man kommer fucking inte "över" det.PUNKT. vad faaan betyder det egentligen?? "komma ööver nåttt" fucking skitsnack rakt igenom! Om man verkligen H_A_D_E något så så finns det inget "öhh... dra ut me grabbarna och bli dyng-hög/rak kvällen är inte slut förren du ligger i ett hotellrum med en apelsin i analen och en spya på magen..........." (förstå liknelsen, same shit different names) själbevarelsedriften sätter in och man börjar förtränga, omedvetet och medvetet. Skulle man minnas skulle man ligga kvar. Allt du gått igenom, allt du sett, kännt ..mm duvet, har lett dig till Idag, och ngt så fett, något SÅ fett kommer man inte över utan att komma över en liten eller stor del av sig själv. Varje gång jag har trott att nu faaan är det lugnt. Jag tog klivet och jag föll inte, så tror jag att jag ser DETDÄR bakhuvet i nån folkmassa, !Huuöhh! i magen och jag kan inte sluta falla, så; Vilken då över? Man kan börja glömma men inte sluta älska. Så frågan är egentligen om du vill glömma, (förlora fett) och börja "leva", eller om du vill gå igenom allting precis så som det känns, så som det är..? Jag har börjat glömma.... och det finns en hel del saker som jag nu i efterhand har börjat förvränga till ngt dåligt och inte alls så gudomligt,underbart som det verkligen var. Men så kommer man hem... det är sent och du lägger dig på sängen, och undrar varför allt känns så tomt, vad det var som du hade förr och som fattas dig nu och som antagligen alltid kommer fattas dig. Vare sig du minns det eller inte. Och när du kommer ihåg är det som att hela den tiden du levt utan att plågas av alla jävla minnen varit som i en dröm. Du vet som när ngt grovt hänt på kvällen och du vaknar på morgonen, och fortfarande är kvar lite i drömmen du nyss drömde, och du ligger och halvsover på ett soft sätt tills du börjar undra varför du har en äcklig orolig känsla i hela kroppen. tills du kommer ihåg. tills allt blir svart igen och du gör allt för att i allafall få gå i dimman där man inte minns ngt men i alla fall kan knega/plugga/vadsomhelst och när du väl kämpat dig till det stadiet, vet du att du bara lurar dig själv fett (kanske t.o.m så bra så du inte ens märker det själv) och att du närsomhelst kan komma på att du egentligen bara går i luften med din egen inbillning som plattform, för att sen inse att inbillningen trots allt inte går att stå på och att du egentligen har fallit hela tiden, men valt att inte se något istället för att ha öppna ögon när du har tappat ditt "andra jag".eller ditt komplement till ditt jag. eller bara ditt allt. och hur mkt alla än snackar (folk snackar så otroligt mycket skit.. SÅ mkt skit) om vad man kan/bör/ska göra så finns det INGET skyddsnät eller nåt som dämpar fallet och jag är tacksam. för utan allting skulle inte ingenting kunna bli allting för att sedan bli ingenting igen