Kärlek och känslor

Intressant tanke! Håller med dig i din teori.

Började fundera kring en annan liknande fråga: Man säger att kärlek och förälskelse är en psykos, så vad är det då som sätter gränser för att man endsat har "livslång" psykos för vissa? min första tanke är: man passar ihop med dem, man klickar som man ej gör med någon annan. man passar ej med alla. vilket leder mig vidare till en ytterligare fråga, den huvudsakliga frågan: vilken/vilka är den/de sammanlänkande egenskapen/egenskaperna hos dessa personer som ger mig livslång förälskelse? Och varför är det just den/de egenskapen/egenskaperna som får mig att fastna i en psykos?

Kärlek är relativ, i övrigt håller jjajag med dig. Fast alla känslor påverkar alla olika, och jagag kan hålla med dig om att äkta kärlek sträcker sig längre än vad man vill eller förstår att man känner. Däremot så tror jag inte att ett barn , säg 10 år, som blir kär i någon har mindre kärlek till det andra b barnet de är kära i, bara att den är annorlunddare. Kärlek och förälskelse är väl på flera sätt samma sak, eftersom båda är intensiva känslor. Bara den ena lite mera utvecklad än den andra.
Så tror jag :)

Krossad anka

Började fundera kring en annan liknande fråga: Man säger att kärlek och förälskelse är en psykos, så vad är det då som sätter gränser för att man endsat har "livslång" psykos för vissa? min första tanke är: man passar ihop med dem, man klickar som man ej gör med någon annan. man passar ej med alla. vilket leder mig vidare till en ytterligare fråga, den huvudsakliga frågan: vilken/vilka är den/de sammanlänkande egenskapen/egenskaperna hos dessa personer som ger mig livslång förälskelse? Och varför är det just den/de egenskapen/egenskaperna som får mig att fastna i en psykos?

Jag håller delvis med dig. Fast det blir bara en psykos när man tror att man behöver ha personen i sitt liv för att det ska vara komplett. Ungefär som alla beroenden fungerar. Människor som tror att de inte kan vara hela i sig själva råkar oftare ut för dessa "psykoser" än personer som har förstått att helheten finns i dom själva.

När det gäller din andra fråga så tror jag det handlar om två saker. De ena sortens förhållanden som håller länge är där bägge parterna är så pass mogna i sig själva att de kan kommunicera med varandra på ett sätt som inte skadar förhållandet, där man ser relationen som en del av sitt eget växande och inte som något som ska "ge dig allt du behöver". Då är relationen hälsosam och bygger inte på en psykos. Tror jag iallafall.

Det andra sortens förhållanden som håller länge är när man håller ihop eftersom det ger dig trygghet, bekräftelse osv. Då vågar man inte lämna varandra även fast där inte finns kärlek, eftersom behovet av trygghet, bekräftelse och rädslan för att bli ensam är så pass stort. Relationen kan på så sätt bygga på en längre psykos eftersom båda parterna fyller ut varandras behov och beroenden.

Lepra

Däremot så tror jag inte att ett barn , säg 10 år, som blir kär i någon har mindre kärlek till det andra b barnet de är kära i, bara att den är annorlunddare. Kärlek och förälskelse är väl på flera sätt samma sak, eftersom båda är intensiva känslor. Bara den ena lite mera utvecklad än den andra.
Så tror jag :)

Fast jag tror det är samma sak med vuxna faktiskt. Vissa personer kommer jag ha i mitt hjärta för alltid känns det som, det behöver inte betyda att jag kommer älska någon annan mindre som jag träffar i framtiden.

Jo kärlek och förälskelse är ju i princip samma sak. Fast jag syftade på den här "nyförälskelsen" när man tänker på någon hela tiden och typ nästan besatt av det. Man vet ju inte om det är kärlek förrän nyförälskelsen gått över... eller?

Jag tror inte på din teori. Kärlek är en definitionsfråga och människor förändras och kan därför sluta älska en person. Däremot så kan man bli nostalgisk när man träffar personen man älskat på nytt och därför på sätt och vis känna samma känslor igen, precis som med vad som helst.

Jag tyckte det var fett coolt med monster när jag var liten, men det tycker jag inte längre. Däremot så kan jag bli nostalgisk och återfå samma känslor när jag tittar på vissa bilder på monster.

Jag håller med i grundtanken.

Visst att det är svårt att kräva att kärleken blir besvarat och lever upp till de krav man har och att det är egoistiskt. Men jag tror på något sätt att kärleken bara kan finnas där om det finns någon ömsesidig kärlek.
Så på något sätt så tror jag att för att det ska vara riktig kärlek så behöver den vara besvarad av den andra personen på samma nivå. Annars blir det väldigt svårt.
Så även om det inte direkt är ett krav på att den andra ska leva upp till de krav. SÅ tror jag att riktig kärlek bara finns där om det finns en interaktion mellan två olika parter.

Får nog hålla med skrevet faktiskt.

Jo kärlek och förälskelse är ju i princip samma sak. Fast jag syftade på den här "nyförälskelsen" när man tänker på någon hela tiden och typ nästan besatt av det. Man vet ju inte om det är kärlek förrän nyförälskelsen gått över... eller?

Men okej, hmh.. Jag känner mig förälskad vissa dagar mer än andra, nyförälskelsekänslor,. även fast jag varit tillsammans med min sambo i snart 3 år. Men visst, det är inte samma som den första tiden, för då var jag nyfiken också. Nu känner jag samma "besatthet" som tidigare, bara än mer intensivt och jag saknar henne än mer intensivt när hon är borta desto längre vi varit tillsammans..
Hur förklarar du det? :)