Jag vill vara en del av något eget

Jag tror du jobbar ner dig för mycket. Tänk inte som att du inkräktar utan tillför något i personers liv. Man kan aldrig ha för mycket polare.

Jag förstår dig till hundra, jag känner mig sådan än idag, trotts att jag har mycket vänner. Vad är det man säger, många kompisar, men få vänner?



I början av gymnasiet, detta året träffade jag en tjej som jag bara klicka med, en kvinnlig soulmate. Har aldrig haft en sådan tjejkompis som man kan dela sjukt mycket med, och har nog aldrig heller öppnat mig så mycket för någon. Innan har jag mest haft killkompisar, och jag vet inte riktigt varför, det bara föll sig naturligt så. Sedan var jag så trött på att bli lämnad i sticket av tjejkompisar. På något sätt var det vell så att jag inte hade samma förväntningar på grabbarna som jag hade på tjejkompisarna. Jag har bytt vänskapskretts så många gånger genom åren att jag ibland glömmer att "de var ju dom ja hängde med då".



Tillbaka till min soulmate då. Jag har nån form av otur att alltid bli de tredje hjulet som antingen hamnar imellan eller utanför. Jag tycker att det är skitfjantigt med "Nä vi kan bara vara två", och jag menar idag är vi trotts allt såpass mycke äldre att man borde kunna bete sig mer moget än den i dagisnivå.


Denna gången hamnade jag imellan. Det var nämligen så att min soulmate hade en annan vän som hon umgåtts med i sin gamla skola och långt långt tillbaks sen dess. Och denhär tjejen är inte schysst, hon förväntar sig att alla ska göra som hon vill och att man ska anpassa sig efter hennes behov. Jag hatar folk som är sådana för jag tycker att man får kompromissa om saker och ting. Egon är bland det versta jag vet. Inte nog med att hon är sådan, hon försöker alltid se till att få min soulmate i underläge på diverse sätt. Jag undrar, vad tusan är det för vän? Hon beter sig bara mer och mer omoget. Tjatar på min soulmate om att "ja, vi har ingen kontakt längre" och så fort vi ska ut alla tre vill hon stanna hemma. Visar att hon blir sur så fort jag ska med. Jag tycker det är skitomoget, men ändå får det mig att känna "vilket jävla kräk jag är som snor hennes kompis". Men det är inte min mening och jag har inget emot att umgås med henne sådär, visserligen vill jag helst inte hänga runt med henne eftersom jag ogillar egon, men jag har inga problem med att vara trevlig utåt och hålla tankarna inombords. Jag dör helt enkelt inte av att ha henne med mig. Men jag tror att hon är sjukt avensjuk på att jag och soulmaten har bättre kontakt, hon irriterar sig på att hon berättar saker för mig som hon inte berättar för henne eller andra. Men det handlar ju om förtroende, och sådant måste man förtjäna, det är inget man delar ut till någon. Det skapas av sig självt.



Nu blev det väldigt mycket.
Mitt råd till dig då, i sådana situationer du pratar om då alla är upptagna, ja känner igen mig sjukt mycket, men då brukar jag försöka ordna egen tid. Ibland kan ja få riktig panik ångest, för jag är ju lite av en sällskapssjuk person. Men i sådana stunder brukar jag hitta på nått som dra ut och springa och rensa skallen till mp3:n, eller så bakar jag, tar en sväng i stan, skriver, målar, tar ett bad.. ja försöker underhålla mig själv helt enkelt. Sedan tror jag att du ska försöka pressa undan TANKEN om att du "pressar dig in i andras liv". För så lär inte folk i din omgivning se det, då skulle dom undvika dig till max, man lär märka sådant. Och om dom tycker det finns det alltid nya människor där ute som väntar på en sannvän :) . Sedan äre nått annat jag genom åren, familjen är de enda riktiga bästavänner jag nånsin kommer ha, för dem har aldrig lämnat mig, dem älskar mig trots mina brister och det är bara dom som alltid kommer bry sig om mig på riktigt. Så om du har en bra familj (med bra menar jag en sådan familj som inte skadar varan på diverse sätt), syskon o.s.v ta vara på dem. För dem är guld. Och var nte rädd för dig själv, lär känna dig själv, om du skaffar stabilitet i dig själv kommer alla andra märka det också. Detta låter säkert som en klyscha, men faktum är att den är sann.
Det kommer vara så mycket enklare för dig om du tror på dig själv och inte är rädd för att vara du. Man tjänar mer på det än vara beroende av andra, belive me :)

Runen jäklar vad bra sagt du, jag har också funderat på den där isoleringmetoden, tror på det ja med faktis. Msn har blivit en såndär grej alla ska hänga runt också, inte en jävel som hellre drar ut med ett gäng i parken och sitter där och snackar, nädå, dom sitter hellre isolerade som jävla fjantar framför msn. Dagens folk är fanimej skumma! Jag vill inte bli som dem, man borde skapa nån "sällskapsring för dem som vägrar isolera sig". Dehär me isoleringen bland vänner talar ju bara det för hur tomt Sverige är för övrigt. Alla på sitt håll med sura miner. Och tyvär håller jag nog också på att bli som sådan. Vi tar dethär som exempel. Om jag skulle gå på en tom buss med endast en människa i, hade jag aldrig satt mig brevid honom/henne och börjat snacka (om det inte var så att jag kände personen). Men OM jag hade gjort detta, hade antagligen personen ryggat tillbaks och trott att jag var skadad eller så. Ja får planera nån slags anti-isolerings-kampanj asså :/ trött på detta nu.

Jag är i samma situation. Var av olika anledningar tvungen att gå ifrån mitt gamla "kompisgäng" i i högstadiet, och mitt sociala liv har inte riktigt återhämtat sig efter det. Jag har skaffat nya vänner sen dess, men de känner inte varandra och har alla sina egna kompisgäng som kräver större engagemang. Vet att jag inte ska ta det personligt när de är för upptagna för att träffas, men det är svårt... Samtidigt vill man ju inte kontakta dem för ofta heller, för att inte verka klängig och desperat...

Så ja, jag förstår precis ;)

gah, vilka vettiga och förstående människor ^^

Har läst igenom och ni verkar verkligen förstå och gå igenom exakt samma sak.

Saulwall tack!

Moderndrunkard ja, du har rätt. men under depptiden hade jag inre dialoger så ofta att det fortfarande finns kvar en liten gnutta av den dåliga vanan. Jag jobbar ner mig för mycke men det minskar iallafall ^^


Runen :
Men varje gång jag tvingar mig själv att intressera mig för ngt, för att inte när en kompis dissar sitta där alldeles sysslolös och ensam utan ett eget liv, känns det ju också som att jag isolerar mig mer och mer.

word, det är när åtgärderna känns så medvetna som man känner sig så möbbad. Och ja jag är också en sån som vill ha en riktigt nära relation med mina vänner, vissa klickar det med och andra föblir alltid lösa kontakter. Jag vill ha folk man kan sitta och göra ingenting med, inte behöva tänka ut" okej, men jag kanske ringer henne, meen..då måste vi hitta på nått också". Sånt känns så tillgjort för mig.


V1icky du verkar också jävligt vettig. Som tur var är målandet min hobby och så har jag en riktigt bra familj. Dock önskar man att dom verkligen förstog ibland vilket de ofta inte gör men pappa kommer med sina visdoms tal ibland som tar ner en på jorden o får allt att verka så mycket enklare. Tack för alla bra råd :)

PortZebie P21 mm, alla har varsitt åt sitt håll och man vill verkligen inte verka klängig, so true

Förr tyckte jag att depressioner verkade så fjantigt, ordet missburkades så ofta precis som ordet ångest. Jag förståd aldrig hur viktigt ens socialliv var för en när det alltid hade funnits där. men men, jag tror också att det kommer något bra ur allt dåligt och som tur var har jag världens sämsta minne, om ett halvår är allt glömt ^^

Hoppas ni alla mår bra nu och att saker ljusnar för er, inshallah!

aschmuuuuuuu.

älska din familj, alla andra kommer hata dej

shit vad folk dumpar vänner och hugger varandra i ryggen och grejer.. tror inte jag har en enda vän som huggit mig i ryggen hårt nog för att det inte kunnat lösas och då umgås jag ändå med mycket kriminella och folk som tar mycket droger o.s.v (ovesäntligt kanske men det är ju såna folk förväntar sig ska vara ostabila och luriga)..

kan inte minnas att jag fölorat en enda polare på något dramatiskt sätt faktiskt.. vissa har man ju glidit ifrån och så dock men det är ju en annan mer naturlig grej..

ibland byter jag gäng lite och umgås med ett annat av mina kompisgäng och sedan byter man tillbaka lite.. man får ordentligt med ombyte och tröttnar aldrig på folket, kan ju ha med det att göra.. har aldrig haft några problem med att komma in i ett av mina kompisgäng när jag varit frånvarande ett tag heller..

well helt okonstruktivt och lät mest som skryt över hur bra mina kompisrelationer är, hehe! men en synpunkt iallafall..

sedan till ditt problem så låter det som att du kräver lite för mycket av dina polare.. att de ska vara bara med dig typ, vet inte om det är så men låter så.. liksom som att du är en såndär lite jobbig person som blir sur när man vill ta med nån annan på grejer och så.. sånt är ju aldrig kul och känner du igen dig i det så kanske det är något att jobba på.. umgås med folk för att det är kul att vara med dem inte för att du ska ha och ha liksom..

jag förstår också

Joel
men haha du har ju missuppfattat hela skiten isåfall

det här är ingem buhu-tråd heller. Bara såft att veta att man inte är den enda i situationen, så om flera vart med om nått liknande är de nog tröstande att läsa de övre inläggen

that is all :]

Jag är som dig, men inte riktigt lika insnöad kanske. Jag har många vänner men föredrar en "bästis" även om mina andra vänner ät tillgängliga vill jag inte vara med dem, jag vill vara med min "bästis". Jag är dessutom väldigt sällskapssjuk så jag tycker det är jobbigt att vara ensam, som idag te.x fan vad tråkgit jag har.

tuva hm, men det är ju egentligen helt naturligt att föredra personer right?


C-W-B jag vet inte om jag ska säga "yaay" eller inte ^^

vart med om något liknande också? eller äre mer hela, "casual kontakter känns tillgjort"? :]

Känner igen mig. Börjar bli desperat efter nya vänner nu när alla plötsligt fått för sig att flytta och börja jobba/gå högskola i en annan stad/i ett annat land medan man själv inte har planer på att lämna Stockholm, inte inom de närmsta åren iaf. Hade det bara gällt ytliga kontakter så hade jag väl inte reagerat nämnvärt på detta "fenomen" men det är även folk som står mig nära som syskon och är "mina själsfränder" som flyttar och jag är rädd för att de med tiden ska glida ifrån mig pga av avståndet (upptagna med sina nya liv och bla bla). Kommer sakna deras umgänge för vi har verkligen samma intressen och humor, delar många minnen och band mellan oss, kan verkligen prata om allt och relatera till varandra. Det är inte ofta man blir vän sådana människor som man känner att man kan dela "allt" med så jag börjar få panik... Dessutom är det inte så lätt i den här åldern att utöka sin bekantskapskrets helt på egen hand, man träffar ju oftast nya vänner via sådana man redan känner (så är det iaf för mig). Usch kunde man inte vara typ fem år, då kunde man bara sätta sig brevid någon i sandlådan och vips så började man leka och vara kompisar. :)

Atlien :/ hoppas de går bra ändå.

Och ja, sandlådetiden var ju grym. Jag kunde vakna, käka frukost, kolla ut om nån fanns nån på gården och om inte så behövde man ändå bara sitta på gungan i typ 5 min tills de andra barnen också sprang ut.^^

green_orange P0: Tack så mycket, hoppas det med. Försöker inte tänka så mycket på det, än är ju en del kvar så, men till våren har de flesta stuckit. :( Men om de känner att de inte vill mögla i Stockholm så ja då é det inte mer än att man kan önska dem lycka till med sina livsval och hoppas det går bra för dem (och en själv).

Haha så sant, 5 minuter MAX! Ah the good ol' days... :)

woord ^^


mooa ja man får ju vänja sig vid tanken att det kommer ta tid :)
allt har sin gång. snart är du "it" ^^

det är sånt som händer.. har också haft massa bästisar som jag nu inte ens har kontakt med. fuck em