När allt undantryckt kommer ikapp en

När allt undantryckt kommer ikapp en

Nu är jag här. i en punkt i mitt liv då allt rasat samman.

Jag är stressad inför framtiden, vad jag ska bli.
jag har stora problem med mig själv och min fantasi... jag är jämt uppskrämd, jag är jämt på spänn och jag har lika barnslig rädsla för spöken som när jag var liten. Jag känner mig iaktagen, och jag kollar fönstren var 20e sek. jag sover med ljuset tänt och om jag hör minsta konstiga ljud låset sig hela min kropp till sten.

när jag väl frysit av rädsla så är jag fången i min egen kropp. jag är oförmögen att röra mig och jag kan varken se åt det hållet jag fruktar eller ignorera det då det känns som om något ska ta mig. husets väggar kan inte skydda mig känns det som. Jag har försökt analysera mig själv och vad som är fel med mig, varför jag är så överkänslig och har en rädsla liknandes ett litet barn. varför jag känner mig iaktagen.

som barn var mina föräldrar alltid på mig att jag ska akta mig för främlingar som pratar med mig och så vidare. Jag kan inte gå in djupt på det men det har att göra emd utpressning och att några under åldern 7-9 hotat kidnappa mig vilket gjort att jag fått skjutsas av mina föräldrar vart jag en skulle osv. kan min känsla idag att jag känner mig övervakad eller iaktagen ha med den gamla episoden att göra?

Jag har inflammation hela ryggen och muskulaturen runt axlarna vilket gör att jag har stenhård nacke. det är knutar som orsakats av stress och oro. Min kropp är trött och jag orkar inte längre. jag har sovit genom dagarna den senaste tiden vilket är väldigt ovanligt mig då jag har sömnsvårihheter annars. Jag är allmänt stirrig, gråter hela tiden och nästan lämnat min pojkvän för att jag behöver ett vakuum, bara umgås med mig själv. det har inte blivit bättre av att jag är trakasserad av en man som min familj nu jobbar med att sätta dit. Har också precis fått veta att två av mina bästa vänner har ljugit för mig under ett halvår och en av dem låtsas fortfarande som ingenting


är det någon som känner igen sig? vad ska man göra för att finna lugn när allting rör sig så fort? det känns som om jag inte hinner memd i tiden. jag tvekar på mina relationer, min egen kraft och min framtid. Jag vill bara sova mig igenom denna period och vakna upp när allt lugnat sig och jag förändrats.

jag ska söka upp psykolog angående men paranoia eftersom det går inte att leva med ständig skräck för allting, men finns det något man kan göra själv? känner mig så skum och jag känner inte igen mitt självsäkra jag.

vad kan man göra för att må bättre? hur kan man hjälpa sig själv? jag har försökt att avfärda min paranoia under många år men det slår bara tillbaka på mig själv och det blir bara värre