att förlora nån som står dej nära

Min farsa gick bort för ett halvår sen, var riktigt tungt första månaderna men man lär sig att leva med det

jenne
inget blir sig likt, speciellt inte när man fått uppleva döden på nära håll för första gången. men man går vidare o lär sig handskas me tankar som "vad dom missar" osv.
och känslan av tomheten efter dom.

en polares pappa? öhh okej..

Saknaden försvinner aldrig men man lär sig leva med den så småningom.

en polares pappa? öhh okej..

du har för fan ingen aning om hur väl och hur länge dem kände varandra.
min polares mamma dog när vi var små och hon var nästan som en andra mamma för mig, men ja... eftersom att det var hans mamma så fick jag inte bli ledsen, eller hur?

har inte sagt att du inte får bli ledsen.., ja tycker de bara e konstigt..

I vissa fall "får" man inte bli "ledsen" faktiskt. Det kan vara ganska stötande med folk som claimar sorg för personer på ett sätt som inte står i proportion till den relation de haft med personen - det trivialiserar de nära anhörigas sorg för det första, och är ett uppmärksamhetssökande beteende som profiterar på någon annans död för det andra.

Alla relationer är unika så det går inte att kategoriskt uttala sig om vilken sorg som är klädsam, men att man inte "kan gå vidare" för en kompis pappas död är lite misstänksamt, därför att det är högst ovanligt att man har en sådan nära relation till sina kompisars pappor.

word på det..men d finns inget värre än folk som håller på att "rip"ar folk som de knappt känner ..fattar inte grejen med det..halva min msn lista heter nått med rip..typ rip min katt ...fan gråt o sörj när ni behöver istället

min mamma, min morfar, min farmor, min kompis pappa (ja man "får" sörja en polares pappa) och en kompis kille (fast vi stod inte varandra nära, men jag sörjer för att hon är ledsen)

Jag är trött på folk som dör nu....det får fan räcka! 5 begravningar på 23 år....

Jag hade en nära polare och barndomkompis som gick bort för ett par år sedan. Fruktansvärt jobbigt till en början, men man lär sig som sagt att leva med det. Man glömmer väl inte direkt bort personen, men man tänker mindre och mindre på denna. Idag blir jag glad snarare än ledsen av att tänka på min vän. Man kan se tillbaka på alla goda stunder man haft.

Sen så har vi det här med "kompis pappa" fenomenet.
Jag kan intyga att det kan vara mycket provocerande för de nära anhöriga när folk som inte stod lika nära ska sörja den bortgångne. I mitt fall exempelvis fjortisar som blivit belägrade av min avlidne vän och nu ska följa modet att sörja. Naturligtvis ska det stå i MSN konversationer, community presentationer att de älskade honom så mycket, aldrig kommer glömmas bort och finnas i deras hjärtan för evigt.

"Dra åt helvete och låt oss som verkligen brydde oss sörja i fred", är ett exempel på vad man kan tänka som nära anhörig.

BomDub
Jag håller med men ändå inte. Människor visar sin sorg på olika sätt, vissa har lättare att känna eller uttrycka sympati, närhet etc än andra. Tror inte man ska vara för snabb med att döma någon som sörjer. Det handlar ju om huruvida det, som du skriver, är ett uppmärksamhetssökande som är överlagt eller om det är genuint. Det är ju inte alltid så lätt att veta hur det ligger till. Det är heller inte alltid så att någon annans uttryck för sorg "kväver" eller trivialiserar andras sorg. Jaja, tror de flesta är överrens om att det är ett sjukt beteende att fakea sorg eller medvetet uttrycka sin sorg på ett överdrivet sätt.

När någon dör händer ungefär samma sak som när nån blir känd. Helt plötsligt känner/kände varenda jävel den personen.

jag var på 3 begravningar på 2 månader... den 4 orka jag it me... å jag kände min "polares pappa" väl, han var typ en extra pappa när jag var liten.. på ett halv år dog typ 8 pers i vår byn (it gamlingar då utan unga,, mina polare osv..) de tar ganska hårt..

peacefegga och BomDub: konstigt och misstänksamt att känna en nära väns föräldrar väl? eeeh.. vilken planet lever ni på? om man till exempel har växt upp med någon och med alla lekdagar hos den andre, alla övernattningar och alla träffar familjer emellan o.s.v så är det väl inte så konstigt att utveckla starka band till vännens föräldrar..

jag har vänners föräldrar som jag absolut skulle sörja.. har till och med vänners föräldrar som jag skulle sörja mer än vissa polare om de gick bort, om man nu ska sitta och jämföra på det viset..

Min pappa dog när jag var 9, är ett tag sen, men jag kommer aldrig glömma vilken underbar pappa han var... Tänker på honom varje dag... det är hårt.


Ta hand om dem ni älskar...

min morfar, som jag stod väldigt nära, gick bort för 1½ år sen. jag blev helt förstörd och åkte ner till makedonien (tillsammans med mor) till mormor, lite sådär gemensamt sörjande. för mig var det viktigt att få svar, någon sorts "closure", så jag pratade med de som var med morfar hans sista minuter (de är släktingar till oss). ville veta allt, hur jobbigt det än var. detta är ju inte något som jag har berättat för min mamma, det var bara för min egen skull.

trots att sorgen fortfarande är stor, och att ingen nånsin kan ersätta morfar, försöker jag tänka på allt gott han gjorde när han levde. vilket underbar person han var, hur många människor han gjorde glada... på begravningen hade det varit över 200 pers; människor som tyckte om honom, som kände att han berikat deras liv på ett eller annat sätt. kändes fint.

Pappa, Moster, Mormor, Morfar, farmor, farfar, extra mormor & morfar, min bästa kompis, 3 andra vänner, en nära släkting till min mamma.

Det har varit ett par tunga år, det är svårt att klara av alla dödsfall när det kommer pang på hela tiden!
Det som har varit svårast för mig att ta mig igenom är min bästa väns död, jag har inte riktigt fattat än att han är borta och det är snart 3 år sedan! Tänker på honom varje dag och saknar honom så det känns som hela kroppen ska spricka.
Jag hoppas att han har det bra där han är nu!


<3

Jag har haft turen med mig som haft mina nära och kära med mig väldigt länge. Den enda som gått bort är min farfar. Han var väl iofs en av dom "vettigaste" personerna i min släkt, utan att favorisera honom bara för att han gått bort. Jag var hans enda barnbarn också så jag vet att jag var hans favorit. Klart att man fortfarande kan bli ledsen när man tänker på honom, men livet har sin gång och han gav mig en massa bra stunder i livet, så det är bara att leva vidare och tänka på alla bra tider man haft tillsammans. Men jag kommer aldrig glömma när han gav mig den vassaste kniven när jag och dom andra barnen skulle tälja, och jag skar mig i fingret. Då var det "dumma farfar" och tårar, men sen har jag förstått att jag fick den bästa kniven för att jag INTE skulle slinta och skära mig. :)

det är äckligt ytligt att sörja de döda

TheHof



Vad menar du? Utveckla tack.

vet hur det känns

god bless the dead

Min farfar är väll den enda egentligen, alla andra är intakta i min närmaste krets.. Var väll 15 då och då gjorde det riktigt ont, vi hade en bra relation tills han blev en vegetable dom sista åren, så alla minnen jag har med honom när han är människa var jag själv typ 13.. jävligt synd jag hade älskat att få diskutera med honom nu

Min mamma gick bort för drygt 2 år sen. För cirka en månad sedan var det min pappas tur. Så tungt att jag inte vet vart jag ska ta vägen :(

Fick veta ikväll att en av mina kusiner har gått bort i en bilolycka, känner mig skakig i hela kroppen...

Pappa, mormor och en vän gick bort för 2 år sedan. Jag hade konstant dödsångest under några månader. Pratade med en kurator och åt sömntabletter, sorgen bleknar, men inte saknaden.

min farfar dog för typ två månader sedan. när jag var barn umgicks vi mycket men senaste åren har jag knappt träffat honom. jag kände ingenting när han dog. jag tyckte väl det var ledsamt för farsan men för min egen del gjorde det inget. jag har inte ens tänkt på honom efter begravningen. är det ett onormalt beteende? han var ändå ingen vidare bra farfar...

"Dra åt helvete och låt oss som verkligen brydde oss sörja i fred", är ett exempel på vad man kan tänka som nära anhörig.

Säger WORD på det där.

Min gammelfarmor dog 2004-2005
En kille i en skola i min kommun dog 2006...
Min farmor dog 2006
Min farmors bästa vän dog 2005 (VÄLDIGT nära familjevän)

Förlorade en tjej kompis när jag gick i första klass. Såg när ambulanshelikoptern hämtade henne livlös på en bår, jag kommer aldrig glömma den synen.

2003 förlorade jag en annan kompis o leukemi. Fuck cancer jävla idiot sjukdom.

Kan ju säga att jag tänker båda ganska ofta.
Saknaden försvinner aldrig.

Förlorade en väldigt nära vän. När jag fick reda på vad som hänt så umgicks jag mestadelen med alla vänner som också kände henne. Vi pratade om bra minnen, undrade varför hon begått självmord, stöttade & tröstade varandra. Min familj stöttade mig även bra.
Efter några veckor var allt som "vanligt" igen och skolan var tvungen att tas itu med.

oj, råkade klicka på skicka..

Hur som helst. Inget var ju som vanligt men ja, det gamla vanliga vardagliga livet fortsatte och man lärde sig att leva med sorgen. Nu idag undrar jag hur hon skulle ha sett ut, hur våran vänskap skulle vara och om hon förlåtit mig för vårat sista gräl. Jo, vi skiljdes som ovänner tragiskt nog.
Dessvärre har jag aldrig förlåtit mig själv över att jag inte tog telefonen den natten och ringde. En vän sa att hon mådde piss och ville dö, klockan var runt 3 på natten, morsan & farsan sov och jag vågade inte väcka dem igenom att börja prata i telefon. Dessutom trodde jag inte att hon verkligen skulle ta sitt liv. Trodde att det bara var ett vanligt 15 års snack. Usch vad jag hatar mig själv för det. Varför varför kunde jag inte bara lyfta på den där dumma jävla luren och fatta att det var på allvar..
Det är fortfarande svårt att förstå att hon inte finns här idag. Tjejen som alltid log och alltid fick mig att skratta.
Jag är glad över att jag fick lära känna henne och över alla bra minnen. Men saknaden och sorgen kommer ändå att alltid finnas kvar trots att jag lever på.

Idag tar jag mina vänner på största allvar och lägger mer tid på att finnas där när de behöver en hjälpande hand. Då finns jag där och lyssnar och försöker få dem på bättre tankar.

krossad_anka: Tragiskt. Men man kan aldrig skylla på sig själv då en annan människa tar sitt eget liv. Inte det minsta. För en som begår självmord kan inte vara mentalt frisk. Många har säkert funderat över att det skulle vara skönt å bara dö, men att för att verkligen ta sitt eget liv krävs nog någon form av psykisk rubbning. Men det är alltid hemskt när det händer och tyvärr så drabbar ett självmord så många fler än bara den som tar sitt liv.

Ps. Byt ut pizzorna mot sallad och ät inte så mycket choklad. :)

förlorade min mamma när jag var 14 och jag hatar mig själv för att jag måste tänka efter ibland hur hon såg ut och hur hennes röst lät. helvets jävla cancer bög

Min bror tog livet av sig, genom hängning. För ca 5år sedan.

Det enda du kan göra är att bara leva vidare, och håll inte inne gråten, för den kommer komma förr eller senare. Jag skrev en bok, kring min brors bortgång, mer eller mindre anteckingar för mig själv.

Till en början precis dagarna efter den enorma saknaden i början det var typ först då jag insåg vad som hade hänt. Att man aldrig mer skulle få krama honom, aldrig mer prata med honom. Och när åren går och går, så tänker man var dag på honom, och försöker förstå varför, varför gjorde han så. Och vad han gör nu, e han helt borta, eller i ett annat liv, eller är han en ande bredvid mig hela tiden. Många frågor men inga svar.

Min pappa gick bort 22 mars i år.
Jag har fortfarande inte fattat det, jag tror fortarande att han är på jobbet.
Jag vill inte inse det...

Ibland kan de gå nån dag utan att jag verkligen har tänkt på de, nästan som om jag hade glömt att han var borta. Men man blir alltid påminnd till slut....jag kommer nog aldrig ta bort hans mobil nr från min lur.

Jag torska min pappa i oktober 2006. Tyvärr förlorade jag en av mina bästa vänner som omkom i en militärövning för NBG i Skövde den femte december 2007. Det har visat sig vara slarv och bristande rutiner som möjliggjorde det sistnämnda (eller båda egentligen). Det är fortfarande helt sjukt.

Dessutom hade vi en väldigt sammansvetsad grupp i det umgänget på ungefär sex personer, men när dessa polares småsyskon, som knappt ens konverserat med honom har tatuerat in hans namn blir jag tokig.

Hedde

En kille i en skola i din kommun? så du kände inte ens honom?

ofta dom tatuerade in hans namn? berätta mer

Säg att vi var sex personer som hängde konstant med Oskar, av oss har endast en tatuerat in en fras samt hans födelsetal och dagen han omkom. Medan en annan skara på sex-sju personer som dök upp ibland, men som ändå var mer än tjenis med honom, har prytt sin kropp med tatuering dedicerad till honom. Det stör mig inte alls.
Men en lillesyrra i det gänget som aldrig knappt snackat med honom har tatuerat sig för att hedra honom. Det är sticker i ögonen på mig som fan.

Länk till http://www.gt.se/nyheter/1.1168056/oskar-hade-inte-behovt-do

de e aldrig dom som förtjänar att dö som dör. de e alltid nån "oskyldig" snäll omtänksam person :( jag fattar it de

blir fan deprimerad bara av den här tråden...hejdå