Me, myself and I

Du är fan ändå en person att se upp till

Tråkigt att det tog slut, men härligt att du kan vara ensam utan att tycka det är jobbigt :) Jag förstår hela grejen med långdistans, det fungerar ju bara ett kort tag om man vet att det är tillfälligt och att man kommer bo i samma stad inom snar framtid.

Har inte så mycket mer att tillägga mer än att jag har varit singel i åratal men har egentligen aldrig haft särskilt stort behov av att vara i ett förhållande. Det är inte förrän nu på sistone som jag börjat känna mig lite redo för att träffa någon seriöst, men det har tagit sin tid. Visst har jag dejtat och träffat nån här och där men inget som varat länge eller så har jag känt mig kvävd, eller så har jag inte träffat rätt. Det kanske är så att den tjejen du träffade inte var rätt, för annars så hade ni sett till att vara i samma stad och kämpat för det?

Lycka till tillbaka :)

Metastrof: Tack :) Jag är en late bloomer, vad ska man säga haha? Jag har funnit mig själv vid 29 års ålder. Inte haft det lättaste livet, men jag skyller inte på något. Allt händer av en anledning. Tragedi och komedi, bygger ens karaktär. Man måste kunna se helhetsperspektivet.

Aneek: Det är också så jag ser på det ibland. För saken är den att hon har gjort mig till en så mycket bättre människa. Det är helt sjukt nu när jag ser på det hur mycket jag har förändrats, till det bättre, de åren jag var med henne. Och hon sa att jag har haft en väldigt positiv påverkan på henne också. Så jag ser inte någonstans att dessa 3 år vart slösade för ingenting, men samtidigt så är jag genuint ledsen att det inte funkade. Faktiskt, för hon är verkligen en underbar kvinna, hon förstår mig bättre än vad jag själv gör ibland. Och hon har varit min bästa vän de senaste tre åren, aldrig haft några hemligheter för henne. Jag har varit ärlig med allt och hon älskade mig för exakt allt det jag var, på gott och ont. Och självklart var det samma för mig.

Men allt händer av en anledning. Det är inte alltid man ser det så pass tidigt som jag gjort nu, därför jag är så positiv just nu. Hoppfull :) Kanske det inte är meningen att vi ska vara tillsammans just nu. Senare. Eller kanske aldrig. Tvärtom så ser jag det som tre underbara år som lärt mig så pass mycket, gjort mig så mycket visare. Jag har insett, inte bara vad mitt syfte i livet är, utan även vad meningen med livet är! Och jag vet hur mitt liv fungerar. Antingen har tur i kärlek och helvete med jobb/ekonomi eller så har jag det skitbra med arbete och pengar, men kan inte hitta en endaste vettig tjej att inleda någon sorts form av stimulerande (fysiskt och mentalt) relation med. Skillnaden nu är att jag pallar inte leta längre hehe :) I'm cool with that. Till skillnad från förr, så letar jag inte efter den "stora kärleken" längre. Så jag ser framemot nu och se vad som händer på jobb och karriärfronten. Livets ironi...


Right back at you :)

Jag tror på att man träffar den stora kärleken när man är redo för det, och alla andra relationer man haft har bara varit en förberedelse för den :)

Aneek: Jag tror vissa människor också är menade att vara ensamma. Vissa som trivs med det och andra som vantrivs. Vart jag hamnar, återstår att se. Just nu så har jag inget emot att vara själv. Behöver jag sällskap så har jag underbara vänner att hänga med, behöver man intimitet så kan man, på ett moget sätt, ordna det också så ingens känslor blir sårade.

Det går ju inte att veta, så det återstår att se :)

behöver man intimitet så kan man, på ett moget sätt, ordna det också så ingens känslor blir sårade.

Det där har jag tänkt en hel del på. Går det verkligen att vara intim med någon utan att känslor blir sårade?

Aneek: Beror på hur tydlig man är. En och annan känsla kan ju väckas. Och det förväntar jag. Då blir frågan om den känslan är pga personen i sig, eller det man ägnar sig åt. Alltså umgås, gosa, snacka, sex mm. Eller kanske både och?

Har ingen aning. Jag har vatt med killar där jag gjort samma saker men fallit för den ena men inte den andra. Det kanske har att göra med hur otillgänglig man är? Ju mer man inte bryr sig desto mer intresserad blir den andra. Så det bästa sättet om man inte vill att den andra ska få känslor är att vara sjukt needy och efterhängsen kanske? haha...

Jaja, off-topic :P

Hahahahha, du det där låter faktiskt inte så osannolikt. Har varit på bägge sidorna av det spektrumet. Precis som alla andra.

Kände mig lycklig och fri första månaderna när min förra relation tog slut, sen vände det och jag hamnade långt ner i grubbel. Bara en varning, det kan komma fler faser.

Anenkefali: Jag har tänkt på det också. Stundtals så känner jag mig smådeppig, men det går över väldigt snabbt. Det var inget oväntat. Låg i luftet i nästan ett år att det var uppenbart att det inte gick att fortsätta såhär. Men ingen vågade erkänna det och ta tag i det. Jag är faktiskt bara riktigt glad att det blev ett fult avslut på det, utan att vi bägge fick closure.

Hoppas du har rätt, är inte roligt med den andra fasen =) Var lite samma för mig gällande relationen också, långdistans och det var en längre tid som båda visste att det inte skulle vara länge till, men det är ju inte lätt att bryta sig ur trygghet och klippa band.

Sen är jag övertygad om att kärleken kan vara den lömskaste känslan (nästan som ett eget levande ting/virus) som finns, så att du ska gå ensam någon längre tid anser jag vara osannolikt. Oavsett om du klarar dig en vecka eller tre år så är jag övertygad om att någon kommer väcka ett begär hos dig, utöver det rent köttsliga, i sinom tid.

Oavsett om du klarar dig en vecka eller tre år så är jag övertygad om att någon kommer väcka ett begär hos dig, utöver det rent köttsliga, i sinom tid.

Jag räknar med det. Och hoppas hehe :) Men just nu måste jag uppnå stabilitet. Själsligt, karriärmässigt och ekonomiskt. Sen kan jag gå i tankebanor om att hitta någon att spendera en livstid med. Kanske jag träffar henne på vägen dit? Kanske jag träffar henne efter det.


Vad var det som du grubblade över förresten? Glömde att fråga det.

Verkar som att ni hade ett bra avslut, kul att höra att det också existerar haha:)
Jag känner mig faktiskt bekväm i att vara ensam även om jag har mina svaga stunder där jag suktar efter att ha någon speciell som man kan.. typ se film med och andra egentligen, vardagliga saker.

Men jag vet inte, under dessa år jag har varit singel nu så har jag lärt känna mig själv mycket bättre, vilket är en skön känsla! Känner mig själv relativt väl vid det här laget även om man har bollat fram och tillbaka under en lång period, förvisso kommer det säkert komma en period där man är helt vilsen igen haha!

Aaw! Jag blir ju nästan lite ledsen när jag läser det här!
Nu kan jag ju inte uttala mig om ert förhållande, men det korta intryck jag hann få så såg ni harmoniska ut tillsammans.

Allting händer av en anledning, och att ni kan avsluta det snyggt, se förhållandet som en fin erfarenhet, och lämna det utan att såra varandra på ett fult sätt, gör att det blir lite vackert även om det egentligen är en ledsam situation.



Och sen tror jag inte för fem öre på att du är menad att leva ensam, och inte kommer hitta kärlek igen. Allting fram till att man hittar rätt, är bara träning inför the big challenge!

Kram!

DMAt: Tycker du sa det ganska bra. För desto bättre man känner sig själv, desto bättre vet man vad man letar efter. Jag känner mig själv jävligt bra tycker jag. Jag vet vad jag söker i en relation och livet, rent allmänt. Antar att du också klurat ut det vid det här laget? :)


Conspiciuous: Haha precis, allt händer av anledning. Det är mera lathet än att jag tror att jag inte skulle hamna i ett förhållande igen. Precis som du, och många andra, så har jag inte särskilt svårt att träffa någon. Handlar bara om att hitta någon man pallar vara med också hehe. Vill inte ens tänka på tanken på att börja gå på date och sånt skit igen :P

Tack :)

Äh, är ju knappast lönt att komma med goda råd, och peptalk till dig, you´ve got it all figured out liksom :)

Men vill du hänga på balkongen och dricka te till klockan fyra på morgonen som "back in the days" när jag var nybliven singel och kände mig ensam, holla!

Conspicuous: Those were the days :)

Jag håller med Anenkefali, var beredd på att det kan komma en period när allt helt plötsligt blir asjobbigt. Du mår bra nu och det är ju såklart bra, men är du inte beredd på att du kan komma att må dåligt och du faktiskt gör det kan det bli svårare att hantera.

Så var glad över att du mår bra nu, hoppas att du kommer fortsätta göra det, men var beredd på att det kan vända.

Lycka till med livet i övrigt!

Att vara ensam har aldrig varit ett problem för mig. Det är det här med att inte få vara ensam som är problemet.

Din utopi om att hitta nån att chilla med, tända några feta och rulla runt mellan lakanen håller bara till en viss gräns, sen kommer det antingen rinna ut i sanden eller så vill hon ha mer. Been there, done that.

Kapten: Tack, jag är beredd på det faktiskt. Jag blev lite smått chockad över att hon tex tog bort mig från Facebook. Men å andra sidan så förstår jag att hon också gör vad hon behöver göra för att kunna gå vidare. 3 år är ingen kort tid, även om vi bodde åtskilt, men jag är beredd på den tuffa perioden. Hoppas den inte kommer. Eller att den kommer när allt går bra för mig, så den inte har samma impact. Men jag är beredd, I am.

Dr. Octagon: Jag är beredd på det också. Har du varit i samma sits? Om så, du får mer än gärna berätta om dina egna erfarenheter.

Vilken sits pratar vi om?

Dr.Octagon: Att det skulle vara nästintill omöjligt att hitta en partner som man bara chillar med hehe

Ja. Den sitsen har jag varit i flera ggr. Det börjar alltid bra på, samma villkor, men sen händer nåt. Jag vet inte om de blir kära och inte kan hantera såna känslor eller om de får för sig att jag är en bra typ att fortplanta sig med (vilket jag verkligen inte är). Oavsett vad så verkar de flesta kvinnor inte vara down på en kravlös relation i det långa loppet, även om de kanske tror de i början.

Tycker det låter lite som att du slagit dig fri från (van-)föreställningar och traditioner om hur ett förhållande "ska" vara. Man ska göra si och så enligt konstens alla spelregler. Tänker på "Snacka, umgås och vara intim med utan några större villkor. Inget drama och huvudvärk."

För det är väl det de flesta, kan jag tänka mig, egentligen vill ha? Oavsett vilken typ av relation det blir. En partnerrelation är ju egentligen ingenting mer än ett att man sätter upp ett antal regler och premisser mellan varandra för att båda ska må så bra som möjligt. Tyvärr så ärver vi ju tidigare generationers regler även om de kanske inte alltid får oss att må bra. Det enda som funkar, tror jag, är ärlighet. Inga dolda spelregler.

Dr.Octagon

Det där är inget specifikt för kvinnor. Det finns killar som är precis likadana :P

Dr.Octagon: Antar att det också beror på vem man är i sådant förhållanden. Som jag sa till Aneek, jag har varit på bägge sidorna av det spektrumet.



Evolution:

Tycker det låter lite som att du slagit dig fri från (van-)föreställningar och traditioner om hur ett förhållande "ska" vara.

Spot on! Det är exakt de tankegångarna jag är i. Tänkt i de banorna de senaste året faktiskt. Och det här med att jag hade kunnat trivas själv är också en tanke som kom innan jag och min fru bestämde oss gå skilda vägar. Desto mer bekväm jag blev med mig själv, desto mindre rädd har jag blivit för att avsluta vår relationer.

Jag tycker kärlek och relationer kommer i så många former och variationer. Vill två kvinnor och en man vara i ett förhållande, go ahead. Två män och en kvinna, tre män, två män, tre kvinnor, sambo, särbo mm. Kan låta främmande för vissa, men jag tycker det är upp till var och en att bestämma vad för relation de vill vara i. Bara för att jag kan tänka mig leva monogamt med en och samma kvinna, resten av mitt liv, så innebär det inte det någonstans att det skulle vara det enda, eller rätta, alternativet.

Eller om en familj består av två mammor och ett barn, eller kanske bara en pappa och två barn mm. Den här "kärnfamiljen" som det var ett jävla snack om när man växte upp på 80 och 90-tal, känns kraftigt unken år 2012. Tekniskt sätt så kommer jag från en kärnfamilj. Mamma, pappa, jag, yngre syster och en hund. Inte fan är mina föräldrar lyckliga. Visst älskar de varandra och vill varandra väl, men så länge jag kan minnas, så har mina föräldrar aldrig någonsin kunnat komma överrens om ens de mest grundläggande sakerna. Ständigt gräl och tjafs. Både jag och min syrra har konstaterat att mina föräldrar hade mått bättre av att skilja sig. Och jag vet att ingen av de hade gift om sig. Men de hade mått så mycket bättre och tvärtom så tror jag att de hade blivit bättre vänner om de hade fått bo åtskilt, ta pauser ifrån varandra osv. Speciellt när jag och syrran är vuxna, så finns det ingen ursäkt till att mina föräldrar ska vara i ett olyckligt förhållande.

Tungt gjort BC. Hela insiktsgrejen, och att ni gick skilda vägar som vänner, respekt som fan.

Personligen är jag för upptagen i skallen med att försöka fixa all skit som finns i världen för att vara i ett förhållande. Jag anser att jag heller aldrig skulle orka med att hålla uppe en människa till, dels för att jag har nog med mig själv. Är man i ett förhållande så ska man kunna ge 100% tycker jag, annars är iden dödfödd. Men det är som du säger, även de som inte passar i förhållanden behöver närhet ibland, och man ska inte anse sig vara någon hund för det... Eller?

Och även om kärleken är bland det finaste som finns, så är det samtidigt bland det jobbigaste som finns... Om inte DET jobbigaste som finns.

Bra tråd, hoppas det går vägen för dig mannen, päjz n' löööv!

Aneek: Mycket möjligt, jag är inte homosexuell så jag har inte stött på några såna män :P

Men på riktigt, klart det går åt båda håll.

BC99: Måste båda sidor finnas representerade? Är det därför det inte fungerar?

Dr.Octagon: Hur menar du nu med att bägge sidor är representerade?

jag har varit på bägge sidorna av det spektrumet.

Dr.Octagon: Ok. Nu fattar jag.

Bra fråga faktiskt. Måste liksom en vara needy och den andra vara the "needed"? Jag tror verkligen det är individuellt och dessutom vilken tid man har med personen att göra.

BC

Metastrof: Tack :) Jag är en late bloomer, vad ska man säga haha? Jag har funnit mig själv vid 29 års ålder. Inte haft det lättaste livet, men jag skyller inte på något. Allt händer av en anledning. Tragedi och komedi, bygger ens karaktär. Man måste kunna se helhetsperspektivet.

precis! jag tänker lite på samma sätt. sen som 18-åring så kan jag nog kanske inte kalla mig själv för late bloomer ännu, men jag känner att jag inte har kunnat uppnå full potential, jag är inte där jag kunde ha varit pga rätt ostabil uppväxt.
t ex: i tvåan (grundskolan) ville läraren skicka upp mig till tredje klass för att det gick så bra för mig.. idag ser mina betyg inte alls lika bra ut, har t om en del IG:n som jag inte har lyckats göra något åt pga att jag bara inte orkar läsa. på det sättet blir jag ofta frustrerad över hur jag generellt sett inte kan prestera lika bra som jag vet att jag egentligen kan. nu för tiden ser jag det inte längre som lika negativt, då allt jag gått igenom har byggt upp mig som person. det finns alltid minst en sak att lära sig av varje upplevelse och person. jag har utvecklats sjukt mycket bara dem 3 senaste månaderna, jag känner mig hoppfull för första gången på 10 år.

och när man tänker efter.. 18 år? jag har fortfarande hela världen framför mig. visst mina betyg kanske inte är i närheten av det dem kunde ha varit.. men jag känner inte längre någon frustration över det. istället för att ha spenderat flera timmar om dagen med att läsa in mig på saker som jag ändå kommer glömma bort, så har jag fått lära mig saker jag kommer ha nytta av resten av livet


Har glömt bort en del av det jag ville ha sagt.. men det här får duga :P

Metastrof Jag känner igen mig lite i det där, när jag var ung hade jag jävligt lätt för mig i skolan vilket resulterade i en ganska slapp inställning till skolan. Jag vill tipsa om att försöka pusha dig själv till att utnyttja din potential. Det kommer hjälpa dig mer än du tror i livet och ju mer du väntar med det desto jobbigare kommer det bli, speciellt efter gymnasiet när du inte längre kommer ha samma möjlighet att pusha dig själv.

Melissa Horn löser allt : )

Metastrof

För att spinna vidare lite off topic känner också igen det där, hade lätt för mig i skolan fram till sista året på högstadiet/ gymnasiet.

Istället för att verkligen pusha mig själv, bestämde jag mig för att ta tag i en sak i taget. Full fokus på EN grej, ETT ämne i skolan osv, och inte stressa mig själv till något som i slutändan bara skulle ge mig mer prestationsångest och få mig att skita i allt.
Det hjälpte för mig, och sen läste jag på komvux efter gymnasiet.

Det viktigaste är väl att komma ihåg att det aldrig är för sent att ta tag i något, vissa saker behöver få ta tid.
Och sen är du ju bara 18 också!

Meta & Kapten & Conspicuous: Känner igen mig i allt det ni säger.

Allt jag säger är detta: Vad ni än vill göra i livet, go for it! Som jag berättade för dig (Meta) i tidigare konversationer, så ville jag göra stand-up comedy redan vid 17-18 års ålder men jag hade inte samma positiva crew omkring mig som idag, vid 29 års ålder. Sätt det i samband med andra förutsättningar, så är det ganska lätt för en vilsen 17 åring att bli omotiverad när ingen stöttar en. Roliga är att jag var typ likadan för ca 3-4 år sedan också. Hade jag en dröm, så var det många som bad talka den drömmen, så blev det att man droppade den. Idag så har jag grävt upp många av dessa drömmar, skrivit ner de på papper, gjort de till en plan och förverkligat många av de. Låt inte folk säga ett skit till er om vad ni ska/vill göra.

Förut så var jag helt deppad av att jag (i min åsikt) slösat så många år på att bara gå omkring och vara rädd och osäker på allt. Jag var så deprimerad att tänka på det förflutna och framtiden att min nutid gick förbi mig helt. Hade mitt gamla jag skrivit detta och varit i samma sits som jag är nu, så hade det varit en bitter BC som ansett att hela giftermålet, boendet i Kanada mm varit slöseri på tid. Jag hade inte tagit mycket lärdom av det. Nu ser jag det på helt annat sätt. Att allt händer av en anledning. I ett retroperspektiv så inser jag att om jag tex hade börjat som stand-up komiker vid 17 års ålder och jag hade blowat upp, så hade jag inte kunnat hantera vare sig pengar eller berömmelse. Hade med största sannolikhet blivit en tragisk historia där jag också hade bränt många broar. Idag är det en helt annan femma. Jag tänker och ser saker på helt annat sätt. Jag har slutat grubbla om det förflutna och insett att det bygger karaktär, visdom och erfarenhet. Och det är trots allt det som är viktigast, eller hur? Enbart när man lär sig av sina misstag, och inte repeterar de, så kommer man utvecklas som människa.


Olzen: Vem/vad är Melissa Horn haha?

Måste säga att det är väldigt inspirerande och roligt att läsa allas historier.

För att tillägga så måste jag även säga att jag har försökt nå min dröm nu i 6 år utan resultat, men insett att det viktigaste faktiskt inte är att man når dit utan att man lever här och nu. Jag har märkt att jag blir ibland så besatt av att nå mina drömmar att jag glömmer bort att leva, vilket inte heller finns någon mening med. Det betyder inte att jag struntar i mina drömmar, men jag gör istället det jag gör för att jag har stor glädje av att göra det och inte för att jag ska få ut något av det i framtiden :)

Vem/vad är Melissa Horn haha?

Där ser man! En artist är hon, trodde Melissa Horn var någon ny bantningsmetod eller något hehe

Aneek: Sen får du komma ihåg också att det är en sak att misslyckas och en sak att inte ens försöka överhuvudtaget. Så bara att du har försökt, säger mycket om dig som person. Majoriteten av alla jagar inte ens sina drömmar. De drömmer sina drömmar, ja, men de jagar de inte på något sätt. Som sagt, drömmar skriver man ner och gör till en plan och sedan kan man förverkliga de. Annars är det bara en fantasi, ett önskande.

Jag anser att livet belönar de som vågar ta initiativ, passivitet blir aldrig belönat. Så de som vågar och tar initiativ, är redan vinnare. För även om drömmen i sig inte blir uppnåd, så vinner man ALLTID något på det. Gäller bara att se på det på rätt sätt.

Ja faktiskt. Om jag aldrig ens försökt så hade jag antagligen blivit väldigt bitter, och det blir ju de människor som bara klagar och aldrig gör något. Sen kan man ju oxå definiera vad att "nå" drömmen är för något. Är drömmer att nå berömmelse och människors bekräftelse eller är drömmen att få göra något varje dag som man ser fram emot att få göra och tycker är roligt? I mitt fall så har jag isåfall redan nått mitt mål när det gäller det sistnämnda :)

Ja exakt. Sen ibland hittar uppnår man andra mål på vägen som kanske inte hade uppnåts om man inte hade jagat den första drömmen.

Conspiuos, Bc, Metastrof och kapten krok tack för er inspiration genom läsning, har haft exakt samma tankar som er.

BC99

Abstrakta saker grubblade jag på. Vem jag är, vart jag är, hur jag kan existera, är det säkert att jag existerar? Var inne i tankar som jag inte riktigt vågar tänka idag, eftersom jag kunde sitta i dagar och t ex försöka lista ut vad som händer när man dör. Helt enkelt saker som ingen kan svara trovärdigt på.

Vid närmare eftertanke kanske det inte blev så tack vare relationen som tog slut, tror att jag har lite sånt latent hela tiden.

Vet inte om det låter så jävligt, men det är väl mer det att jag tappade all anledning att leva (inte på ett självmords-sätt utan annorlunda), förlorade all drivkraft. Satt och tänkte på VARFÖR jag skulle leva, istället för att passa på och leva medan tid finnes.

Milk: Tack förresten, jag råkade hoppa över dig ser jag, my bad :)

MtotheJ: Kul att höra att ni yngre uppskattar vår öppenhet. Jag vet inte om det är ny trend där vi killar (främst) kanske blivit mer öppnare om våra problem, men jag kände mig otroligt ensam och vilsen i min tonår ända fram tills jag blev 25 ungefär. Kändes som om ingen förstod sig på vad jag kände och hur jag tänkte. Man inbillar sig lätt att man är ensam att känna som man gör. Men runt då jag blev 25 och sakta men stadigt har jag kommit till den här nivån jag är på nu. Och dit nådde jag för ungefär 9-10 månader sen. Fick ett "uppvaknande" typ.

Anenkefali: Helt sinnessjukt vad det där stämmer in på mig. Men det har inte kommit nu, det kom snarare för ca 9-10 månader sedan. Innan tanken om skilsmässa var född. Jag kan inte förklara det som något annat än ett "uppvaknande" inte i någon religiös mening utan bara att jag blev upplyst, med risk för att låta flummig. Jag har förstått hur världen fungerar nu och jag vet min mening i det här livet. Jag har blivit så osjälvisk, lugn, självsäker och avslappnad sen dess. Men främst inspirerad och full av mod. Och nu när jag ser tillbaks på det så var det där jag också upplevde att jag och min fru började glida ifrån varandra, mentalt, men jag trodde ju självklart att det var pga av distansen. Men jag insåg sakta men säkert att det här förhållandet kommer inte gå någonstans då vi bägge inte vill rubba oss. Jag tror jag faktiskt redan haft min grubbelperiod, fast den kom före uppbrottet istället för efter :S

Jag har som sagt inget illa att säga om min ex-fru, men jag tror inte riktigt hon är där jag är, mentalt. Hon är väldigt nära, men fortfarande en liten till bit att gå. Som jag nämnde till Aneek så anser jag att människor som tar initiativ och vågar jaga sina drömmar, kommer bli belönade i livet. Min fru har så många drömmar som hon inte vågar jaga. Och en av de drömmarna var faktiskt att bo minst ett år utomlands, helst i Europa. Och jag vet att hon alltid velat flytta hit sen första gången hon kom och besökte mig. Medan mitt intresse för att flytta tillbaks till Kanada bara sjunkit. För jag försökte mig faktiskt på Kanada. Jag gav det en ordentlig chans, bodde där över ett år. Nothing popped for me, förutom att jag blev tillsammans med min ex-fru då självklart. Men jag försökte verkligen mitt allt i Kanada och det gick inte. Men nu vet jag hur det är att ha bott utomlands och dessutom i Nord Amerika, som jag alltid velat testa att bo i :) Och jag vet att mitt ex kommer ångra sig resten av sitt liv att hon inte försökte flytta utomlands eller försöka uppnå hennes andra drömmar. Jag var också rädd för att flytta till Kanada. Jag kände ingen i Kanada. Jag hade aldrig varit där förut. Men jag gjorde några månaders research och jag hittade ett sätt kunna flytta dit. Fortfarande rädd så sökte jag visumet. Jag sålde rubb och stubb, hyrde ut lägenheten i andra hand och stack med intentionen att aldrig komma tillbaka. Tyvärr fick jag inte stanna kvar där när mitt arbetstillstånd. Jag skickade in en ansökan som kostade $ 200, fick avslag och självklart inte pengarna tillbaka. Jag betalade en advokat $ 400 för att höra han berätta exakt allt jag själv redan visste, så de pengarna var också som bortkastade. Vid det här laget så hade jag också förlorat min lägenhet eftersom rövhålet jag hade hyrt ut det till hade varit sen med betalningarna, så jag var tvungen att säga upp den så jag inte skulle hamna på Kronofogden. Så jag flyttade tillbaks. Men jag tänkte hela tiden att det måste finnas en anledning till varför ödet vill ha tillbaks mig till Sverige.

Som Common sa: - Explored the world to return to where my soul begun


Livet är så ibland. Ibland måste man åka över hela världen för att inse att det man hela tiden sökt, funnits mitt framför ögonen på en. I mitt fall var det killen i spegeln. Jag har äntligen förstått vem jag är. Tyvärr så har inte mitt ex funnit sig själv än. Hon behöver snarare en händelse än en person, att inspirera henne.

Maktub

Update: Fick detta av min föredetta svåger på Facebook igår haha.

Hey Volia how's it going ?

As I'm sure you know *** has been looking into getting this divorce finalized. However the lawyer that she has hired to take care of everything has taken a look at the case and found evidence of fraud. You may want to look into getting some representation yourself because her lawyer has advised her to proceed with this matter accordingly.

När jag frågade honom vad exakt jag är anklagad för, så säger han att han inte riktigt får diskutera det hela med mig. Jo jag är riktigt förvirrad haha

Fler updates!

Av vad jag förstått är det per automatik ett jävla nerköp att gifta sig "over there".

Nothing has really happened. Inget brev har trillat in i brevlådan. Tror mitt ex bara är sårad för att vara ärlig.