Fosterdiagnostik - För eller emot?

Hm.. används det i rätt syfte tycker jag inte det är något fel med det.. Många blir upprörda över att man som förälder väljer att inte föda ett sjukt barn (t.ex. downs, mongoloid, cerebral pares). Personligen skulle jag nog göra det för barnets skull. Fan livet är jobbigt nog som det är, att leva hela livet med ett sådant handikapp som gör en så otroligt begränsad i livet och samhället är inget man behöver gå igenom. Så ja, jag är okej med det, för barnets skull.

Abort-motståndare och moralister som gnäller om "etiska problem" i frågan har jag ingen som helst respekt för.

Ingen tvingar ju dom att använda tekniken för att "välja bort" handikappade foster, så varför skulle dom få tvinga oss andra (t.ex lagmässigt) att inte få ha tekniken tillgänglig?

Det handlar inte om att inte acceptera handikappade, eller att skapa übermenschen. Det handlar om att barn ska slippa födas med jobbiga handikapp, och istället kunna springa, leka och använda kropp/hjärna normalt. Och det är väl knappast oetiskt.

Jag har heller inga som helst problem med sk. designer-babies, där man väljer ögonfärg etc. på barnet. Jag tänker själv använda mig av spjutspetsen inom selektiv genteknik den dagen jag skaffar ungar, för att jag gillar tanken på ultramodern utveckling, och möjligheten att ge barnet handplockade bra egenskaper. Jag gillar även att gå moralister och bakåtsträvare på nerverna :)

Detta är 2000-talet, motherfuckers! Fram för fosterdiagnostik och mänsklig förbättring genom teknik/medicin. Skiter fullständigt om nån förälder till handikappad tar illa upp, isåfall har dom bara inte fattat vad det handlar om.

"Alltså det är lugnt, du är inte sämre för att du har Downs eller så det är bara det att vi inte vill att det ska finnas fler som dig eftersom du har det så jävla jobbigt med att leva och så. Så vill du fortsätta monga runt i misär eller ska vi plocka dig också när vi ändå är igång?"

Hur avgör man vilka svårigheter som är för svåra att leva med? Omöjliggör t.ex en CP-skada att man växer upp och blir en lycklig individ eller är det bara otroligt så till den grad att det inte är värt ett försök? Eller räcker det kanske med att man föds med anlag för fetma för att anses värdig att skonas från den plåga som livet trots allt oundvikligen kommer att bli?

Bara för att förtydliga så är jag inte emot tekniken sig, däremot har jag svårt att se hur man inte kan tycka att det finns för- och nackdelar med hur den används.

hellspawn1
Så skillnaden mellan att skapa s.k ubermenschen och att skapa barn med handplockade bra egenskaper (t.ex en bra ögonfärg) är enligt dig...?

Hur avgör man vilka svårigheter som är för svåra att leva med? Omöjliggör t.ex en CP-skada att man växer upp och blir en lycklig individ eller är det bara otroligt så till den grad att det inte är värt ett försök? Eller räcker det kanske med att man föds med anlag för fetma för att anses värdig att skonas från den plåga som livet trots allt oundvikligen kommer att bli?

Ingen behöver avgöra något sådant så länge det är fritt fram att göra abort av vilken anledning som helst, före såväl som efter fosterdiagnostik. Vissa mödrar väljer då abort på grund av att barnet har downs. Andra väljer abort på grund av att barnet har ett oönskat kön. Ytterligare andra på grund av att det inte har rätt ögonfärg eller för att de inte vill föda ett barn över huvud taget. Det fattas inga centrala beslut där vissa människor pekas ut som ovärdiga att leva.

Därför är det inte fel att abortera flickfoster

Det är inte fel att vilja ha perfekta människor

En nära vän till mig är cp-skadad.
Hon pluggar en övermänsklig utbildning utomlands och ska bli os-värdinna, denna kostar typ en miljon och hon har fått stipendier för rubbet. När hon gick ut gymnasiet hade hon bara ett VG, det var i idrott. Resten av hennes betyg bestod av tre bokstäver.
Anledningen till att hon "bara" fick VG i idrott, är för att hon har en svagare vänstersida och haltar när hon springer fort.

Är det en sådan människa de flesta ser framför sig i huvudet när de hör ordet cp-skadad?


Det talar dock inte för min ståndpunkt i frågan, jag gillar tanken på att det faktiskt finns något som heter fosterdiagnostik. I dagsläget kan jag inte tänka mig att göra en abort den dagen jag är gravid, för att fostert har en skada, men jag tror det kan vara bra att vara förberedd på att barnet inte riktigt är som alla andra.

Jag är för mänskliga rättigheter, och friheter, i Sverige är det lagligt med abort, då ska man väl få göra det oavsett skälen bakom beslutet.

Det skrämmer skiten ur mig när folk justifierar det med "det är för barnets skull, jag vill inte att det ska lida", eftersom det är de 'friska' (enligt samhällets normer) som bedömer om de 'sjuka' har liv som är värdiga att leva. "Stackars lilla CP Olle, du verkar glad men du skulle må mycket bättre om du dog!" Jag är övertygad om att även personer med väldigt allvarliga handikapp kan ha värdiga liv fulla med kärlek och glädje, om de får kärlek, respekt och sina speciella behov tillgodosedda. Men då måste ju någon tillgodose dem.

Vad det handlar om är att vissa personer inte vill ha ett barn med vissa problem, för det är inte värt besväret. Det är inte för barnets skulle, era själviska jävlar. Ni vill bara inte riskera att behöva byta blöjor på er avkomma i 20 år. Ni vill inte ge upp era middagar med vännerna för att sitta och mata en 8åring som inte kan äta själv. Ni vill inte stå upp till halsen i medicinering, specialpedagoger, supportgrupper och folks fördömande blickar.

Och det är väl okej. Det vill inte jag heller! Tror inte det är någon förälder som sitter och tänker "Oj vad jag hoppas att mitt barn får en grov inlärningssvårighet så han/hon inte klarar grundskolan!" eller "Fan vad nice det vore med en unge som aldrig lär sig gå på toa själv." Det är klart som fan att vi vill att vår avkomma ska vara stark, frisk, lycklig och framgångsrik.

I slutändan antar jag att jag inte ser den moraliska skillnaden i att abortera ett barn som blitt till "av misstag" eller ett som har "fel gener". I båda fallen handlar det om en ovilja (det är ytterst sällan en oförmåga) att göra de uppoffringar som det skulle krävas att föda barnet.

Det skrämmer skiten ur mig när folk justifierar det med "det är för barnets skull, jag vill inte att det ska lida", eftersom det är de 'friska' (enligt samhällets normer) som bedömer om de 'sjuka' har liv som är värdiga att leva.

Det är inget att bli rädd för. Vissa mår helt enkelt gott av att intala sig själva att deras husdjur mår bäst av att dö för att de har diabetes eller vad det vara månde när de börjar bli så besvärliga att det är dags att avliva dem (länk). Det betyder inte att de vill döda alla de av sina (mänskliga) vänner som har liknande krämpor. Det är bara ett behändigt sätt att hantera en besvärlig situation och komma till ro med det egna beslutet, inget förslag till maxim. Det hör därför till god ton att inte rucka på dessa rogivande korthus. Inget gott kommer ur att man medvetandegör människor om deras egentliga bevekelsegrunder i dessa frågor.

Det är skillnad på att tycka att en människa som lever men är sjuk mår bättre av att DÖ och att inte vilja SKAPA en människa som lever med ett gravt handikapp.

Är för, av ungefär samma anledning som conspiciiiusussee.

Väljer man att låta ett foster vidarutvecklas trots diverse defekter, är det väl jättesmidigt att ha en chans att förbereda sig innan skapelsen anländer, så att man slipper den processen när the shit verkligen goes down. Fair mot alla parter, särskilt mot barnet.

Att det påverkar abortantalet är självklart. Min tanke med att skaffa barn inkluderar inte, som unclesam säger, att byta blöja på barnet i 20 år. Har jag en chans att få reda på om det kommer bli så innan barnet föds, tar jag naturligtvis den, oavsett hur jag väljer att göra sen. Sen hur smakfullt det är, är inte det mest relevanta anser jag. Tanken med fosterdiagnostik hoppas jag är att man får en chans att påverka hur man vill att ens liv ska se ut. Till vilken grad man vill kunna påverka är upp till var och en.

APATI:

Ingen behöver avgöra något sådant så länge det är fritt fram att göra abort av vilken anledning som helst, före såväl som efter fosterdiagnostik. Vissa mödrar väljer då abort på grund av att barnet har downs. Andra väljer abort på grund av att barnet har ett oönskat kön. Ytterligare andra på grund av att det inte har rätt ögonfärg eller för att de inte vill föda ett barn över huvud taget. Det fattas inga centrala beslut där vissa människor pekas ut som ovärdiga att leva.

Mig veterligen, jag har själv gjort ultraljud när jag var gravid i v.18, så kan man INTE se ögonfärg på barnet. Du kan göra ett 3D ultraljud men inte heller då kan du se ögonfärg. Det man ser och mäter är anatomin på barnet, hjärta, hjärna lungor etc. Här i Västra Götaland berättar man heller inte könet, även om det skulle efterfrågas, just för att minimera eventuella aborter pga "fel" kön.

"Den fosterdiagnostiska metod alla gravida kvinnor i Sverige erbjuds idag är ett rutinultraljud i v 16-20. Det ultraljudet har flera syften. Man mäter och daterar graviditeten för att räkna fram en förväntad dag för förlossning. Den är viktigt som en utgångspunkt senare i graviditeten om man misstänker att barnet växer dåligt eller om man om förlossningen startar för tidigt eller inte kommer igång som man förväntar sig. Ultraljudet är också viktigt för att hitta tvillingar och trillingar. Dessa graviditeter kräver ökade kontroller för att minska komplikationer som förekommer vid flerbörd. Men det är också en fosterdiagnostisk undersökning där man bedömer och granskar anatomin hos fostret."

- Fosterdiagnostik.nu

I Sverige har en kvinna rätt till abort fram till den 18:e graviditetsveckan. Efter vecka 18 tillåts abort endast om det finns särskilda skäl eller om barnet är svårt skadat. En speciell utredning görs och du måste ha Socialstyrelsens godkännande.

Det finns ingen åldersgräns hos kvinnan för att göra abort. Om du är under 18 år bör föräldrarna veta om det, om det inte finns speciella skäl att hålla aborten hemlig.

- Vårdguiden/

Du kan därmed inte efter v.18 (då de allra flesta utför RUL) bara göra abort för att det inte passar dig med en flicka. Särskilda skäl är INTE könet på barnet.

Jag är själv kluven till den sorts fosterdiagnostik som håller på att utvecklas, var drar man gränsen för levnadsduglig osv. Jag är också rädd att elitsamhälle ska utvecklas, där man ska kunna bestämma ögonfärg, fysik etc. Men det känns så avlägset idag...Jag valde att göra fosterdiagnostik av den anledning som flera här redan sagt, att förbereda mig på vad som fanns därinne, hade det varit en unge med downs så hade det varit det, den hade varit lika älskad ändå, men jag hade iaf vetat det i förväg.

Personligen skulle jag nog göra det för barnets skull. Fan livet är jobbigt nog som det är, att leva hela livet med ett sådant handikapp som gör en så otroligt begränsad i livet och samhället är inget man behöver gå igenom. Så ja, jag är okej med det, för barnets skull.

Förstår och håller med i tänkandet där. Har lite samma syn själv.
Iallafall gällande grava handikapp som garanterat försvårar livet i enorm utsträckning.

När mitt ex en gång började snacka om detta med fosterdiagnostik (och vi fortarande var tillsamans) så förklarade jag min syn på det, varpå hon blev helt sjukt stött. Typ "MEN DÅ VÄLJER MAN JU BORT EN MÄNNISKA!". Suck.

FROZEN:
Jag framhöll i mitt inlägg hur samhället bör förhålla sig till fosterdiagnostik och abort på så sätt att den gräns för levnadsduglighet om vilken du talar aldrig behöver dras. Ordningen i Sverige, och vad som är tekniskt möjligt, hade jag inte för avsikt att kommentera. Läget i våra landsting kan dock vara intressant att studera då det kan tjäna som avskräckande exempel och visa hur det inte bör gå till. När det i Västra Götaland efter fosterdiagonstik och en viss tid tillåts abort av foster som bär på vissa sjukdomar, men inte av friska barn, kompromissar vi på ett flagrant sätt med principen om allas lika värde.

De friska fostren ges rätt att leva. De kvinnor som bär på dem nekas möjlighet att döda dem. De vilka vårdapparaten pekar ut som svårt skadade eller sjuka går ett annat öde tillmötes. Principen som görs gällande är att sjuka har andra, sämre, rättigheter än de av oss som är friska.

Bättre då att tillåta godtyckligt dödande av alla foster fram till en viss brytpunkt (förslagsvis placerad så att fosterdiagnostik hinns med) och efter denna tillskriva alla foster, sjuka eller ej, samma rättigheter.

Jag ger Torbjörn Tännsjö ordet:

En lärdom vi kan dra från erfarenheter av tvångssteriliseringar och eugenik under det förra århundradet är att samhället inte bör ha någon uppfattning om vad slags människor som är önskvärda...

Det kan låta oskyldigt om samhället (Göran Hägglund (och Västra Götalands vårdanställda)) säger att det inte ska vara möjligt att välja kön på sitt barn. Den underförstådda tanken är väl då att inget kön är sämre än det andra. Och rent konkret är väl tanken att det inte är något problem att det barn man väntar kan vara en flicka. Flickor är lika mycket värda som pojkar.

Detta låter sig sägas. Men om samhället samtidigt säger att det går bra att välja bort barn med Downs syndrom (med en kromosom 21 för mycket, vilket medför lägre IQ än hos genomsnittet), ger samhället ett obehagligt budskap: individer med Downs syndrom är problematiska, från samhällets utgångspunkt. Om man dessutom aktivt om än understucket uppmanar till bruk av teknikerna, för att uppdaga Downs syndrom, och abortera, är läget allvarligt.

Den frihetliga linjen är överlägsen då den innebär att samhället är helt neutralt ifråga om vad slags människor som ska få finnas. Det innebär förstås att ett tungt ansvar läggs på de presumtiva föräldrarna. De får själva ta ansvar för sina val. Men vem hade trott att det över huvud taget skulle vara en lätt sak att bli förälder?