Bipolär?

Jag är bipolär, lite svårt att berätta om det så du får gärna ställa frågor.

problemet e att jag inte riktigt vet vad jag vill veta exakt haha. Har läst litegrann på internet men blir lite förrvirrad av allt. Det är iallafall främst typ 2 jag är intresserad av.
Ska fundera lite :0)

Vet inte om det är försent (med tanke på att tråden är gammal), men efter ca 10 år av feldiagnoser och förnekelse (eller rättare sagt, jag trodde det var normalt att känna som jag känner) så har jag insett att jag med största sannolikhet är bipolär. Januari kommer jag få det diagnostiserat av psykiatrin, men läkarna jag haft med att göra har inte några tvivel. Sen vet jag inte riktigt hur mitt liv kommer se ut efter det. Jag är rädd, jag ska inte ljuga. Tyvärr har vi ett stigma i samhället kring psykisk ohälsa och bipolaritet är så otroligt handikappande, så man är fast nu i den här sitsen om huruvida man ska berätta för folk eller inte.

Men hur ska man förklara bipolaritet? Bipolaritet är en inte en personlighets störning som tex schizofreni, utan det är humöret som får lida. Finns många typer av bipolaritet, men det som kännetecknar det oftast är att man har maniska och depressiva perioder. Men det är inte vilken mani eller depression som helst. Ta den gladaste stunden du haft i ditt liv, gånger en miljon. Så är mani. Allt är underbart! Idéer bara sprutar ut ur en, man är invinceble, limitless. Och det sjuka är att saker faktiskt händer när man är manisk. Det är inte bara inbillning. Sommaren 2012 hade jag mitt senaste maniska skov och jag skojar inte, ALLT (förutom att jag inte lyckades fixa mig en egen show) på min 1 års plan uppnådde jag på tre månader.

Men sen kraschar man. Hårt. Och då är man där jag är nu, deprimerad. Och där känner man all världens lidande, hemskheter och sorg gånger oändlighet. Det är så handikappande. Man har ingen energi. Ingen ork. Inget smakar gott. Inget gör dig glad. Nu vill jag inte göra detta till en tråd om cannabis, men tack vare Mary så kan jag åtminstone äta lite (jag har gått från 85 kg till 70 kg) och få lite sömn. Man kan inte koncentrera sig, men ändå är man så sjukt lättdistraherad.

Men tänk er volymknappen på en stereo, där det går från 0-10.

Deprimerad då är allt på lägsta volym. Man "hör" knappt musiken så att säga. Volymmetern visar typ 0,1. Detta stadie har jag kanske varit i ca 50% sen jag var 18-19 år gammal.

Normal då är man på liksom 5-6. Lagom volym. Det kan de flesta relatera till det.

Hypomani är underbart! Volymen är på typ 7-9. Man har energi, men man är inte manisk. Man är bara på "gott humör" så att säga. Motivationen är där och man orkar saker.

Mani är högsta volym. ALLT är högt! Allt skorrar. Det är ballt i början, men sen som sagt så kraschar man hårt.

Mixed upplever jag mycket på våren och hösten. Man är glad en dag, ledsen en annan. Glad en timma, bölar en annan.


Men nu är jag deprimerad och självmordstankarna ockuperar mig ständigt. Och nej, detta är inget "cry for attention" till er kära Whoaiter. Det är tyvärr så här jag känner och jag vet inte hur det kommer gå denna gången, då jag med facit i hand förstår att detta är värre än tidigare. Det blir tyvärr värre med åldern. För varje gång man har ett maniskt skov så förlorar man vänner som inte orkar med ens "energi". Och man blir så sjukt irreterad på folk. Man upplever alla tröga och omotiverade eftersom de inte kan "keep up". Man förstår ju inte detta när man är inne i sin mani dock. Men detta leder till att folk slutar svara i telefon när man ringer. Och nästan alltid efter mani, så kommer depression och då blir ensamheten en bidragande faktor till ens depression också.

Jag har försökt att begå självmord när jag var yngre, men ödet ville tydligen att jag skulle leva vidare då. Senast var när jag var 24 år gammal. Har inte försökt sen dess då jag inte mått så här dåligt. Men (tyvärr, det skrämmer mig också) så går man typ och planerar. Imorgon kan allt vara helt ok, nästa dag (som idag) så är allt skit igen.

Vill ni fråga något, så shoot. Jag har inga problem att tala om detta. Om något så hoppas jag andra vågar söka hjälp.

Sorry om det ser lite osammanhängade ut. Mycket tankar just nu. Men jag postade detta på Facebook för ett tag sedan, kanske det ger lite djupare inblick och förståelse också. Missförstå mig inte, trots att jag mår apröv just nu så önskar jag inte att jag hade varit utan min bipolaritet. Bipolaritet brukar kallas ibland för "The creative curse". Tar dessa "ups and downs" framför ett Joe Schmoe liv, vilken dag som helst. Men tyvärr är jag där jag är nu. Ingen vill dö men smärtan är olidlig. Just nu lever jag vidare bara för att inte såra de jag älskar. Vi får se när (om) det vänder.

"At first, it's incredible ... ideas are fast ... like shooting stars you follow until brighter ones appear. The right words and gestures are suddenly there. Things become intensely interesting. Sensuality is pervasive, the desire to seduce and be seduced is irresistible. Your mind is infused with unbelievable feelings of ease, power, well-being, omnipotence, euphoria, peace, you can do ANYTHING ... but somewhere this changes.

The fast ideas start coming too fast and they are just too many. Overwhelming confusion replaces clarity, you stop keeping up with it. Infectious humor ceases to amuse. Your friends become frightened, everything is now against the grain. You are irritable, frustrated, lost, frightened, uncontrollable, trapped and worst of all... now you're alone"

The creative curse

Förlåt för triple post. Men jag kommer verkligen sakna Whoa :'(

En sida som alltid lyckats få mig på andra tankar, åtminstone för en minut eller två. Kommer sakna er alla.

BC, tror de flesta aktiva här har olika diagnoser.

jag har gått från 85 kg till 70 kg

Shit, du är väl närmare två meter? Om du orkar försök ta dig till gymmet, tryck lite protein-drinkar osv... Som jag berättat så kan ju psyket styras till viss del av hur man mår psykiskt. Ta hand om dig mannen

Alltså "hur man mår fysiskt"... Sen vet du ju att jag kanske inte är rätt person att ge råd. Sveriges vinterhalvår när natt och dag är samma sak bidrar också, vitaminer och ljusterapi kan hjälpa till viss del för en del.

Tråkigt att du mår dåligt BC99. Jag ber återigen om ursäkt för att jag har attackerat dig i trådar. Jag har själv en "allvarligare" diagnos än bipolaritet, men det är bara mina närmaste som jag vet inte dömer mig som känner till den.

Att få en diagnos är det bästa som hänt mig. Läkarna tycker att jag har arbetat mig ifrån de problemen nu och skulle inte diagnostisera mig med den idag, men att ha det på papper gör att institutioner tar en på mer allvar. Man får även förståelse för sig själv istället för att gå runt och slå på sig själv eftersom man inte är som alla andra. Men det tar också tid att acceptera att man inte kunna fungera som samhället förväntar av en.

Jag önskar dig väl.

SofiaBayo

Som sagt, vi har hela psykiska sjukdomsfamiljen representerad här på whoa så BC är väl knappast ensam

Den slutsatsen har jag också dragit. Ville bara säga vad jag känner.

Den slutsatsen har jag också dragit. Ville bara säga vad jag känner.

:)

BC

Tror inte du behöver oroa dig för mycket om vad omvärlden ska tycka eller tro om dig. Jag tror de flesta som får en diagnos känner sig stämplade på ett sätt, vilket åtminstone i början kan vara negativt. Det verkar t ex vara så att majoriteten av alla barn som diagnosticeras med ADHD inte alls vill ha diagnosen.

Men man ska aldrig få en diagnos för sakens skull, den ska man bara få om den behövs. Får du en diagnos är det för att den ska kunna göra livet bättre för dig. Sen finns tyvärr fördomar och stereotyper. Förr i tiden tänkte t ex jag att deprimerade människor bara var - grovt förenklat - "emos som skar sig armarna och tyckte synd om sig själva, kanske för att få uppmärksamhet". Eller att depression var lika med självmordsförsök. Men vi växer upp och lär oss bättre. Du kommer ju inte få en ny identitet med pappret, bara ett hjälpmedel, så om folk i din närhet har fördomar får de kanske lära sig nåt nytt tack vare dig.

BC Dyker du upp i stockholmstrakten så får du en brofist direkt, vi kan diskutera hur livet kan kännas så otroligt jävla tomt och meninglöst eller bara snacka om glad skit.


Jag tror jag har nånting men vad vet jag inte, gjorde ADHD test som kid men det var helt efterblivet och jag klarade det eftersom det inte var speciellt svårt att placera klossar och titta på bläckplumpar.

Hade jag inte varit så otroligt dum i huvudet och osäker på hur allting funkar hade jag nog hittat en läkare att prata med.

Tack alla för omtankar till att börja med. Känns alltid lite bättre.

VRGNHNS: Jo, jag är 193 cm lång. Tog mig i kragen idag och skrev ett schema att börja träna igen. Jag jobbar ju mycket hemifrån, så det blir väldigt oregelbundna tider för mig. Speciellt nu när jag är så upp och ner i mitt depressiva tillstånd. Jag mår tex så jävla mycket bättre än då jag skrev mina första inlägg. Vilket också är sjukt frustrerande. Man mår bra en timma, piss en annan. Allt under samma dag liksom. Ska sträva efter mer rutin. Frugan ska stötta så mycket hon kan så jag åtminstone kommer igång. Omega 3 ska tydligen vara viktigt för oss som är bipolära. Eller ja, för alla hehe. Nu i efterhand när man börjat se lite mönster osv så ser jag de perioder där jag åt bättre (regelbundet, tillskott osv) så var man ändå lite "normalare", man tränade osv. Och visst är du någon att ge mig råd. Även om vi inte träffats så anser jag dig som en vän <3

Och angående väder, jag måste sträva efter att försöka leva någonstans varmare med fler soltimmar, no doubt. Ljusterapi finns det tyvärr ingen större belägg för att det hjälper med bipolaritet från vad jag har förstått. När det är fint väder så är man mer benägen att vistas ute. Promonera, motionera osv sånt som kickar igång ens endorfiner. Nu när jag deppad och det regnar ute... shit. Jag mår helt enkelt bättre när det är varmt och soligt.

Evo: Jag är lite rädd att folk ska tro att det är en ursäkt, tyvärr. Sen är det också att jag har blivit att rädd att skrämma bort vänner. Inte med att jag kommer ut med mitt tillstånd, utan snarare att jag är rädd att skrämma bort de om vi umgås och jag inte förstår att jag går över gränsen ibland med min energi och rastlöshet. Jag märker att de vänner jag har haft kvar genom alla dessa år har främst varit vänner jag inte umgåtts med så ofta, utan bara sporadiskt då och då. Vänner som aldrig hinner se alla min upp och ner. Men tyvärr har man också blivit duktigare på att dölja hur man mår. De flesta associerar nog mig med ett stort leende på läpparna. Gråtande clown...

Sofia: Tack, Sofia. Jag uppskattar verkligen och accepterar din ursäkt. Och lustigt nog har du haft en ganska unik och tidig syn på hur jag mådde förr. Låten vi spelade in tillsammans tex hehe :) Jag är inte riktigt rädd för diagnosen, på så sätt. Som du säger så känns det skönt att veta vad som faktiskt är knasigt med en då kan man lättare behandla det. Rädslan är mer att jag är rädd att få maniska perioder igen (vilket jag vet att det kommer ske) och driva bort vänner. Det är lite av en ond cirkel. För nu när jag deppad så dör jag för lite sällskap, men jag orkar ändå inte bege mig någonstans och socialisera. Jag är inte särskilt rolig eller underhållande att vara med. Och det är inte att jag känner att jag måste vara rolig eller underhållande, men jag orkar inte helt enkelt. Det är ansträngande och man har noll energi. Visst har man frugan och hunden och de är underbara! Men det kommer tyvärr inte vara länge till då hon ska tillbaks till Kanada snart. Hon har bott här snart ett år och vi har fortfarande inte fått besked från Migrationsverket om hennes personnummer. Vilket resulterat i att hon inte kunnat jobba riktigt. Så vi lever på en inkomst. Så hon ska tillbaks och jobba och vänta på besked. Det kommer vara vinter, kolsvart och jag kommer vara ensam. Tillsammans med redan hur jag mår, det är en ganska bidragande faktor. Är jag ensam så börjar jag tänka för mycket. Man skäms också skitmycket för man överanalyserar vad man specifikt kan ha gjort/sagt för att driva bort vissa människor. Man är arg, frustrerad, ledsen, ångerfull...

Det som också bidrar till dödsångesten är hur handikappade det är för ens kapacitet att arbeta. Det är så sjukt frustrerande att veta att man faktiskt kan uppnå alla sina drömmar. De är alla där liksom, vid mina fingertoppar. Så nära, men ändå så långt borta. Jag har 3-4 tidningar som vill att jag ska börja skriva för de på månadsbasis. Vilket hade gjort att jag ändå hade kunnat tjäna en bra peng och få ett mycket bättre liv. Men jag har inte ens pallat skriva för Skånes Fria den här senaste månaden tex, som jag gjort kontinuerligt nu i 6 månader. Jag är rädd att signa upp mig som krönikör för dessa tidningar (eller andra uppdrag) och sen inte kunna leverara när jag faller i ett sånt här djupt hål som jag gjort. Senast förra veckan blev jag tillfrågad att vara med en debatt mot Björn Söder om hela tårtgrejen, vilket jag var tvungen tacka nej till då jag inte haft något vettigt att komma med. Hade det varit 4-5 månader tidigare när jag ändå var i lite hypomaniskt tillstånd (blandat dock) så hade det sett ut så här.



Och det är så enormt frustrerande. Jag menar inte att skryta nu eller låta grandios, men varje grej jag gett mig in på när jag varit i hypomantiskt eller maniskt tillstånd har varit så sjukt enkel. Inget blir liksom omöjligt. När man är i det tillståndet så handlar det bara om vilja tex. Basket, kampsport, producera beats, stand-up, skådespeleri, skrivande, zombiekurs. Detta gör ju självklart inte en tjänst egentligen. För när det går bra (vilket det gör) så matas man bara med mer och mer självförtroende. Tills man (och man ser det aldrig komma) slungas in i depression likt ett slutet, mörkt rum där dörren stängs bakom dig på obestämd tid. Ibland (som i skrivandets stund) blir man utsläppt några timmar och mår skitbra. Sen får vi se hur det ser ut imorgon. Nu mår jag ändå helt ok, så då ska jag passa på att äta, städa mm.

Komedi och Tragedi

Doggsonlol: Tack, king. Ska hälsa på nästa år, kanske vi alla kan ha en liten Stockholms-Whoa träff. "Fira" Whoa's bortgång hehe :)

Jag menar inte att låta oroväckande eller något, men ta tag i det så fort du kan. Bättre att veta att du kanske inte har något tillstånd, än att du faktiskt har det. Jag vet att jag ärvt min bipolaritet av farsan tex. Så vissa saker kan ligga latent.

Livet

Jag känner faktiskt igen dina tankar. Jag vet att detta är världens svåraste råd att följa men försök att inte vara så hård mot dig själv. Både när det gäller människor som inte finns i ditt liv längre och att du inte orkar arbeta så som du vill. Jag var också sån och det höll på i 2-3 år efter min diagnos. Jag höll på med musik, letade pojkvän, ville hitta nya vänner, ville träna osv... allt detta ovanpå att jag fått en rätt allvarlig diagnos och dessutom förnekade den i början. Det blir liksom inte bra om man ska fokusera på allt på en gång.

Folk säger till mig hela tiden att jag inte ska tänka så himla mycket men grejen är den att nu mera så har jag lärt mig att analysera situationer på ett konstruktivt sätt och jag behöver faktiskt få tänka igenom saker för att insikterna verkligen ska "landa". Att bara tänka nått positivt och sen köra på i full fart fungerar inte för mig. Det är inte skamligt att tänka eller analysera saker, grejen är bara den att vi lever i en kultur där man inte ska göra det. Så tänk för fan, var inte rädd för dina tankar. Möt dem som små rädda barn som behöver kärlek och trygghet ( flum flum :)

Mycket råd, ta till dig det du vill.

Tråkigt att höra, hoppas att det blir bättre, i den mån det kan bli det.

För mig är bara själva steget att öppet erkänna och söka hjälp för mentala problem ganska imponerande. Jag är själv, efter många år av undersökningar i olika störningar, övertygad sen ett bra tag om både vilken och att jag har en diagnos, men aldrig varken sökt hjälp för det eller pratat speciellt öppet om det. När det gäller detta har du iaf kommit en väldigt lång väg kan jag tänka mig, så det är väl egentligen bara att kämpa vidare med vetskapen.

Lycka till!

BIPOLÄRITET SUGER

BC: Får gräsrökare hjälp från psykologer nuförtiden? De har inte velat röra mig med tång eftersom de vet att rökare kan få alla möjliga sken-symptom.

Tråkigt att höra BC! Men samtidigt lär det kännas ganska skönt, att kunna få den hjälp du faktiskt behöver? Har själv fått en mängd olika läkemedel utskrivna och träffat en drös olika psykologer. Har fått allt från SSRI till tunga antipsykotiska (det var riktigt kul att gå upp ungefär 10kg på en månad när man var som deppigast...). Men sen fick jag (tillslut) för bipolär typ 2. Nu går jag visserligen inte på några mediciner alls, förutom när det är "akut". Men humörstabiliserande var verkligen vetenskapens gåva till mig då. Och som du säger hjälper träning väldigt mycket. Lite för mycket, imo. Tycker det citatet du la upp beskriver det perfekt.
Svårt också att få in rutiner när man jobbar hemifrån (kan jag tänka mig?). Men går det att kanske försöka få in det ändå? Regelbundna sovtider och matintag?

Dr.Octagon skrev:
BC: Får gräsrökare hjälp från psykologer nuförtiden? De har inte velat röra mig med tång eftersom de vet att rökare kan få alla möjliga sken-symptom.

Min f.d. psykiatriker skyllde direkt på det, när jag sa att jag hade rökt i mina dar. Så dom har en tendens att dra upp det direkt. Efter det slutade jag helt enkelt säga det till dom :)

Dr.Octagon skrev:
BC: Får gräsrökare hjälp från psykologer nuförtiden? De har inte velat röra mig med tång eftersom de vet att rökare kan få alla möjliga sken-symptom.

Finns alternativa terapeuter som tar emot folk som röker gräs.

Tack igen allihopa, Sofia & Yerundov. Jag mår mycket bättre idag och även om jag lider av "rapid cycling" (vilket kan vara en förklaring) i mitt humör, så är jag övertygad om att ni här på Whoa har varit en bidragande faktor till att jag mådde bättre halva dagen igår och att jag mår fortsatt bra nu. Hoppas det håller :) Tackar verkligen <3

Trixig: Det suger när det suger och är skitbra när det är bra haha. Men jag vet inte om jag hade velat ha det annorlunda. Jag har aldrig riktigt vetat hur det känns annars liksom. Hade jag varit samma människa om det inte vore för mitt tillstånd? Hade jag varit lika kreativ? Jag kommer jobba hårt på att omfamna bägge sidorna av det. Komedi och tragedi. Finns ju inget gott eller ont egentligen, handlar bara om perspektiv. Jag vet att det finns författare/skådespelare som hade dödat för att få det djup av känslor som jag och många andra (med eller utan bipolaritet) upplevt eller upplever. Jag hade aldrig behövt någon "method acting" för att veta hur det känns att vara i skiten haha. Jag måste omfamna, lära mig leva med det. Min lott i livet. Men jag förstår vad du menar.


Dr Octagon: Well just nu i väntan på diagnosen (som jag hoppas leder till KBT behandling) så har jag börjat gå hos en kurator. Hade första mötet idag faktiskt. Och jag trodde hon skulle börja predika och moralisera över mitt cannabisbruk, men hon brydde sig inte. Kan också ligga i att jag började röka sent och att mina depressioner och manier uppenbarat sig långt före mitt cannabisbruk. Kan tänka mig att man får fler moralkakor som tonåring som (miss/)brukar cannabis. Som Sofia säger så är det mer och mer vanligt.

Men jag vet inte hur det blir hos psykiatrin. Kanske jag får skit för det, kanske inte.

Brazen: Jo det är skönt på sitt sätt, det återstår att se hur hjälpen kommer se ut nu med alla jävla nedskärningar i vården.

Jo SSRI suger så hårt. När jag var yngre (och feldiagnoserad) så testade jag lite psykofarma jag fick av läkarna. Och jag vet inte vad jag ska säga? Om det funkar för andra, bra. För mig blev det värre. Jag fick ångestdämpande som ökade min dödsångest tiofaldigt så jag var tvungen att bli inlagd ett dygn och ha suicide watch. Antideppen som jag fick gjorde att man blev en zombie. Man var inte ledsen längre, men kunde inte bli glad heller. Man bara existerade och gled förbi. Jag har inte haft några bra erfaranheter av det heller, tyvärr. Och det är så sjukt individuellt vad som funkar för mig och vad skulle funka för dig osv. Det enda som fungerat för mig är just samtals terapi (antingen i form av goda vänner eller professionell hjälp) och cannabis. Sativa när jag deppad i och med att sativor har en "uppåt" och indica när man är i maniskt stadie. Det håller en lugn, får en att äta, sova osv men också att man inte går loss för mycke i sitt maniska stadie.

Jag blev nekad vård just pga mitt rökande. Jag var vuxen och mina problem började innan jag började röka.

De ville först avgifta mig i x antal månader, sen ge mig psykiatrisk vård. Det slutade med att de fick fingret och att jag fick vårda mig själv.

doc oc

var det något specifikt du ville ha utrett?
för jag tror man överlag är olika benhård ang. rökande beroende på vad det är man söker för, för vissa grejer är ju självmedicinerande i stort sett standard.

sen lär det variera sjukt mycket beroende på vart man går (ett sätt att komma runt det kan vara att gå privat)/vilken vårdpersonal man råkar på, vilket är rätt skevt men tyvärr så det ser ut.

Jag minns inte, det var några år sedan. Tror det var en av mina "jag bryr mig inte om jag blir påkörd så jag går bara mitt ut i gatan när jag vill"-perioder.

Först fick jag gå före alla andra, fylla i en massa stenciler. Fick träffa en psykolog två ggr. Sen skulle jag slussas vidare och då tog det tvärstopp.

Men det var en bra sak. Jag slutade fundera på vad som är fel med mig och accepterade att det kommer vara så hela livet och att jag får lära mig att leva med det. Plus om jag nån dag flippar helt och klubbar ner nån med järnrör kan jag alltid skylla på att de vägrade hjälpa mig när jag var där och bad om hjälp. Win-win-win.

Dr.Octo: Ledsen att höra att du blev nekad, sjukt frustrerande.

Plus om jag nån dag flippar helt och klubbar ner nån med järnrör kan jag alltid skylla på att de vägrade hjälpa mig när jag var där och bad om hjälp. Win-win-win.

Hehe, tänkte typ samma sak häromdagen när tankarna var som mörkast. Skulle jag ta livet av mig så kommer jag skriva ett lååååååångt fint brev till vår underbara regering, med ett fint kapitel om sjukvård och dagens drogpolitik.

Undrar hur många såna brev de egentligen får. Lär vara en bunt per år i alla fall.

Plus om jag nån dag flippar helt och klubbar ner nån med järnrör kan jag alltid skylla på att de vägrade hjälpa mig när jag var där och bad om hjälp.

och du är rädd för mig? :S

Jag förstår inte vad de två sakerna har med varandra att göra.

Att du är rädd för att jag ska skada dig, när du verkar ha en större tendens att vilja skada någon annan än vad jag har :P

Men att jag kan skada någon utesluter inte att jag kan bli skadad.

Och jag har dessutom inte uttryckt tendenser att vilja skada någon, jag sa bara att nu har jag något att skylla på OM jag skulle få för mig att göra det.

hehe allright.

Det är för övrigt för jävligt att psykiatrin gör så där. Du behöver inte må som du gör.

Äh, jag mår bra nu.

Undrar hur många såna brev de egentligen får. Lär vara en bunt per år i alla fall.

Med tanke på alla utförsäkringar och nedskärningar inom sjukvården :/

Jag var på psykiatrin idag och frågade faktiskt hur det låg till. Han svarade att man måste vara 3 månader drogfri för att kunna få behandling inom psykiatrin. Då frågade jag honom om samma sak gällde för den medicinen man skrev ut inom psykiatrin eftersom det också är en form av droger. Hans svar var typ ja, men dom drogerna är legaliserade. Haha... ärlig läkare.

Ironin med tanke på att erbjuda droger egentligen är det enda de gör

BC: Sjukt hur mycket nedskärningar det har varit. Jag får egentligen inte gå kvar hos min psykolog jag går till nu, eftersom jag inte mår tillräckligt dåligt. (En definition på "tillräckligt dåligt" vore trevligt.) Därför har vi satt upp ett slutdatum.

Jo tack! Enda bra med SSRI var att jag gick ner i vikt ganska snabbt, så det var trevligt efter att ha gått upp mängder av antipsykotiska. Det är sant, det blir väldigt individuellt. (Har det inte varit snack om att individualisera medicin?) Bra att du har hittat någonting som fungerar för dig!

VRGNHNS skrev:
Ironin med tanke på att erbjuda droger egentligen är det enda de gör

Den tanken har slagit mig många gånger. "Du får inte lov att ta dom här drogerna, men här får du några andra som du kan knarka loss på resten av ditt liv"

BC99

Hoppas bipoläriteten inte kommer stå i vägen för dig allt för mycket, tror du har karaktär och potential till att kunna ta dig dit du vill.


Själv ska jag testas för ADD nästa vecka

VRGNHNS skrev:
Ironin med tanke på att erbjuda droger egentligen är det enda de gör

haha, alltså va? det där stämmer ju inte..

det där med drogfri tre månader stämmer långt från alltid heller. tror inte det finns en sådan rege?, gör det det så följs den inte.

"hur vet du det Misery" jo jag jobbar med psykiskt sjuka missbrukare

haha... misery. Du glömmer att det är du som konstant måste ifrågasätta människor, inte jag.

Det kan mycket möjligt vara så, jag frågade bara en läkare. 3 månader kanske bara är en mall som dom försöker hålla sig till så gott dom kan.

jag har varken tilltalat eller ifrågasatt dig.

Jag har inte sagt att du ifrågasatt mig i denna tråden. Jag reagerade bara på att du i förväg ifrågasatte dig själv, när ingen antagligen hade reagerat på det du skrev. Så vidare du inte har en dubbelgångare som lurkar på whoa.

jag hade (true story) men hon har avreggat sig nu

Jobbigt. Det blir dubbelt så mycket jobb för dig då va? :P

nä snarare var det dubbelt så jobbigt för omgivningen förr