Dokumentärer om människor med in i helvetes för mycket fritid

För er som har missat Thrive så var den riktigt fet

http://www.imdb.com/title/tt2063834/

Morgan Spurlocks senaste film, The Greatest Movie Ever Sold,tvärbra dokumentär gjord av han om marknadsföring och reklam.

http://www.imdb.com/title/tt1743720/

At night I fly,bra dokumentär om livet på New Folsom med massa intervjuer från inmates osv.

Passar dessa dokumentärer ens in i denna tråden "människor med för mycket fritid" ?
Vet inte annars vart jag ska slänga upp dessa,men njut för det liksom. Boo!

a.d.d.o.e.p.c. Tack igen för grymma tips! du knäcker

Skridsko
Tack som fan, buddy! Både för komplimangen och för dina trevliga tips.

Gambler
En speedad dansk filmregissör med designbrillor ett gravt brustablett-beroende sitter rejält i skiten efter att hans första stora internationella projekt gjort en cineastisk "fosbury flopp" och gått back med ett par miljoner. Filmen får visserligen både trevlig och uppmuntrande kritik från kulturkoftor och ljusskygga filmvetare världen över, men de danska och skandinaviska bönderna går inte man ur huse om man säger så. Detta lämnar Nicolas Winding Refn, den stora danska demonregissören vid sidan om Lasse von T och mannen bakom pundarsuccéen"Pusher", i en något prekär och ovan situation. Han borde egentligen vara uppvaktad av de stora amerikanska filmbolagen vid de här laget och fundera på vilken av fyra, fem briljanta och skräddarsydda manuskript han vill leka med härnäst. Inte sitta och bråka med sin tålmodiga hustru om hur de ska sätta mat på bordet och betala telefonräkningarna de nästkommande månaderna. Så i ett sista våghalsigt försök satsar därför Nicolas sina sista marker på att uppdatera mästerverket "Pusher" till en trovärdig och maffig triologi. Hustrun, hans närmsta vänner och filmbolagets ekonomiska rådgivare tycker alla det är en utomordentligt korkad idé, men i brist på alternativ pressar han ändå gaspedalen i mattan och hoppas på det bästa. Nu gäller det bara för lille Nico att trolla fram två fantastiska manuskript på mindre än två månader, hålla stora, stygga banken på behörigt avstånd och komma på hur triologins totalt oerfarna huvudkaraktär ska kunna lära sig repliker när hans närminne är sämre än en dement guldfisks.

The greatest movie ever sold var förvånansvärt bra. Tycker dock Super size me var bättre men den här gillade jag också.

Ska försöka dra igenom några under sommaren. Vissa är lite svåra att hitta dock.

Evolution P28
Ska försöka slänga ihop en guide på hur man enklast hittar filmerna någon gån i sommar. Det är många som frågar, så några enkla tips på vart jag hittar guldkornen kan nog inte skada. Följande film som är otäckt bra hittar du på youtube.

Einstein's Brain
En gapig, japansk version av Kurt Olsson åker över till staterna för att ta reda på vad som egentligen hände med Albert Einsteins hjärna efter hans död i New Jersey, 1955. Enligt klintbergaren gillade den tyska, galna professorn inte tanken på att långfingrade och kändiskåta obducenter skulle leka grillad kyckling med hans kvarlevor och var därför överdrivet explicit i sitt testamente med att hans kropp skulle kremeras. Av oklara anledningar gav han dock några forskare tillstånd att examinera hans hjärna så länge de inte publicerade fynden offentligt eller försökte tjäna några grova pengar på resultaten. Om dessa tvivelaktiga omständigheter var kända även för Kenji Sugimoto - den bordusa och luriga japanen - förtäljer inte historien men en sak vet vi i alla fall med stor säkerhet: Princetons universitetssjukhus, platsen där obduktionen av "Abbe E." ägde rum, är en mycket intressant startpunkt för "forskaren" från Nagasaki. Exakt vad Mr. Sugimoto tänker göra med hjärnan när han väl hittar den är inte lika självklart - kroppsspråket och de speciella grymtningarna indikerar på att japanen eventuellt tänker lägga en "hannibal lector" på supertyskens lillhjärna - men oavsett motiv, beger sig Kenji ut på en hetsig och intensiv jakt tvärs över USA. Via skärrade receptionister i San Francisco och nyfikna hillbillies i Kansas hittar japanen till slut några tålmodiga läkare som snällt kastar lite ljus på situationen kring den suspekta obducenten och de elaka rykten som gör gällande att han körde iväg med Einsteins hjärna i bakluckan samma dag som han fick sparken. De försöker alla berätta sin makabra del av historien medan Sugimoto mest klappar sig på magen, skrattar och flämtfrågar: "Do you know where I can find 'Einstein Brain'?", "Do you like 'Einstein Brain'?" - "Please give me information about 'Einstein Brain'!!!"

Stevie
Första gången Stephen "Stevie" Fieldings fick ett smakprov av livets alltför beska medicin sprang han fortfarande runt i sina provisoriska frottéhanduks-blöjor och kastade kottar på hemlösa katter. Morsan som levde efter gamla, unkna kristdemokratiska värderingar gillade nämligen inte uppkäftiga småbarn, var inte rädd för att dra fram det stenhårda läderbältet för en omgång "röda skinkor" och hade dessutom kortare stubin än ett hemmagjort och defekt tigerskott. Detta resulterade givetvis i att Stevie blev något av en uppmärksamhetstörstande bråkstake med en förkärlek till våld och skev kvinnosyn och att han inom en ganska snar framtid skulle bli en psykologisk schackpjäs mellan Hans Scheike-morsan och Stevies bittra och egensinniga plast-mormor. Efter att den situationen urartat totalt åker "Stephen på bråkmakargatan" iväg på en miserabel fosterhemsturné innan han slutligen "Elton John:ar" skiten, hamnar i ungdomsfängelse och fullbordar "the (shitty) circle of life". Dokumentärfilmsguden Steve James ("Hoop Dreams", "The Interruptors", "Prefontaine") korsar vägar med Stevie när han är en weedrökande och kaxig tonåring, tack vare något slags "storebrors"-program där engagerade, snusförnuftiga vuxna ska umgås med jobbiga strulpellar för att öka deras chanser till ett bättre liv. De fiskar, svär och åker fyrhjuling i ett par år och sen tröttnar "storebrosan" på Stevie och lämnar honom vind för våg. Tio år senare är det dåliga samvetet alltför tungt för den sengångsliknande dokumentärfilmaren och han återvänder därför till trailerparken för att be om ursäkt och kolla hur mycket livet leker för Stevie. Att hans "lillebrors" öde inte skulle vara en dans på rosor eller att alla klackarna skulle vara i taket hade Mr. James säkert på känn, men att Stevies liv skulle visa sig vara ett så enormt klusterfuck av trasiga familjerelationer, kasst ölsinne och slagsmål tar den rutinerade dokumentärfilmsdoktorn fullständigt på sängen.

a.d.d.o.e.p.c. Brrap brraap,bomba med fler dokumentarer!!

Skridsko
Tack för peppen, buddy! Det uppskattas alltid.

Mannen Från Jupiter
Världens snällaste och mest ensamma Ted Gärestad-kopia blir bestulen på sina allra finaste leksakståg, säger upp bekantskapen med den långfingrade före detta bästisen och låser in sig i en lägenhet i Fittja. Där spenderar han de närmsta åtta åren med att bygga en sex meter lång kryssningsbåt, lyssna svinmycket på "The Ventures" och emellanåt titta på lite erotiskt laddade bilder. För Hans-Erik Norberg som den genuint goda och varma huvudpersonen heter, tuffar livet på i sakta gemak när han sitter och pysslar i sin trygga och välbekanta bubbla och försöker glömma namnen på gamla vidriga plågoandar och diktator-farsans absolut sämsta stunder. Inga elaka högstadie-elever som retar Hans-Erik på grund av det svaga hjärtat får plats, inga överbeskyddande och elaka föräldrar som försöker skydda sin son från den livshotande och farliga omvärlden syns till, men visst känns livet som kryckhoppande eremitkräfta lite väl ensamt ibland. När ett dokumentärfilms-crew plingar på dörren och börjar ställa uppriktiga och smarta frågor om modellbyggandet uppstår en märklig vänskap som fullkomligt kommer ställa "bubbel-pojkens" liv på sin ända. Istället för att spendera helgen med att förvandla tandpetare till solstolar eller läsa om telefonkatalogen för femte gången, sticker den tidigare så socialt isolerade ensamvargen iväg till Köpenhamn, åker berg- och dal-bana och äter spättekakor och spunnet socker som en utsvulten häst. Det dröjer inte många veckor förrän Ted Gärestad-referensen känns gammal, en aning mal placé och funderingarna på om Lill-Babs eller Lotta Engberg-liknelsen kanske passar bättre börjar ta form när Herr Norberg går från en förvirrad och bitter kuf till ett fnittrigt, livsglatt och extrovert mingellejon tack vare den nya och framför allt oväntade vänskapen.

a.d.d.o.e.p.c. Wallah,tog du lite semester? :)
Tack igen,har inte sett en fet dokumentar pa lange.

Mannen från Jupiter kan finnas på Svtplay för den som är intresserad. Den gick på tv för några veckor sen. Zappade in ett par minuter in och trodde inte den skulle vara något vidare (kändes lite pretto) men jag fastnade. Riktigt bra. Och blev tyvärr inte förvånad över att akuten på SöS fuckade upp igen...

Någon som sett Shiro Dreams of Sushi och säga vad de tycker om den?

funkar bra att se den på Youtube också

Skridsko
Semester och semester.. Vi kan väl säga att jag har varit mer ute i solen än i favoritsoffan med en dokumentär helt enkelt =)

Evolution P28
Mannen från Jupiter finns inte längre på svt-play, men precis som jaojao_ påpekar finns den fortfarande på tuben.

Jiro Dreams Of Sushi
En flintskallig japansk arbetsmyra vid namn Jiro är enligt den legendariska irländska rekordboken den äldsta kocken med hela tre kukförlängande michelinstjärnor på cv't. Hans anspråkslösa lilla sushi-hak som endast har plats för tio ursäktande japaner åt gången och där reservationerna måste skickas in via fax minst ett år i förväg, har i vanlig kulinarisk översittarordning ett pris på maten som överstiger medelklass-japanens årsinkomst. Jiro kunde dock inte bry sig mindre, då han spenderar varje vaken stund med att skälla ut livrädda kallskänkor, skrika till sig felfri fisk på konstiga musikal-auktioner och fingerknåda döda fiskar till perfekta små ris-kreationer. Hans två söner som naturligtvis också älskar att kasta bort den arbetsföra delen av livet på att upprepa samma sak om och om igen, strävar båda efter att ta över verksamheten den dagen pappa Jiro tvingas att sova med fiskarna istället för att bara portionera upp dem. Pressen på de tunnhåriga tronarvingarna är självfallet enormt - de befinner sig trots allt i Japan - men när farsgubben får de mest lojala asiatiska arbetsnarkomanerna att stamma fram ett "du borde kanske ta det lite lugnt?" skruvas förväntningarna upp till en helt ny nivå. Inte heller hjälper det nämnvärt att ett dokumentärfilms-crew plötsligt dyker upp och höjer ris-alkemisten till skyarna, med sig har de dessutom japans främsta sushi-expert och i hans ögon finns det ingen större gud än wasabi-sensein Jiro.

Madness In The Fast Lane
Två förvirrade enäggstvillingar i kulörta träningsjackor och tights vill jättegärna veta hur det gamla arcadespelet Frogger fungerar i verkligheten och springer därför rakt ut i Londontrafikens morgonrush som ett par huvudlösa kycklingar på jakt efter plastpåsen i American Beauty. Varför Ursula och Sabina Eriksson egentligen gör detta är ytterst oklart men ambulanspersonalen som kommer till olycksplatsen misstänker att de blonderade svenskorna inte vanligtvis brukar agerar mänskliga käglor i motorvägs-bowling utan snarare har varit och nallat godsaker från morfars magiska medicinskåp. När Friskis & Svettis-tvillingarna lyfts ut till väggrenen med benpiporna på sniskan och skrapsår stora som elefantöron över hela kroppen försöker de plötsligt uppercutta en av sjuksköterskorna som räddar livet på dem och den supersmarta knarkteorin får omedelbart ökad trovärdighet. Att det skulle röra sig om någon slags psykisk störning eller mentalsjukdom viskas det visserligen om, men när Sabina morgonen efter verkar klar som korvspad i knoppen och dessutom flirtar obehindrat med flera av konstaplarna, släpps hon givetvis på fri fot. Det är inte förrän ett helt dygn senare, när "Sabbe" byter inspirationskällan från Frogger till GTA och tappar omdömet totalt som Londonpolisen inser sitt monumentala misstag. De blir ytterligare en omgång autobahn-pjätt men förhoppningen är att de denna gång ska få tag på den svårlästa tvillingsystern >innan< hon tar av sig skorna, borstar av sig all logik och hoppar in i det dödliga bil-havet igen.

The Shutka Book of Records
I Shutka, Makedonien går du inte hemifrån utan ett imaginärt mästarbälte, en enorm vinnarskalle och ett par nytvättade snackebyxor. Värlsmästarramsan som ödmjukt förklarar hur överlägsen, snygg och fantastisk du är kommer att upprepas ungefär 150 gånger det kommande dygnet och trots att den sitter som en solblekt, gammal skön keps kan det hända att du slänger ur dig en oskyldig liten vit lögn och höftar till det - du vill ju trots allt imponera lite extra på grabbarna. Du skulle dock aldrig få för dig att ge dina motståndare en komplimang, en millimeter eller ett omnämnande och att nyansera din egna mästerliga prestation kommer givetvis inte på fråga. Det faktum att tävlingsgrenarna råkar sammanfalla med dina egna banala fritidsintressen är naturligtvis bara en ironisk tillfällighet och man måste ändå erkänna att det krävs både hårt arbete och skicklighet för att bli den bästa kassettbandssamlaren, den mest överlägsna älskaren eller den snyggaste kaffedrickaren. Och skulle du gud förbjude och mot all förmodan förlora en prestigefylld tävling, vilar du i alla fall tryggt i vetskapen att en hetsig fyra-timmars diskussion med ett gäng värdelöst dåliga förlorare är minst lika värdefullt och givande som att ro hem den där guldmedaljen. Om ett par dagar kommer du dessutom ha glömt bort hela gåsboxnings-fadäsen/brevduve-fiaskot/vampyrdödar-debaclet och satsar nu istället allt krut på att bli bäst i världen på att tala med hästar, plundra gravar och skära av förhud. Shutka är roligt på det sättet - alla är potentiella världsmästare, frågan är bara i vad?

Under the Boardwalk
Monopol, kina-schackets lite mer brattiga och stöddiga storebror, attraherar bara brädspelarnas absoluta bottenskrap. Flera har utvecklat en full-blown douché, många av dem är bordusa men exakt alla bänder på reglerna som Beckham. Det fina med spelet, berättar dom efter en lång utläggning om varför fingerborgen är den överlägset fräckaste spelpjäsen, är att det funkar lite som i vanliga livet. Ja du vet, man manipulerar sina nära och kära till att byta bort sina käraste ägodelar, man hånskrattar efter transaktionerna har fullbordats och sen är det bara att mysa tills sällskapets lite långsammare bilförsäljare så sakteliga stapplar mot den ekonomiska ruinens brant. Och om kakfingrarna råkar leta sig ner i bankboxen efter några orangea 10 000-sedlar är väl inte det hela världen, "Syrran hamnade ju precis på fri parkering!?". Detta är givetvis inte en rättvis karaktärisering enligt de falskt ödmjuka världsmästarna, som mer like-gillar bilden av ett gäng briljanta, reptilsnabba "rainmens" som mäter hjärnkapacitet i en stenhård, intellektuell brottningsmatch. Det är mest bara en slump att det blev ett socialistiskt brädspel som de excellerade i, det hade lika gärna kunnat bli bäst på nanoteknik, kvantfysik eller svarta hål. Det fattar väl vem som helst att om man lyckas räkna ut sannolikheten för hur sällan en spelare hamnar på "vattenledningsverket" med hjälp av en statoil-miniräknare och/eller liggande stolen, samt följer den superkomplicerade strategin "köp! köp! köp!" men håll dig undan de blåa och gröna för att de är dyra som satan och dessutom ligger mellan "gå till fängelset"- och "fängelset"-rutan förtjänar man en krona och en titel. Och skulle det visa sig att man är ganska så värdelös trots allt, kan man alltid metamorfera sig till Mr. Monopoly genom att bli tjock och bära mustasch + monokel eller så investerar man all tid, livsglädje och energi på att förvandla sitt hem till ett skrin över brädspelet med stort b genom att köpa häftiga monopol-kaffemuggar, färgglada monopol-duschdraperier eller tomma monopol-fotoramar.

Line of Sight
Under kategorin "vuxna män som tävlar om vem som är bäst på meningslösa tidsfördriv" hittar vi denna vecka den yttersta VÄRLDSELITEN i cykelbuds-orientering! Fullvuxna "crazy dudes" med kulstötar-vader och hjälm-allergi som alla tycker att det är lugna bananer att bära shorts i december och som självmant kallar sig för "Alley Catz" tokcyklar ner för toktrafikerade gator med ett tokigt dödsförakt som får sadomasokistiska och utflippade youtube-grabbar att framstå som en samling kuvade korggossar. Majoriteten av strykarkatterna (som jag gillar att von oben-kalla dem bakom deras rygg) visar upp en attityd och personlighet som bäst beskrivs som en cocktail bestående av tre centiliter arrogant extremidrottare, en halv matsked sockerspattigt dagisbarn och ett par stänk kissnödig häcklöpare. De viner fram genom igenkorkade korsningar, hittar luckor i överfulla övergångsställen, kör i motsatt färdriktning, använder inte ringklocka eller säger "plingelilong", svischar förbi ankfamiljer, joggare och dagisbarn i minst hundranittio, missar glasskivor och plankor med några millimeters marginal, allt med ett leende som omedelbart för tankarna till några av Mr. Jack Nicholsons allra sjukaste karaktärer. Första man i mål vinner inte (som man ändå lockas till att tro) några kulörta kulor till ekrarna, inte några motorcykel-soundeffekt-kartongskivor och inte heller någon obekväm banansadel, utan den stora "vinsten" är att få agera monark-hare och bli förföljd av ett koppel initiativlösa, "lägga sig i rygg"-härmapor de nästkommande fem loppen. Den enda lilla trösten för vinnarna är att de från och med nu tillåts spotta på uppstudsiga funktionärer, flippa fågeln till närgångna motståndare och tjuvstarta ett par, tre gånger.

Såg en liknande fast om cyklister i Köpenhamn,fett bra.
Denn var också grym,saknat dina tips nu när vintern är här fo realz och man ändå ska sitta inne och uggla.

Såg så feta dokumentär Kymatica,Ethos,I am,Zero Point,Vegucated
Hmm ska fylla på listan

Way of The Puck
Ett hundratal lönnfeta och tunnhåriga amerikaner som en gång i tiden var halvbra på karnevalsporten “air hockey” totalvägrar att se sambanden mellan ps3'ans och x-boxens popularitet och det sjunkande intresset för att stå och käka “sura s” vid ett fläktande pingisbord med en enorm keramikkondom i näven, redo att skjuta plastpucks-mål på en uppkäftig och tävlingsinriktad 12-åring. Enda anledningen till att lufthockey-rävarna fortfarande försöker smiska liv i den här döda hästen är naturligtvis för att de var just de där svinstöriga ungarna som trodde att sportslig framgång innebar att man kunde säga och göra lite som man ville och flabben på dig om du käftar emot. Kontrasten mellan tonårens tillvaro där hångel vid bordet, pucksignerande och jordgubbsmilkshakes var stående inslag mot livet som en sönderstressad familjefar med skrikiga ungar, en otacksam fru och räkningar att betala, blir helt enkelt för stor för dessa stolta och överläppsstela gubbar. De kör visserligen alla standard-svaren om att “luften hockey” så klart är den överlägset mest fysiska/mentalt krävande, superavancerade och en livstid att bemästra-aktiga sporten någonsin, att det är en självklar OS-gren inom bara några få år, att den har utvecklats av före detta NASA-anställda TILLSAMMANS MED utomjordingar och att den snart kommer registreras som den allra svåraste, reaktions- och adrenalin-krävande fritidsaktiviteten i Guinness lilla malliga bok – men vad de egentligen säger är något helt annat. Lyssnar du riktigt noga kan höra ett gäng uppkäftiga före detta mobbare med hål i örat, tuggummit väl synligt och kepsen bak och fram som med yviga gester berättar om deras livs största kärlek – det alltid så luftiga och tillmötesgående air hockey bordet. Du behöver dock inte lyssna särskilt noga för att snappa upp att den där andra kvinnan i deras liv – en förvirrad syster, en uttråkad/otrogen fru, en (påstått) dement mamma – mest bara står i vägen för världsmästartitlarna, de feta reklamkontrakten och den där knasmysiga filmen med Vince Vaughn och snubben som spelade McLovin.

Becoming Santa
En ensam men bullrig julfanatiker förlorar båda sina koreanska adoptivpäron i några snaps- och prinskorvsrelaterade olyckor runt juletid, tappar "the X-MAS SPIRIT!" totalt och spyr bara någon hintar om Arne Weises existens. Jack Sanderson som det bukfettiga lilla skäggtrollet egentligen heter, bestämmer sig dock för återerövra julandan, doppar huvudet i en stor gryta blekmedel, köper en röd morgonrock på eBay och anmäler sig till ett helgläger för aspirerande jultomtar. I tomteverkstaden\köpcentrat lär de lättlurade och sorgsna solokvistarna sig hur man ho-ho-ho'ar som en hes och morgontrött Peter Harrysson, hur man enklast charmar mamma julkofta, pappa pipskägg och lillasyster lussekatt på en och samma gång och naturligtvis får de med sig det allra viktigaste hem: Hur man på ett icke hotfullt sätt förhåller sig skrikande, giriga ungar och deras ibland väldigt specifika önskemål om utrotningshotade Hitta Nemo-fiskar, Bin Ladens liv eller superexklusiva japanska leksaker samtidigt som det under inga omständigheter får förekomma jul- eller skäggrelaterade tårar. Mellan varven när Jack och jakten på den perfekta julvinkningen eller den ergonimiskt fulländade bjällerskakningen inte står i centrum, får vi ta del av den så kallade historiska faktan om jultomten från högljudda tomteexperter med sprakande "Rudolf med röda mulen"-koftor. Vi lär oss allt och lite till om det barmhärtiga helgonet Nikolaus, hur rasistiska europeiska kyrkråttor förvandlade hans gospel till en dualistisk kamp mellan en tjock, vit "gud" och en svart, bestraffande "djävul" och hur osoft det är att folk i Holland och Belgien på grund av traditionens makt tycker att "black face" är en okej ansiktsmålning, så länge det sker i December. Som en extra lucka i denna fantastiska julkalender till film, får vi reda på sanningshalten av den seglivade klintbergaren om tomtens samröre med Coca-Colas pr-byrå i valet av den rödvita looken.

Whisker Wars
Det amerikanska skägglandslagets överlägset största fixstjärnor är ett folkskyggt och vitt sockervaddsskägg från de tyska urskogarna, en maffig men pompös ginger-variant från den soliga östkusten och ett gäng sammansvetsade skepparkransar från Texas. Det introverta och tillbakadragna tysklands-fjunet laddar upp inför de uppgjorda tävlingarna genom att strosa runt lite i skogen, titta på tallkottar, plocka flugsvamp och bara ta det allmänt piano. Den kaxiga rödtotten som ständigt försöker hitta nya, kreativa sätt att promota sin "Så oldar du ditt skägg som en världsmästare"-bok, taggar till genom att skryta lite, beundra skägget i spegeln, men framför allt genom att psyka grabbgänget från George Bushs hemtrakter. De håriga männen från södern som kallar sig själva för "The Austin Facial Hair Club" älskar alkohol, fysisk kontakt och kött, går givetvis igång på alla cylindrar när gliringarna kommer flygande och det dröjer inte länge förrän stora delar av touren har vänt sig emot den rödlätta kändis-aspiranten. Jack Passion som han inofficiellt heter känner sig minst sagt lite ensam på toppen och får tråkigt nog käka en del bajsmackor längs vägen, men vem behöver vänner eller värme när man hela tiden vinner, tänker Jack. Följ de pubertala pojkstrecken, det konstanta skitsnacket och de tråkiga "in your face!"-vinnarna på en resa från några av Nordamerikas allra sunkigaste pubar till fisförnäma frack och punch-tillställningar i håradelns Europa. Under två fantastiska säsonger bjuds vi på hipster-porr i överflöd, med allt från stora, cementtjocka jesus-skägg till bisarra, gravitationsförnekande freestyle-pipskägg. Det är bara att luta sig tillbaka i sackosäcken, fascineras över vad som händer med män i grupp och skratta sig långsamt till sömns.

Breaking And Entering
Vad som driver en fullt fungerande människa till att kontakta högkvarteret för Guinness Rekordbok och beordra dem att flyga över en mustasch-domare ögonaböj för nu jävlar ska det staplas sockerbitar, förbryllar fortfarande beteendevetare världen över. Viss forskning pekar på att traumatiska händelser i barndomen där individen känner sig negligerad eller till och med nedvärderad, skapar de perfekta förutsättningarna för en bekräftelsetörstig världsrekordbrytare i vuxen ålder. Andra rön pekar på kausaliteten mellan fantasilösa present-föräldrar och hybris-barn som tycker att förmågan att springa ett maratonlopp med en mjölkflaska på huvudet, att äta upp en cykel eller att riva sönder telefonkataloger, är något beundransvärt. En övervägande majoritet av rekordhållarna har också ägt skryt-boken någon gång under den förvirrade och formbara ungdomstiden. Trots att de bakomliggande orsakerna fortfarande debatteras eller helt enkelt bara ignoreras, är det i alla fall ett par saker sociologerna är rörande överens om. Det är sjukt egoistiskt att lägga trettio timmar per vecka på att bemästra världssporten "joggling" (jonglering plus jogging) när frun sliter med ungarna och pengarna lyser med sin frånvaro; det är sjukt korkat att trycka upp "the grape guy"-merch bara för att du råkar vara sinnessjukt bra på att fånga vindruvor med mathålet och det är sjukt märkligt att demolera betongblock med underarmarna dagarna i ända bara för att du kan. Det som dock ligger bortom all medicinsk forskning och mänsklighetens samlade förstånd, är varför de lägger veckor, månader och år på att bli bäst i världen på att rocka gigantiska rockringar, nysta ihop världens största garnnystan eller låta näshåret växa till knäna, när allt de får för besväret är ett futtigt "kalle anka cup"-diplom, sitt namn bredvid ett cirkus-freak eller en gepard och exakt noll kronor i prispengar.

Tänkte bara säga att jag kollade på Catching Hell efter nåt gammalt tips här i tråden och det är verkligen typexemplet på smalt ämne att göra dokumentär om. Fullständigt ointressant för mig egentligen: det handlar om baseball, märkliga förbannelser som involverar Babe Ruth, baseballkändisar (dvs: who?) och en kille som fångar en boll (att man inte har flyttat gränsen en och en halv meter från åskådarna för minst 80 år sen...). På förhand handlade den alltså knappt om något alls men lyckades ändå bli rätt kul att se.

Och var såg jag den där skäggige amerikanen nånstans? Jack Passion alltså. Det var nån dokumentär, men tror inte det var den där. Nåväl, han verkade vara en småtjurig och lite osympatisk snubbe iaf.

Evolution P29

Catching Hell har jag varit sugen på länge! Kommer tydligt ihåg när snubben som fångar den där bollen vid staketet blev hjälte och/eller satan över en natt. Spännande skit.



Tydligen är Jack Passion också med i Morgan Spurlocks senaste dokumentär "Mansome". Har inte själv sett den än, men visst fan är han osympatisk och en riktig douché. Det framgår med all önskvärd tydlighet i "Whisker Wars".

Pucker Up
På den gamla goda tiden när mormor och morfar fortfarande var unga fanns det varken mp3-spelare, Sony Walkmans eller bärbara radioapparater. Det innebar att det var "begravning utav bibliotekarie"-tyst mest hela tiden och att allt som kunde bryta den utdragna "tysta leken" mottogs med vidöppna armar och ett okritiskt sinne. Visslingen som idag bäst förknippas med dagdrömmande diskare, dekadenta douchébags och överdrivet ointresserade omklädningsrum-män, var på den tiden en uppburen audiell färdighet och utomsocknes vallfärdade i de tusental för att ta del av de mänskliga näktergalarnas magiska framträdande. Kontrasten till dagens situation där visslings-världseliten och deras samtliga supportrar får plats i en mellanstor innebandyhall är minst sagt slående och trots att en handfull visslings-entusiaster världen över jobbar ihärdigt för konstuttryckets överlevnad, är det mycket som pekar på att Monty Pythons optimistiska "Jesus"-nummer kommer te sig som rena grekiskan bara inom några få generationer. Trots de överhängande undergångsprofetiorna stretar visslings-eliten tappert vidare. De glider runt i kontorslandskap med händerna i byxfickorna, de hänger i hängmattor på ett väldigt nonchalant sätt och av någon outgrundlig anledning dras de till kolgruvor och dvärgar i gäng. De gör allt för att vara i absolut tipptopp-form inför de stundande visslings-mästerskapen. Tävlingar de oftast tvingas åka till på egen hand - vänner och familj stannar helst hemma och låtsas som om det är den gamla goda, tysta tiden igen.

Tips: kolla in på Jiro Dreams of Sushi på fastande mage. Det är verkligen bara 1h:22m av inzoomade sushibitar med kommentarer :)

Tips:

Samsara
Vad det här egentligen är, är en lång, vacker slideshow av delar av världen. Filmen saknar helt kommentarer och får ses som ett stickprov av världen just nu, lite gott och blandat av det ena och det andra. Den spelades in i fem år i sammanlagt 25 länder. Det finns ingen speciell handling mer än att den är vacker. Till och med naturkatastroferna har en skönhet. Min spontana känsla när jag tittar är att vi gärna drömmer om att besöka andra planeter och nya världar men Samsara gör det tydligt att det inte finns en chans att kunna upptäcka allt ens på vår egen planet. Samsara visar även vår sämre sida så som livet för de fattiga som arbetar med svavelbrytning. Döden, vapen och människor som letar mat på soptippen skildras också. Det är lite märkligt men en fantastisk styrka att kunna dras med i något som saknar uttalad handling eller förklaring. Kanske är det just det som är styrkan, våra egna tankar är vad som styr hur vi känner inför det vi ser. Det behöves ingen som berättar vad vi ska tänka eller känna.





Finns en uppföljare vid namn Baraka också som jag inte kollat på mer än litegrann. Verkar vara precis samma stuk.

Nån som sett The Imposter förresten och kan rekommendera den? Ska handla om nån som lurar en familj att han är deras 16-årige son som försvann tre år tidigare.

Evolution

den är sjukt bra!

Evolution P29

Tack för alla dina bidrag i tråden och den finfina shout-outen på whoa bloggen! Ditt snack om "The Imposter" fick mig förresten att äntligen kolla upp skiten, och jesus, vilken fenomenal film. "Samsara" ska jag ta mig an så fort tillfälle och tid ges.

Följande film är egentligen så långt ifrån en dokumentär om "människor med in i helvetes för mycket fritid", men då den är så fin och mysig slänger jag upp den här ändå.

Nittiotalisterna - Jag har varit här
En fantastiskt ambitiös och charmig vänsteraktivist grubblar på meningen med livet och kommer fram till ett par välformulerade och snygga sanningar. Det blir dock inte de vanliga, trevande "å ena sidan si/å andra sidan så"-stamningarna hon kommer dragandes med, hon nämner konstigt nog inte heller något om ökad aktivitet på de så kallade "sociala" medierna, utan istället resonerar hon om vikten av ökad solidaritet och krossade hierarkier som det essentiella med de åttio nånting åren vi så snällt blivit tilldelade (dessutom gör hon det på ett så passionerat och engagerat sätt att det nästan får Gudrun att framstå som lite loj och lakonisk).För Tyra (som det kreativa lilla geniet heter) innebär det att en stor portion av veckan går åt till att komponera demonstrations-atteraljer, snickra ihop slagkraftiga kampsånger och övertala de träiga föräldrarna att följa med till nästa stora politiska sammandrabbning. När hon tar en välbehövlig vilopaus från det tunga arbetet att rädda den fortsatta mänskligheten, glider hon mest runt på hojen med bästisen, beatboxar lite grann och ritar så att kritresterna flyger. Ibland tvingas hon dock till ofrivilliga och högst olämpliga avbrott, då farsan gnäller om städningen och morsan gormar något om soporna när allt hon bara vill är att världen ska bli lite, lite bättre.

SVT Play: Nittiotalisterna – Jag har varit här

Game Over - Kasparov And The Machine
Världens bästa schackspelare blir utmanad av IBM och deras superdator "Deep Blue" på en omgång kung-hotande. Inför fullsatta pressläktare i en skyskrapa i New York ska bataljen mellan man och maskin ta plats och den självgoda ryssen Garry Kasparov räknar kallt med att smiska ettorna och nollorna ur den torkskåpsstora maskinen och att en gång för alla visa att den mänskliga hjärnan är överlägsen en skärm och några krypterade kretskort. Vinnaren över sex matcher är garanterad 400 000 amerikanska dollares och till en början går det exakt som den falskt ödmjuke Kasparov har tänkt sig. Han gillrar fälla efter fälla som det "djupa blå" sväljer med både hull och hår och efter ett tag undrar publiken om det bara är skärmsläckaren som är vaken. I omgång två ändras matchbilden totalt och datorn börjar agera som en überstrategisk "grand old master". Garry som milt sagt har några paranoida personlighetsdrag innanför västen, anar ugglor i mossen och anklagar IBM's programmerare för både fiffel och rackarspel. Konspirationsteorierna börjar hagla, han ser schackspioner i varje gathörn och när match tre inleds är han så psykologiskt nedbruten att Torsten Flink nu framstår som Dalai Lama efter en spa-weekend. Frågan alla ställer sig är om han rent mentalt kan ladda om och slå en maskin som varken drabbas av tvivel, självförebråelser eller svaga slutspels-nerver.

Slasher
En hyperaktiv supersäljare som hade kunnat kränga sand i Sahara, is på Nordpolen och gratistidningar till morgonpendlare, flygs in för att styra upp de knackiga affärerna hos en nergången bilhandlare i Memphis, Tennesse. De ordinarie bilförsäljarna som har en tillbakadragen bibliotekaries övertalningsförmåga och ett munläder torrt som fnöske, glider mest runt på parkeringen, justerar sidospeglar och väntar på bättre och mer lukrativa tider. För säljgurun “Slasher” är detta beteende naturligtvis fullständigt vedervärdigt och någonting drastiskt måste därför göras innan hela företaget går åt den berömda pipsvängen. Ett gäng färgglada ballonger blåses upp, gul avspärrnings-tejp kavlas ut, en tjock DJ hyrs in och på nått sätt får den kedjerökande månglaren tag på en frack som får honom att se ut som en arg liten cirkusdirektör. Som inte det vore nog sätts affischer upp över hela stan som proklamerar att bilar för det löjligt låga priset av 88 $ kommer finnas tillgängliga hos dem under de närmsta dagarna. De billiga och lätta tricksen fungerar givetvis helt enligt ritningarna och när portarna slås upp, springer en girig folkmobb mot de begagnade bilarna med plånböckerna i högsta hugg. “Slashern” tuppar genast upp sig, ger sig själv två sprut med munsprejen och intar sin givna roll som auktionsförrättare / galen pastor. Saken verkar vara biff – företaget kommer räddas – när han plötsligt inser att ingen jäkel kollar på de lite finare modellerna, alla vill bara ha den där superbilliga bilen för åttioåtta dollar.