Lider samhället av en kollektiv rädsla för närhet?

Lider samhället av en kollektiv rädsla för närhet?

Har precis läst ut en bok som heter "hemligheten" av Dan Josefsson och Egil Linge. Ett stycke som totalt mind-blowade mig var det här:


Vår rädsla för närhet

En man som går i terapi hos egil berättar en dag glädjestrålande att han har träffat en kvinna och att han är djupt försälskad. Hon jobbar på samma arbetsplats som han själv, men på en annan avdelning. Det tycker han är tur.
- Annars hade det ju inte gått.
Egil frågar klienten varför han tycker att det är bra att han bara får träffa kvinnan på kvällar och helger. Om de älskar varandra borde de väl vilja ses på dagarna också?
Nej, svarar mannen, det vore inte bra.
Något svar på frågan varför det inte vore bra får Egil aldrig. Mannen utgår bara ifrån att relationen tar skada om han spenderar allt för många av dygnets timmar tillsammans med sin älskade.

Det är han långt ifrån ensam om att tro. Det råder i vår kultur stor samsyn om att relationer mår bra av att närheten ransoneras. Vi säger att relationer tappar spänningen om vi träffar vår partner för mycket. Men hur spridd den här uppfattningen än är så är den djupt felaktig. Det är sant att många idag har problem med att få sina relationer att hålla. Men det beror i allmänhet inte på att folk umgås för mycket med den d är tillsammans med, utan att de knappt hinner träffas överhuvudtaget. Iden att relationer skulle må bra av distans är som att tro på tomtar och troll. Man kan fråga sig varför den är så spridd.

En möjlig förklaring är att samhället lider av en slags kollektiv variant av otrygg-undvikande anknytning. Beteenden som egentligen hör hemma i denna anknytningstyp har upphöjts till ideal istället för att ses som problematiska. Överallt ser vi hur människans grundläggande beov av närhet avfärdas som en svaghet, snarare än som en värdefull och nödvändig tillgång. I film, teveserier, dokusåpor, tidningar och reklam matas vi med bilder av människor som inte behöver någon annan än sig själva och som just därför är framgångsrika och lyckliga.

När vi är tonåringar och det är dags att inleda egna kärleksrelationer får vi lära oss att inte vara för angelägna. När vi står i en bar och hoppas på att få träffa någon, anses det lämpligt att se likgiltig ut. Ingen längtan efter närhet ska få skina igenom. Om vi trots allt skulle lyckas träffa någon som vi gillar så har vi lärt oss att d bör gå rejält med tid innan vi kontaktar personen igen, annars avslöjar vi ju att vi är intresserade av kontakt.

I själva verket bygger hela vår kulturs rädsla för närhet på en missuppfattning om vad frihet och självständighet är. Det är sant att en självständig människa klarar av att agera på egen hand när så krävs, och att detta är en värdefull egenskap. Men själva förutsättningen för att en sådan självständighet ska kunna uppstå är att vi klarar av att skapa den närheten vi behöver. Den som inte vågar utsätta sig för närhet kan möjligen låtsas vara fri och oberoende, men någon verklig upplevelse av frihet kommer aldrig infinna sig. Den gnagande längtan av närhet kommer alltid förmörka livsupplevelsen. Den finns bara en väg till äkta oberoende och frihet, och den går via närheten till andra människor.

Vi påverkas alla av att leva i ett samhälle som betraktar närhet som något farlig. Också den som har med sig en trygg anknytning från barndomen får från alla håll signaler om värdet av distans. Det är synd, för närhet mellan oss människor är inte ett problem, utan en lösning.