls bra.. efter en tid slutade även jag bo där pga att pappas nya skällde ut mig om en skitsak, det var ingen som ringde och frågade vart jag var... Sen så slutade även min lillebror bo där också. När jag var liten var jag en blyg och lugn liten tjej, men pappas nya gav mej skit för allt typ..(hon hade själv två barn)
På de senaste fem åren har jag inte träffat min pappa, eller jag har pratat i telefon med han ngn enstaka gång. Jag tycker att detta är helt sjukt pga vi bara bor ett stenkast ifrån varandra. I år ringde pappa och bjöd ut mig på middag när jag fyllde år. Det är enda gången jag har träffat honom... ja, på jag vet inte när.
Min lillebror har ganska bra kontakt med pappa och far dit ibland, likaså min syster.. jag är den enda som inte har ngn kontakt med honom nu...

Är det inte förälderns ansvar att ta kontakt med sina barn igen?

Päron skilldes och farsan dog, så det blev inte så mycket val för mig.

jag fick inte välja precis..farsan drog innan jag föddes..har aldrig ens träffat honom så jag bor hos mor jag :)

Många av er som knappt träffar era föräldrar, och det verkar faktist som att de flest väljer att bo hos sin mamma. Och jag håller fan med, det är föräldrarna som skall ta kontakt med barnet som de har skapat, kvittar nog nästan vilken ålder som helst barnet ligger i, ganska hemskt att inte ha nån kontakt med sina föräldrar.. fast det beror ju på hur situationen är..

"jag valde hos mamma eftersom det var här min pappa också bodde" ehm...är det bara jag som inte fattar?

Jag blev tvingad att flytta med min mamma till Kalmar för att hon ansåg att jag skulle få det bättre där än med min pappa, hon hittade en kille via internet och drog med mig ner..

har aldrig bott med farsan så de fanns inte så mycket att välja på..

mina föräldrar skildes när jag var 6 år, minns inte om jag fick välja, men jag tvivlar på det..sen var det inte så mycket alternativ, mamma tog oss och stack till norge. så det var det. tur att man hade sin bror :)

Sän

nej, jag satt också och funderade på det där..antingen handlar det om barnlogik eller så e det väl felformulerat...

Ja, men minns inte när det skedde. Måste ha varit när jag var runt 3-4 bast, så jag har alltid växt upp med två hem. Växlat varannan vecka en tid, sedan hos morsan några år och sist hos farsan. Egentligen så har man väl aldrig haft ett riktigt hem, mer känt sig som någon form av inneboende. "Jag bor hos mamma/pappa", aldrig "jag bor hemma". Men det är helt okej ändå. Bara för att det inte är normen så betyder det inte att det är dåligt.

Mina folks har alltid varit skillda, fick inte välja att flytta förräns min mamma blev sjuk.. Då bodde jag hos pappa och sedan flyttade jag o min brosha tillbaka... Nu ska jag flytta till farsan igen för mamma inte "har råd" att ha kvar mig...

Underbart att ha ett fast hem...

mina föräldrar skildes när jag gick i sjuan tror jag det var, då fick vi vara varannan vecka hos mamma och varannan hos pappa, efter ett tag så tröttnade jag på att skyfflas runt, och övertalade dem att låta mig mig bo hos mamma förutom varannan helg, då jag var hos pappa.
Efter ett tag så slutade jag växla helt, och bodde bara hos mamma.
Jag har aldrig mått dåligt över att de skildes, däremot mådde jag verkligt förjävligt av att bo på två ställen, jag var ostabil nog som det var utan rotlösheten jag upplevde när jag tvingades växla mellan två hem.

Det värsta var precis i början, när de försökte få oss att "vänja oss" vid varannan vecka grejen, de betedde sig som dårar, morsan svarade inte i telefon när jag var hos pappa, och kom jag förbi för att hämta något så öppnade hon inte dörren, utan kom ut på balkongen och sa "du ska vara hos pappa nu", sen gick hon in igen, och där stog man, och kände sig ovälkommen i sitt barndomshem.

har pratat med henne i efterhand om det där, och hon trodde på allvar att hon underlättade för mig genom att hålla på så, och blev förvånad över att jag överhuvudtaget kom ihåg det.

föräldrar är bra underliga ibland.

ja kunna inte välja när ja var 1-2 år så det vart me mamma. som tur är för den åsnan ska boom bye bye

jag vet inte varför. ibland brukar jag fundera på om jag är konstig med tanke på att det verkar vara normalt att få en tragisk uppväxt efter att päronen flyttat isär etc. etc.

dem skiljdes när jag precis fyllt 14. mamma fick tag på en lägenhet som var fin först (hon har alltid varit den av dem två som tar tag i saker å får saker klara fort) så jag bodde hos henne i ca 1 år medan pappa fick bo i en äcklig skruttig 1a i ca ett halvår då han var tvungen att vänta extra länge på lägenheten som han bor i nu, blev en massa trassel.

sen efter det så har jag bott varannan vecka. jag hatar det men jag orkar verkligen inte tjaffsa om det för jag vet att båda skulle bli ledsna om jag valde den andra och jag vet att det knappt kommer gå ett år innan jag antagligen flyttar hemifrån själv så..

men jag trivs inte så bra hos pappa - lägenheten är knappast lika komfortabel som mammas hus. och pappa är en typisk ungkarl - städar när han känner för't, tvättar när det finns en ren strumpa kvar, tvättstuga som man måste planera lite inför innan man faktiskt kan tvätta, ingen diskmaskin = disk som står framme ett tag... men jag trivs bra med honom så det är väl därför ja hänger runt här fortfarande :]

mamma har ny, som är typ 25 år yngre, störtskön snubbe. :)

men själva skiljsmässan har aldrig stört mig.
har blivit irriterad på släktingar och vänner som nästan försökt att pracka på mig någon sorts sorg över att dem skiljde sig.

frågade nästan inte utan sa mer åt mig "med du är väl ledsen nu?!" och "prata ut om det, jag finns här".. och så när jag svarade "nej fan, de är verkligen lugnt. jag störs mig inte av att dem skiljer sig! men tack ändå" så blev folk typ.. "men du mååste väl va ledsen? dom skiljer ju faktiskt sig"

det är väl egentligen det enda jag tyckte va jobbigt med det hela..

har pratat med henne i efterhand om det där, och hon trodde på allvar att hon underlättade för mig genom att hålla på så, och blev förvånad över att jag överhuvudtaget kom ihåg det.

det borde verkligen införas nån form av kurs inom föräldraskap som alla blivande föräldrar måste läsa...herregud man blir ju mörkrädd

jag sitter och väntar/längtar på den dagen min kära mor känner sig modig nog att ta ut skilsmässa. då ska jag flytta iväg med henne och allt blir bra och sagolandshärligt. men det lär inte bli så, tyvärr.

phatie F18

"men själva skiljsmässan har aldrig stört mig.
har blivit irriterad på släktingar och vänner som nästan försökt att pracka på mig någon sorts sorg över att dem skiljde sig. "

det där känner jag igen, jag har fått höra allt från att "du behöver inte hålla det inom dig, gråt ut bara" till "hur kan du vara så känslokall, är du inte ledsen"

ingen kunde acceptera att jag var glad att de skuldes, att jag inte mådde det minsta dåligt över det, utan att jag tyckte det var den bästa lösningen.

Demento P19

"det borde verkligen införas nån form av kurs inom föräldraskap som alla blivande föräldrar måste läsa...herregud man blir ju mörkrädd "

mm.
just det att hon var förvånad över att jag kom ihåg det är helt obegripligt för mig, just den dagen kommer jag _aldrig_ glömma, fy i helvete jag har mått dåligt över den händelsen...

ibland så undrar man hur folk tänker...

ostabil - instabil


jag valde att bo med morsan. mest för att jag egentligen inte kände farsan så myckt. dom separerade när jag var riktigt liten så...

jennie-is-back

jag v e t att det korrekta är "instabil" ^_^

ok.

däremot mådde jag verkligt förjävligt av att bo på två ställen, jag var ostabil nog som det var utan rotlösheten jag upplevde när jag tvingades växla mellan två hem.

fan så känner jag också, varanan helg SKA jag till pappa, inget snack om saken, nej, jag SKA dit...det är fan det jobbiga med skilsmässor...fram och tillbaka...fram och tillbaka...

Jag valde inte i början. Då var det uppdelat några veckor/vecka åt gången. Det var relativt jobbigt i början för det var mycket spring emellan och dylikt. Det var det värsta. Sedan så blev avstånden längre mellan kompisarna och jag flyttade in till innerstan. Men nu när jag är äldre (läs: 18) så känns det mycket bättre. Jag väljer fritt och allt har löst sig på ett bra sätt. Mina föräldrar skilde sig ändå när jag var relativt liten, runt 6-7 iallafall. Så man har hunnit vänja och anpassa sig.

sofijaaa F16

Sådär kände jag också. Jag fick alltid ångest när jag var tvungen att åka till pappa alt. mamma. Jag ville alltid välja själv men så var det aldrig. Jag fick inte helt enkelt. Men man får anpassa sig helt enkelt.

Men jag ogillar tvånget. :/

vilken stor grej ni gör utav det hela.

fan vilka jävla tönta ni e.
gnäller för minsta lilla.
skilsmässa, fan mina föräldrar e skilda och jag bryr mig inte ett skit om det fastän jag tycker om båda.
lär er och ta lite smällar i livet.
fan hade ni haft min uppväxt hade ni tagit livet av er.

Raven7 P24

Skärp dig. Det där var inte vettigt någonstans.

Soopa-Fly

varför va inte dt vettig för?
säger ba som det e.

Raven7 P24

Visst, jag tror säkert du har haft en jobbig uppväxt.

Men klart de andra som inte haft det, kan få vara ledsna för att ens föräldrar inte är tillsammans längre. Att familjen splittras, som alltid innan varit tillsammans och gjort diverse saker tillsammans. Den innan trygga familjen är inte längre trygg och nya främmande människor kanske entrar ens familj.

Men visst, kärnfamiljen är inte längre ett begrepp som är lika vanligt i modern tid.

Jag tror att du säkert hade lättare att anpassa dig än andra. Det är därför du tar det så lätt, och det är bra för dig!

Visst, jag tror säkert du har haft en jobbig uppväxt.

Men klart de andra som inte haft det, kan få vara ledsna för att ens föräldrar inte är tillsammans längre. Att familjen splittras, som alltid innan varit tillsammans och gjort diverse saker tillsammans. Den innan trygga familjen är inte längre trygg och nya främmande människor kanske entrar ens familj.

HAHAHAHAHHAHAHAHA
asså e du uppväxt i ett "fairytale" bortom de dimmhöjda bergen med enhörningen och prinsessan land lr nåt HAHAHAHAHAHHAHAHAHAH.
de e skilda, who cares, gå vidare. så jävla fjantigt.
Fan folk i Sverige gnälle rför minsta lilla problem och gör en stor grej utav det, varför? de får det och låta som att deras preoblem e världens grej.

Misery_chick

ja, folk runt om som kände något sorts "ansvar" för mig, t.ex. min gudfar och liknande blev som tokiga när jag sa att det var Ok. Dom förstog verkligen inte att det var lugnt.

det är bättre för både mig och dem om de flyttar isär om de mår dåligt av att bo tillsammans ..för mår dom dåligt så kommer dom börja bråka och då kommer ju jag må dåligt. allt var så smärtfritt.

de är vänner nu efteråt och dom två är väl ett rätt bra exempel på hur man ska hantera en skilsmässa och faktiskt våga säga "det här går inte" och göra något bra av det hela istället för att "kämpa" utan bra resultat "för barnets skull" i typ 3 år och bråka varje dag och sluta som ovänner.

Raven7 P24

Hur vet du att jag inte är uppväxt i Brooklyn?

Fulton mall kanske är mitt enda hem?

Väx upp och lär dig simma, människa.

Raven7: Personligen delar jag din uppfattning att skilsmässa inte är ett av de största problemen i livet. Jag är egentligen helnöjd med att ha splittade päron, men man måste ju haja att alla har olika lätta/svåra separationer.
Att du och jag är okej med det är ju skitbra, men det finns en hel del andra ungar som hamnat i riktigt pissiga förhållanden för att deras föräldrar inte kan sköta det snyggt.
Och för de ungarna blir det ju inte mindre dramatiskt/problematiskt bara för att du har levt en ghetto-uppväxt och käkat sten till middag varje dag.

Låt folk ha sina känslor. Det finns liksom ingen anledning att döma.

Jag vet inte vad jag ska kalla mej.. Mamma och pappa skulle skilja sig, dom flyttade isär, sen åkte pappa utomlands och gick bort.. så jag vet inte riktigt.. vet inte om dom skilde sig eller inte.. : S
men iaf, vi var väl för små för att välja vart vi ville bo, men det blev att vi bodde hos mamma! Bodde hos pappa på helgerna..

Soopa-Fly

Hur vet du att jag inte är uppväxt i Brooklyn

För jag e upväxt i ett värre område och ja kan säga att du inte skulle va sån jävla "sissy "..fandu e ju pinsam.

morsan lämnade, farsan fick dock dra.
fick inte vilja, var tvungen att bo hos mamma och där är jag kvar, vill flytta till pappa jävligt gärna dock.

Raven7 P24

Vad bra! Nu fick du mycket cred här. Förstår inte vad du försöker bevisa?

Ändå jag som lyckas bäst i livet.

Soopa-Fly

Hur vet du att jag inte är uppväxt i Brooklyn?

för jag e uppväxt i ett värre område och hade du varit uppväxt i Brooklyn hade du inte varit sån jävla mes!
du för fan pinsam.

Raven7 P24

Du verkar inte veta mycket du.

Förövrigt svarade du just på det.

Dela med dig av din uppväxt också då så kan jag förstå lite bättre vad du syftar på och till och med hålla med om att du har haft det värst.

Soopa-Fly

Ändå jag som lyckas bäst i livet.

HAHAHAHAHAHA.
1.fan har det med saken och göra?

2.va vet du om det?

HAHAHAHA