Fegon,Trikk och LJ2 - Muntergökar (Del 2)

Fegon,Trikk och LJ2 - Muntergökar (Del 2)

(Del 2)

Trikk

Vill bara tystna, stänga munnen och mina flackande ögonlock
Ursäkta om jag ej lyssnar, jag hör ej, apatin är min öronpropp
Moralen, mitt aber i min allestädes närvarande självcentrering
Mitt samvete är utfluget och min kärlek är utsatt för enlevering
Men vänta, jag kisar och mina pupiller utvidgas av en ljusglimt
Som strålar samman i harmoni med den allra vackraste susning
En varelse så fin att min hjärna uppfattar det som abstraktion,
Ger blickar oförtrutet, visslar åt mig med sin ljuva och varma ton
Känslan jag får i magen, lyckan kommer smärta går, hjärtat slår
Hur rätt jag mår, kan ej beskrivas av en värdslig, enkel metafor
Jag drömmer, glömmer tid och rum och alla små värdsliga ting
Vackra nymf, dem som förknippas med skönhet är ej värdiga din
Men vad händer? Hör mig själv skrika, en röst som ber mig akta
”Jag är ditt prosaiska jag, jag ber dig, jag vill inte se dig slaktad!
Du har tagit en sil, hallucinerar, du kommer att bli massakrerad!”
Kommer till sans, hinner bort millisekunden innan tåget passerat
Hon var bara en hallucination, men glädjen och värmen kändes
Nu så tackar jag livet, min förtvivlan inför denna världen vändes


Fegon

Jag vill inte göra det till något eufemistiskt i kompensation
Det var kontemplationen som räddade en personlig inflation
Tankegångar och funderingar fick mig att längta efter framtiden
Brusten själ och 2år av Prozak, men nu välkomnar jag sammlivet
Skrev texter av tankar bearbetade mig för ansvar är i mitt anlag
Ransak om ett famntag som sedemera utvecklades till samlag
Sen kom känslan, det inbitna kittlandet i magen av fjärillsvingar
ville hosta upp lyckan o svälja glädjen, le och se världen vinka
i verklighetens stund, där stod hon , mina drömmars prinsessa
Men solnedgången faller o mörkret ber mig att glömma min nästa
Ett mediokert levnadssätt, livsmottot lyder att ensam är stark
Räcker inte enda fram, behöver hjälp. Hjälp denna ensam varg
Livsstilen var fiktit, gick med hängande huvud som en nackad svan
Lovades guld o gröna skogar, fick en buske o har inte tackan kvar
Jag kvävs av vemod och velande. Men kämpar för andetag
Ger jag upp nu, faller i motgång. NEJ, jag är inget handledsbarn
Inget rakblad i världen ska få mig att vittna en enda blodpärla
Fantiserar mig mig till vita moln, men trots det är jag jordnära
Två fötter på marken, Jag tror jag är redo!
Kvinna ta mig med storm.


LJ2

Allting kokar. Huvudet står i brand och mitt smörstekta inre,
smälter sakta och hårets aska faller på mina glödheta kinder.
Jag kan inte känna vart smärtan början och njutningen tar vid.
Kan inte bärga mig förrän jag brunnit upp och slutligen avlider.
Himmelen välver sig runt mig och den vanliga känslan trängs
med mitt hjärta som bankar ikapp med den trasiga tändaren.
Jag har inte varit någon ängel. Fjättrad från mitt första vingslag.
Jag sjunker nu om jag inte använder mina allra största simtag.
I sanningens minut är allting så uppenbart, härligt och vackert.
Gräset på marken, träden i parken, solen och själen i handen.
Sista andetaget ska bli något betydelsefullt. Lär dig hålla andan.
Till slut når luften dina lungor. Smeker och kväver omvartannat.
Somnar jag nu väntar evighet av silvertrumpeter och änglasång.
Är jag vaken lever jag. Ge mig en anledning att inte vända om.
Dagen kommer gry och födas på nytt i Skapelsens rosa sköte.
Men jag föds en ann. En som har det sen länge ordnat för sig.
Andas dagg, dröm liv en kort minut. Sov, somna in till min musik.
Andas dagg, dröm liv en kort minut. Sov, somna in till min musik.