Att misslyckas med att gå vidare..

Mina förslag är att prata med ditt ex om hur du känner dig, även fast det var sjukt längesedan du hörde av henne kanske det skulle hjälpa dig, för att sedan kunna släppa det i din tanke. Vet inte om det är möjligt, men det vore nog det bästa. Annars finns det inga konkreta tips, gör vad som känns bäst, försök inte hänga med polare hela tiden eller vara på klubben varje vecka om de känns bull... Prata med nära och kära runt dig hur du mår, även fast du inte får några konkreta tips så brukar det hjälpa att prata ur sig iaf. Och sist, cheer up! Klart du kommer leva gott snart igen, bara att du måste komma ur depressionen. Allt ordnar sajj, du kommer se! Lycka till!! 

Rainmaker: Jag förstår mig inte på såna som du som låter andra människor (alltså hon) påverka dig så mycket att du mår dåligt, 7 månader efter hon dumpade dig!

Så länge du ältar det här kommer du må dåligt, det är alltså upp till dig. Vill du må dåligt, gör det, vill du inte, sluta larva dig och inse att inget är för evigt och lev resten av ditt liv.

Och jag kan lova dig att 9 av 10 random människor kommer säga att de redan levt sina bästa dagar, för människan är duktig på att pissa sig själv i ansiktet.

Allt gar ju over forr eller senare. Man lar sig leva med det och till slut glommer man ju bort det helt.

Jag forlorade min flickvan for omkring 2 ar sen, hon klarade inte av att vara med mig under den tiden, jag var deprimerad innan och var verkligen hemsk. Jag gick i terapi efterat och insag alla fel och vidriga saker som jag gjorde mot henne, hur illa jag verkligen behandlade henne. Det var hart, och det tog ett tag att komma over.

Nu bor jag med en annan flickvan och jag mar lika bra som innan, eller battre naturligtvis, jag ar inte deprimerad langre.

Tjo!

candide P24

Hur behandlade du henne dåligt?

lobotomerad P19

Psykisk misshandel skulle jag nog kalla det. Mitt liv krashade helt under vart forhallande, det borjade nastan omedlbart nar vi traffades. Jag diagnostiserades med en sjukdom som ar ganska svar och som ofta leder till psykiskt lidande.

Istallet for att nansin tala om mina problem med henne sa fros jag henne ute. Ibland kunde jag sitta och stirra ut genom fonstret i timmar pa ingenting, jag anvande det som ett straff mot henne for nagot som hon hade gjort, och det var alltid lojliga saker. Jag insag inget just da, eller insag kanske jag gjorde, men jag var sa djupt nere i skiten att jag inte kunde hantera det, och det kostade mig henne.

Nar jag senare insag allt detta i terapi blev det javligt svart. Att inse sina problem ar oftast det absolut svaraste, losa dem ar ganska latt. Jag madde skit i flera manader over det. Hon madde lika illa ganska lange. Nu har vi bada gatt vidare. Vi bor inte langre i samma stad eller land. Vi traffas nastan aldrig och skickar varandra mail pa fodelsedagar och lite da och da annars om nat hander i vara liv. Jag tycker fortfarande om henne, men det ar pa ett helt annat plan nu an da och jag tror inte att vi skulle kunna komma tillbaka till dar vi var innan jag krashade.

Vet inte om jag svarade pa din fraga riktigt. men men.

du svarade hur bra som helst...

"Att inse sina problem ar oftast det absolut svaraste"

har varit i samma sits på ett annat plan...man kan ha ångest över sånt i åratal. Skönt att du blivit av med det, lycka till med den nya!

jag tänker lite som candide och kozk, dvs, prata med henne o berätta hur du känner dig, dvs att du saknar henne

fundera över hur va relationen mellan er, vad var bra, mindre bra. om hon fortfarande vill prata om det, så kanske det skulle hjälpa att ni sätter er o hon får berätta vad hon upplevde, o bilden av hur och vad som gjorde att ni separera kan få lite djup o perspektiv från hennes känslor oxå.

då  om ni träffas o pratar genom det, får du oxå veta om det e helt definitivt slut för henne oxå, o de kan betyda att du kan börja sörja ''på riktigt''.

sen, att få prata av sig, med nån, när du e lessen,när du saknar henne, vad du saknar, när du blir arg o frustrerad, osvkan oxå hjälpa. de e ju lixom inte meningen att dina vänner ska sägatill dig hur du ska leva, utan helst att de orkar lyssna, ta emot dina känslor o ha medkänsla för att allt e inte på topp just nu.

du får må precis som du gör! de e ingen som har rätt att tvinga dig att låtsas vara eller att du ska va glad efter x antal månader efteråt. 

du genomgå nåt som kallas för sorgearbete, o en fullt ''normal'' tidaspelt på det är ett år. om det går fortare lr långsammare för just dig är inte särskilt viktigt egentligen, det viktiga e att ta tillvara nuet.

nu tänker du kanske mycket ''då var det så...'' men för att finna nån slags glädje nu, så försök samla på de stunder som känns okej. typ,njut av känslan i kroppen efter träningen, känn efter riktigt hur de känns! samla på såna stunder, som bara du själv kan hitta, när du kan njuta av nåt idag.

sen... de kanske låter hånfullt idag i dina öron, men tänk ur de här perspektivet: va glad för att du kan va lessen. den här personen, det ni hade tillsammans, var viktigt för dig. det ni hade och hon betydde något för sig. det är därför du e lessen nu, o att de e slut påverkar ditt humör. var glad över att du vågar känna o släppa in en person nära dig, så nära in på dig att hon påverkar dig!

det finns många som har svårt för det, som inte vill, som inte förmår släppa in en annan person så nära känslomässigt.
 

det sägs ju att det tar ungefär halva tiden man var tsm att komma över någon. Så hur länge var ni tsm?

det här stämmer säkert inte på alla men på mig funkade nästan exakt. Var tsm med mitt ex och nästan på pricken ett år senare kände jag att jag hade gått vidare.

man märker när man har kommit över någon. Det känns liksom i hela kroppen. Men en dag vaknar man och känner att man inte tänker på exet hela tiden, man bryr sig inte vad exet gör, man bryr sig inte om exet har en ny och man tänker mkt mer på sig själv

hoppas att det kommer gå bra för dig
du kommer att komma över henne men det kanske tar ett tag
lycka till!

Ja det går över, min första kärlek trodde jag aldrig att jag skulle komma över riktigt, jag blev tillsammans med andra men han fanns alltid med i tankarna och jag började undra vafan det var för fel på mig. Men så, efter jättelång tid gick även det över och man kan sluta försöka övertyga sig själv om att man inte bryr sig, utan man gör det verkligen inte!

Jag kan inte säga exakt vad du ska göra eftersom olika saker funkar för olika människor, men vad du INTE ska göra är att ständigt trycka det i ansiktet på dig själv, inte låta hela dagen bli dålig för att du drömt om henne till exempel. Du har bestämmer ändå i slutändan själv vad du ska göra av det som känns. Och dina bästa dagar, ja det kommer fler. Du har hela livet framför dig med familj och barn eller vad fan du väljer att göra med det!

Hems2 F22
Ahh jag tror det jag med. Vi var tillsammans 16 månader.